Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krieger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afsigten att begynna krig tydligen framträder,
är numera tillräckligt. Såsom sådant är att
anse återkallandet af sändebud och afbrytandet
af den diplomatiska samfärdseln, krigsmanifest
till egna undersåtar, meddelande till främmande
makter om förestående krig och orsakerna dertill
m. m. I sammanhang med krigets öppnande utfärdas
återkallelsebref, hvarigenom de i civil- eller
militärtjenst hos fienden varande undersåtar
återkallas till hemmet vid äfventyr af straff
(litterae avocatoriae), förbud för egna undersåtar
att hafva samfärdsel med fienden, utvisande af den
fientliga statens undersåtar. Den rättsliga verkan
af kriget är faktiskt upphäfvande af fredlig samfärd
äfvensom af fördragsförhållanden mellan staterna, så
vidt som krigsändamålet fordrar det, dock att förut
inträdda rättsförhållanden mellan båda staterna,
som redan blifvit fulländade rättshandlingar,
t. ex. afträdda provinser, gränsregleringar, ej
genom kriget störas. Särskildt är att märka, att den
omedelbara handeln mellan de krigförande makternas
undersåtar blir otillåtlig. Absolut nödvändigt är dock
ej att handeln helt och hållet afspärras. Hvardera
staten eger i detta afseende att vidtaga de åtgärder,
som han sjelf finner för godt. Ej sällan förekomma
derför s. k. licenser, genom hvilka åt vissa enskilda
personer, som äro medlemmar af den fientliga staten,
meddelas tillåtelse att oberoende af kriget idka viss
handel med krigförande makts undersåtar.
Vi komma nu till frågan mellan hvilka staterna
tillhörande individer krigsförhållandet eger rum,
hvilka såsom dess subjekt äro underkastade det
våld och den tvångsmakt, som genom krigen utöfvas,
eller det personliga krigsförhållandet. Efter det
moderna krigförandet mellan de stater, som tillhöra
det folkrättsliga förbundet, enligt hvilket det är
staterna, som föra krig, icke de enskilda såsom
individer, ja icke en gång såsom statsborgare,
inträder ett fullständigt såväl aktivt som passivt
krigsförhållande blott mellan representanterna för
de fientliga statsmakterna samt de krigsmakten
till lands och sjös tillhörande personer. Dessa
utgöras af alla legitime krigsmän (soldater,
combattants) – d. v. s. alla reguliera trupper
och bland de irreguliera de, som äro af högste
befälhafvaren behörigen auktoriserade (friskaror,
fri kårer, kapare) – samt de till armén eller
flottan hörande civila personer. Dessa äro dock ej
att anse såsom fullt aktiva krigssubjekt, få endast
till sjelfförsvar begagna vapen och böra vara skyddade
till lifvet, om de ock kunna tagas till fånga. Af dem
åtnjuta vissa personer, såsom läkare och prester, en
särskild neutralitet. Alla utom de till armén hörande
personer äro i ett uteslutande passivt förhållande
till kriget och ej föremål för våld eller tvång,
derest ej deras samband med krigsstyrkan låter dem
betraktas såsom aktiva motståndare. Emot dem, som äro
i ett personligt krigsförhållande, äro i allmänhet
allt slags våld och tvång, så väl öppet våld som list,
tillåtliga, så långt som heder och samvete medgifva,
men ej längre. Såsom otillåtna anses förgiftade vapen,
förgiftande af land och vatten genom
giftämnens utbredande, vapen och laddningar, som tillfoga
särskilda smärtsamma sår. t. ex. kantiga kulor,
med glas och kalk insprängda kulor, sköflande och
härjande af hela landstrakter eller annat förfarande,
som skadar andra än aktiva deltagare, m. m. Hvad
beträffar benandlingen af fientliga personer, så
gäller krigets rätt på lif och död med användning
af alla utaf krigsbruket tillåtna förstöringsmedel
blott dem, som tillhöra den fientliga krigsstyrkan,
med iakttagande af hvad krigsbruket föreskrifver i
afseende på parlamentärer eller armén tillhörande
civila personer. Denna krigets rätt på lif och död
är dock ej oinskränkt. Såsom brottsligt anses (jfr
Sveriges Strafflag för krigsmakten af d. 7 Okt. 1881,
kap. 8) våld å den, som icke gjort motstånd, eller
som är satt under skydd ("sauvegarde") eller å
krigsfånge eller å sårad eller sjuk person eller
å den, som har vård om sjuk eller sårad. Alla
andra personer, som ej äro aktiva deltagare i
kriget, äro fritagna från allt våld, så länge
de icke sjelfva begå några fientligheter. Utom
krigsrättens skydd stå friskaror och fribytare,
som ej äro auktoriserade, armén tillhörande
personer, som ej iakttaga gällande krigssed,
t. ex. marodörer, som ej äro till maraude af sin
befälhafvare kommenderade, samt öfverlöpare. Dessa
äro underkastade gällande strafflagar. – För dem,
hvilkas personer man under krig bemäktigat sig,
krigsfångar, gälla särskilda regler. I gamla tider
ansåg man sig berättigad att efter godtfinnande
behandla krigsfångar såsom rättslösa, och såsom sådana
betraktades alla den fientliga staten tillhörande
personer, som vid krigets utbrott befunno sig
inom krigförande maktområde. Numera gälla andra
grundsatser. Endast de, som tillhöra fiendens
krigsmakt, äro underkastade krigsfångenskap, och
denna inträder först då, när en sådan person råkar i
den fientliga krigsmaktens våld, vare sig till följd
deraf att han är urståndsatt till motstånd och hans
lif kan skonas, eller då han frivilligt öfverlemnar
sig såsom krigsfånge. Krigsfångenskapens väsende
består i en faktisk inskränkning af fangens frihet,
för att hindra honom återvända till den fientliga
staten och vidare deltaga i krigsföretagen. Det lägre
befälet och manskapet äro underkastade strängare
uppsigt och kunna användas till lämpliga arbeten
för att aftjena en del af det underhåll, som den
stat, i hvars våld de befinna sig, måste, om ock
med förbehåll af ersättning, lemna dem. Det högre
befälet åtnjuter större frihet. Det lyder under den
stats jurisdiktion, i hvars våld det är, men kan
icke underkastas något disciplinärt tvång eller tukt
eller misshandel (jfr, hvad Sverige angår, Strafflag
för krigsmakten, anf. ställe), om ej medlemmar af
detsamma öfverskrida de satta gränserna eller äro
vådliga för statens väl. Krigsfångenskapen slutar
med fredens inträdande, derest krigsfångarna icke
blifvit utlösta eller frigifna eller sjelfva befriat
sig eller ock underkastat sig den stat, i hvars våld
de äro. – Likasom enligt den gamla tidens rätt alla
den fientliga staten tillhörande personer behandlades
såsom rättslösa, ansåg den krigförande makten sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
