Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 1327-1328 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koppar. 2. Metallurg. De i naturen förekommande mineral och malmer, af hvilka kopparn framställes, innehålla ganska litet koppar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

erfordrade ej motsvarade de genom dem vunna fördelarna,
hvarför de numera på de flesta ställen blifvit
öfvergifna, i synnerhet sedan man öfvergått
från de gamla smältningsmetoderna till kopparns
tillgodogörande på den s. k. våta vägen. Som
emellertid metoderna för kopparns framställande
ur malmerna äro stadda i ett öfvergångsskede, må
här endast i korthet redogöras såväl för de äldre
smältningsmetoderna som för de nyare metoderna på
våta vägen. – Till följd af malmernas olika natur
äro de gamla processerna för deras tillgodogörande
olika. Lättast framställes kopparn ur malmer, i hvilka
metallen förekommer gedigen eller såsom oxid med
eller utan förening med kolsyra och vatten. Sådana
malmer behöfva helt enkelt smältas med kol i en
schaktugn, under tillsats af nödiga flussmedel
för att förslagga den åtföljande bergarten. På
bottnen af smältrummet erhålles då s. k. råkoppar,
hvilken sedan renas på samma sätt som den af andra
malmer framställda råkopparn. – De svafvelhaltiga
malmerna befrias från en större eller mindre
del af sitt svafvel genom s. k. kallrostning (se
d. o.). Efter malmens beskaffenhet, såsom rikare eller
fattigare, förande mer eller mindre svafvelkis, måste
denna röstning göras starkare eller svagare eller
t. o. m. alldeles uraktlåtas. I äldre tider skedde
denna röstning i hopar på marken, med underlag af
ved, på hvilken malmen uppstaplades, stundom i mycket
stora stycken. Numera slås malmen i mindre stycken,
till omkr. knytnäfvestorlek, och rostas i gropar,
förlagda i en backsluttning, med tre sidor invändigt
murade med gråsten och framsidan öppen. Genom att i
rostgropens bakvägg upptaga hål, som leda till trummor
af sten eller trä, kan ur svafvelrika malmer en del
af det bortgående svaflet tillvaratagas. Der man ej
afser att tillgodogöra detta svafvel, kan en starkare
och jämnare röstning åstadkommas i s. k. pyramidrostar
(se fig.).

Pyramindrost.

På ett lager af ved, hvari kanaler bildas för
antändning och luftens inträde i rosten samt
förbränningsprodukternas ledning till en af bräder
hopslagen skorsten i rostens midt, upplägges malmen,
slagen till knytnäfvestorlek, pyramidformigt, med
lagervis i mån af behof inlagda småkol, hvarefter det
hela öfvertäckes med smärre malm och slutligen ett
lager af fint malmgrus, eller s. k. grufsylta, för
att åstadkomma täppning. Rosten, åt hvilken man kan
på längden gifva en stor utsträckning, skötes sedan
som en kolmila, och förbränningen regleras genom att
upptaga hål i det yttre täppande lagret. Rostningen
upptager en tid af

flere veckor. Om kopparkisens bergart är svafvelkis,
i hvilket fall malmen plägar kallas blötmalm, och
röstningen drifves långsamt, inträffar det märkvärdiga
förhållandet att större delen af kopparhalten
koncentrerar sig i midten af malmbitarna, så att en
kopparrik kärna bildas, som sedan kan frånskrädas
och särskildt smältas. De i skalet qvarvarande
kopparhaltiga salterna utlakas för sig. Denna
s. k. kärnrostning användes ännu på ett och annat
ställe i utlandet, t. ex. Agordo i norra Italien,
och har förr varit i bruk äfven i Norge. I utlandet,
i synnerhet i Tyskland, utföres ofta kallrostningen
i s. k. kilns, eller låga schaktugnar, hvarigenom
vinnas fördelarna af bränslebesparing och ett
bättre tillgodogörande af svaflet, som användes till
fabrikation af svafvelsyra. – Med kallrostningen afser
man att oxidera kisens jernhalt och förflyktiga en
viss del af dess svafvelhalt för att i den följande
processen, eller sulu-smältningen, kunna bortskaffa
största delen af jernet tillsammans med bergarten
i form af slagg och erhålla den i malmen ingående
kopparn tillsammans med en del jern och svafvel
koncentrerad till en svafvelmetall, som benämnes
skärsten. Den ugn, som för denna smältning begagnas,
kallas sulu-ugn (se fig.), en tämligen

Sulu-ugn.

låg schaktugn, som invändigt är utfodrad med ett
eldhärdigt material, och hvars yttermurar sammanhållas
genom jernförstärkningar. Sjelfva smältrummet
(härden) är jämförelsevis stort och framskjuter ett
stycke utanför ugnens framsida (bröstet) till en
s. k. framhärd. I härden, hvarest värmen underhålles
genom kolens förbränning framför 3 à 4 i bakväggen
bredvid hvarandra sittande formor, samlas på bottnen
den bildade skärstenen och derofvanpå den specifikt
lättare slaggen, hvars yta genom den yttre luftens
afkylande inverkan stelnar i framhärden, så att
den tid efter annan kan aflyftas i form af tunna
skifvor. Då mängden af denna slagg varder ganska stor
och det ej kan undvikas, att 0,3 à 0,5 proc. koppar
ingår deri, är det af vigt att beskickningen göres
sådan, att slaggen blir så lättflytande, att de
nedsmältande skärstenskulorna hinna väl sjunka genom
den, och att således kopparförlusten ej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>