Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kretinism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Krevera l. stundom krepera (Fr. crever, af
Lat. crepare, spraka, göra buller), brista genom
öfvermått af spänning, springa sönder med explosion
(särskildt om en ihålig, med krut fylld projektil);
spricka; vara nära att förgås (af skratt, öfvermättnad
o. s. v.).
Kreviner (krevinger), en förr i Kurland bosatt,
men numera (sedan 1846) utdöd finsk folkstam.
Kreyssig, Friedrich Alexander Theodor, tysk
literaturhistoriker och pedagog, f. 1818, d. 1879,
var först folkskolelärare i Ostpreussen, tog sedan
studentexamen och gjorde 1839–42 universitetsstudier
i Königsberg. 1845 blef han öfverlärare och 1858
rektor vid realskolan i Elbing samt 1869 rektor
för realskolan i Kassel. 1871 anställdes han af
polytekniska sällskapet i Frankfurt a. M. såsom
föreståndare för dess skolor, ett högre dubbelt
realläroverk, ett handelsinstitut och en teknisk
skola, hvilka under K:s kraftfulla ledning
sammanslogos till en anstalt. Bland K:s arbeten
märkas Geschichte der französischen nationalliteratur
(1851; 5:te uppl. 1879), ett litet särdeles godt
verk, utmärkt af klar och grundlig framställning,
Vorlesungen über Shakspeare, seine zeit und werke (3
bd, 1858–60, 3:dje uppl., i 2 bd, 1877; "Föreläsningar
öfver Shakspeare", del 1, 1874), ett ansedt bidrag
till Shakspeare-forskningen, Vorlesungen über Goethes
Faust (1866), Die französische geistesbewegung
im 19. jahrhundert (1873) och Über realismus und
realschulwesen (1872). Vid de offentliga föredrag,
som K. höll i flere städer, ådagalade han framstående
talaregåfvor.
Kri, skeppsb., skäggets understa del, som ligger
framom förstäfvens undre ände eller framom
och under stäfunderloppet, då sådant finnes.
J. G. B.
Kri l. knisteno (Eng. crees; sjelfva kalla de sig
naehiaok), indianstam i Britiska Nord-Amerika,
mellan Klippbergen och Hudsons vik, tillhör
Algonkin-indianernas grupp, hvars nordligaste gren
den bildar. Man delar kri-indianerna i egentliga
kri och swampies, af hvilka de förra bebo inlandet,
de senare de sumpiga trakterna (swamps) vid Hudsons
vik. I slutet af förra århundradet voro kri det
mäktigaste folket i Hudson-bay-landen, men minskades
sedan starkt genom epidemier. Ordbok öfver deras
språk jämte grammatik har utgifvits af P. A. Lacombe
(1874).
Kria (Grek. chreia, Lat. chria), ett grekiskt ord,
som betyder bruk, nytta, användning. I det forntida
skolspråket nyttjades det som teknisk term om sådana
ställen hos de läste författarna, hvilka i egenskap
af sentenser (apofthegmata) kunde vara af särskild
nytta eller tillämpning för lifvet och derför borde
läggas på minnet. Då sådana betydelsefulla textställen
ofta lemnades såsom öfningsuppgifter till skriftlig
behandling, kom ordet kria att beteckna dels ett
för sådant ändamål uppgifvet ämne, dels äfven den
deröfver författade uppsatsen, i hvilken betydelse
det sedan öfvergått först till latinet och derefter
till de moderna språken. För att angifva krians
pedagogiska bestämmelse kallar man den stundom äfven
skolkria. I
inskränktaste mening förstår man med kria en stilistisk
öfningsuppsats efter det i forntidens grekiska och
romerska retorsskolor brukliga schemat, hvilket
först synes hafva blifvit faststäldt af den i 2:dra
århundradet e. Kr. lefvande retorn Hermogenes,
men erhållit sitt namn efter hans efterföljare och
kommentator Afthonios (afthoniska krian, Lat. chria
aphthoniana). Man urskiljer deraf två hufvudslag,
verbal- och realkria, alltefter som ämnet är ett
yttrande (sentens) af någon författare eller en af
någon viss person utförd betydelsefull handling,
ur hvilken en allmän sederegel kan härledas. Dess
schema innefattar följande hufvudafdelningar,
hvilka här uppräknas med sina hos de romerske
grammatikerna brukliga namn: 1) laudatio, eller ett
berömmande omnämnande af den författare eller den
handlande person, från hvilken ämnet är hemtadt; 2)
propositio, eller utveckling af ämnets betydelse; 3)
aetiologia, eller direkt bevisföring; 4) contrarium,
eller indirekt bevis genom uppvisande af motsatsen och
dess konseqvenser; 5) simile, uppvisande af liknande
fall (analogier) från andra områden; 6) exemplum,
belysning genom exempel ur verkligheten;
7) testimonium, ansedda författares vittnesbörd;
8) epilogus l. peroratio, afslutning
och tillämpning. Tydligt är, att detta
schema, med pedantisk stränghet fasthållet,
måste blifva en för tankens fria rörelse hämmande
tvångströja. I sig sjelf är det dock en med sundt
och välbetänkt omdöme gjord sammanställning af de
för ett tankeämnes disposition eller stilistiska
bearbetning i allmänhet vigtigaste synpunkterna, och,
med urskilning tillämpadt, saknar det ingalunda
sitt pedagogiska värde såsom ledtråd för
tanken. Också har det ända in i nyare
tider haft att fröjda sig åt flitig användning.
A. M. A.
Krick-anden, Anas crecca, zool., hör till de
brednäbbade andfoglarnas familj (Anatidae) inom
andfoglarnas ordning, simfoglarnas underklass och
foglarnas klass. Hannen har i vårdrägt hufvudet ofvan
och på sidorna rödbrunt, med ett mörkgrönt band på
hvardera sidan. Öfre kroppsdelarna äro försedda med
svarta och hvita sicksacklinier, strupen svart,
kräfvan, bröstet och magen matt rostgula, med
runda, svarta fläckar framtill, stjerttäckarna
svarta, de öfre kantade med hvitt, skuldrorna med
ett svart och ett hvitt band, vingspegeln grön,
infattad framtill i hvitt, ofvan och under i svart,
handpennorna svartbruna, stjertpennorna askgrå,
hvitkantade, näbben svart och benen gulgrå. Längd
37 cm. Honan har hufvudet ofvan svartaktigt, med
rostbruna fjäderkanter; dess sidor och strupen äro
blekgrå, med små, svarta fläckar, öfre kroppsdelarna
svarta, med rostgrå fjäderkanter, kräfvan och kroppens
sidor gulgråbruna, svartfläckade, öfriga undre delar
hvita, bakerst svartfläckiga, näbben grågrönaktig,
mot roten i kanterna rostgul, svartfläckig. Hannen
i sommardrägt liknar i det närmaste honan, men
har kräfvan och bröstet grågulbruna, med hvitaktiga
fjäderkanter. Krick-anden häckar allmänt öfver hela
Sverige såväl inuti landet som vid kusterna, både i
större och i mindre vatten. Hon lägger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
