Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung (kung) är svenska formen för det ord, som i nu lefvande germanska språk är den vanliga titeln för regenten i en större, sjelfständig monarki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tycktes vilja öfvertaga romerske kejsarens forna
anspråk på rätten att utdela konungavärdigheter,
stiftade 1801–11 i Frankrikes och sitt eget intresse
flere sådana (öfver Etrurien, Italien, Holland,
Bajern, Würtemberg, Sachsen, Westfalen, Rom),
men dels genom hans egna åtgöranden, dels genom
den allmänna politiska omgestaltningen efter hans
fall utplånades åter ett par af dessa, hvaremot
åtskilliga nya uppkommo enligt Wien-kongressens beslut
(i Nederländerna, Hannover, Polen, Lombardiet-Venezia,
Illyrien). Sedan den tiden hafva 3 nya konungariken
(Belgien, Rumanien, Serbien) tillkommit genom folkens
egna initiativ, men med särskildt inhemtadt bifall
af de närmast intresserade stormakterna; en fjerde
ny stat (Grekland) kan såsom konungarike sägas vara
en skapelse af stormakterna. De europeiska stater,
som f. n. (1884) ega bestånd såsom sjelfständiga
konungariken äro (med angifvande af den tid, sedan
hvilken de såsom sådana bära sina nuvarande namn):
Danmark och Sverige (sedan äldsta tider), Portugal
(1139), Spanien (1516), Preussen (1701), "det
förenade konungariket" Storbritannien och Irland
(1800), Bajern, Würtemberg och Sachsen (1806),
Norge (1814), Belgien (1831), Grekland (1832),
Italien (1861), Ungern (1867), Rumanien (1881) och
Serbien (1882). Konungen i Belgien bär sin titel
icke efter landet, utan efter folket, således
"belgiernas konung"; detsamma är förhållandet
med konungen af Grekland, "hellenernas konung",
liksom redan Ludvig Filip (1830) hade antagit
titeln "fransmännens konung". – Flere europeiska
regenter bära i sina titulaturer mer eller mindre
historiskt berättigade konungatitlar, utan att dessa
motsvaras af förefintliga sjelfständiga riken. Så är
kejsaren-konungen af Österrike-Ungern konung öfver
Böhmen, Dalmatien, Kroatien, Slavonien, Galizien och
Lodomirien samt Jerusalem; konungen af Portugal kallar
sig sedan 1471 "konung af Portugal och Algarbierna"
(med hvilket sistnämnda ord förstås Algarve och den
motliggande delen af afrikanska kustlandet), och den
spanske konungens konungatitel prunkade till sist med
23 olika geografiska namn. Plägseden är gammal, äfven
i norden. Sveriges konung behöll titeln Götes konung
(se d. o.), ehuru ett "Göta rike" i politisk mening
alldeles upphört att finnas, samt tillegnade sig
utan skäl titeln Vendes konung (se d. o.). Magnus
Eriksson, konung i Norge och Sverige, kallade sig,
sedan Skånes innebyggare år 1332 gifvit sig under
honom, "Sveriges, Norges och Skånes konung". Karl
IX kallade sig "svears, götars, venders, Finlands,
norra Lapplands, Kajanas samt Estlands och Livlands
konung", men Gustaf II Adolf tillade sig konungatitel
endast öfver "svear, götar och vender". Från Karl
X:s tid hette det "Sveriges, götes och vendes
konung", tills genom Sveriges förening med Norge
1814 unionskonungens konungatitel blef "Sveriges,
Norges, götes och vendes konung". Om orden "venders
og gothers" i den danske konungens titel se Vendes
konung. – Titeln konung har i allmänhet behållits
af dem, som frivilligt eller nödtvungna afgått från
sitt konungadöme,
äfvensom ofta tillerkänts regerande drottningars
gemåler. Titeln har äfven burits af tronföljare
före deras uppstigande på tronen. Detta var regel
i Tyska riket, der icke blott regenten, innan
han hunnit krönas till kejsare, utan äfven en
till regentens efterträdare redan i dennes lifstid
tilläfventyrs utsedd furste bar titeln "tysk konung"
(jfr Napoleon I:s utnämning af hans son till "konung
af Rom"). Äfven i Sverige har en tronföljare burit
benämningen konung, i det nämligen Gustaf I tillät
sin äldste son, Erik, antaga konungatitel för att
denne derigenom skulle vinna bättre framgång i det
1558 inledda frieriet till drottning Elisabet af
England. – Predikatet majestät tillkommer konung
(sedan 1500-talets början), liksom kejsare, och
konungen åtnjuter enligt statsetiketten åtskilliga
särskilda företrädesrättigheter, hvilka sammanfattas
under benämningen "kungliga hedersbetygelser"
(L. honores regii, Fr. honneurs royaux). Dessa hafva
dock äfven tillerkänts vissa monarker af lägre rang,
som närmast äro jämförliga med konungar, såsom fordom
kurfurstarna och i närvarande tid storhertigar,
samt iakttagas också, i tillämpliga delar, gent
emot cheferna för större republiker, såsom Schweiz,
Nord-Amerikas Förenta stater och Frankrike. Om
konungavärdighetens accessoirer se Riksregalier och
Konungens vapen. – Om konungamaktens statsrättsliga
ställning nu och i äldre tid i särskilda land
se under dessa, afdelningarna författning och
historia, samt särskilda statsrättsliga art, såsom
Benådningsrätt, Beskattningsrätt, Ekonomisk
lagstiftning, Förmyndare-regering, Grundlag,
Hyllning, Högsta domstolen, Interimsregering,
Kommandomål, Kontrasignation, Lagstiftning,
Länsväsende, Ministeriella mål, Regeringsformen,
Riksdag, Råd, Statsråd, Tronföljd. – Konungens
person (jfr Regeringsformen § 3, Norges grundlag §
5, Danmarks grundlag § 12) är helig och inviolabel
(derför ock särskilda strafflagsbestämmelser för
majestätsbrott), och hans gerningar äro fredade från
allt åtal. Sistnämnda stadgande, hvilket fullständigas
af föreskriften om hans rådgifvares ansvarighet,
måste anses gälla äfven för de handlingar, hvilka
konungen såsom sådan företager utan sina rådgifvares
hörande, samt för hans handlingar såsom privatperson,
såvidt dessa äro af beskaffenhet att hänfalla under
kriminalrätten. Icke häller tyckes det öfverensstämma
med grundlagsbuden om konungens persons helighet och
hans ansvarsfrihet för sina gerningar att konungen
skulle kunna i civilt mål stämmas inför domstol,
vare sig personligen eller så, att någon hans
"homme d’affaires" synes i hans ställe. (I Preussen
gäller dock icke konungens ansvarsfrihet i detta
afseende.) Konungens personliga rättsförhållanden
i öfrigt, såsom i afseende på äktenskap, arf,
kontrakt o. s. v., höra under allmän civillag, dock
med de jämkningar, som föranledas af uttryckliga
grundlagsbestämmelser (t. ex. R. F:s stadgande
om konungens myndighetsålder: 18 år). Såsom det
kungl. husets öfverhufvud eger konungen, enligt olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
