Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstitutiv ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ändamålet från den bildande konsten. Skilnaden är
emellertid i många enskilda fall ej lätt att uppdraga
och får då bero på den hufvudsynpunkt, som för
tillfället kan anses hafva varit rådande. Konstslöjden
sträcker sig öfver en mängd olika grenar af mensklig
verksamhet, såsom lergodstillverkningen (keramiken),
glasfabrikationen, metallarbetet i dess olika arter
(smide, drifning, gjutning, ciselering, gravyr,
etsning, inkrustering, filigran), emaljeringskonsten,
den ädlare möbeltillverkningen med snideri
och inläggning, mosaikarbetet, det dekorativa
läderarbetet, de textila konsterna o. s. v. Vi kunna
följa henne tillbaka till tider, som ligga före all
skrifven historia, och hon framträder i sjelfva verket
så snart det menskliga arbetet visar ett öfverskott
af prydnad utöfver hvad som är strängt nödvändigt
för fyllande af det rent praktiska behofvet. Ur
konstslöjdens sköte har den bildande konsten utvecklat
sig, har denna hemtat de yttre förutsättningarna
för vinnandet af sitt mål. Någon artskilnad mellan
konst och konstslöjd existerade i det hela ej för
forntiden, ännu mindre för medeltiden. Förhållandet
var detsamma under ungrenaissancen, och det var först
med högrenaissancen samt i ännu högre grad efter
densamma, som skilnaden mellan konsthandtverkare
och konstnär började framträda mera bestämdt för
det allmänna medvetandet. Beröringspunkterna
voro dock fortfarande mångahanda, och man
finner under 1600-talet ofta konsthandtverkare,
t. ex. guldsmeder, bildsnidare o. a., upptagna i
konstnärernas fackföreningar och gillen. I det hela
lefde konstslöjden ett kraftigt och sjelfständigt
lif på de flesta områden till inemot slutet af förra
århundradet, från 1600-talets slut ledd af franskt
inflytande. En förändrad smakriktning, som ej längre
fann behag i de från renaissancen ärfda och härledda
formerna, stora politiska och sociala omhvälfningar
samt förändringar i arbetets organisation medförde
ett skarpt afbrott i de tidigare traditionerna, och
en svaghetsperiod inträdde, som fortfor omkr. ett
halft århundrade: stillöshetens och den tanklösa
naturalismens tid. – Efter den första allmänna
verldsutställningen i London 1851, som kan kallas
epokgörande genom de för den europeiska konstslöjden
i viss mån nedslående lärdomar, hvilka den gaf,
och den eftertanke, som dessa väckte, har intresset
för konstslöjden och för dess återupplifvande
på grundvalen af kännedom om äldre tiders stil
och teknik varit i ständigt stigande. England
upprättade snart nog ett konstindustrielt läroverk
och en konstindustriel mönstersamling, det sedermera
så berömda South-Kensington-museum i London. Dess
föredöme har efter hand följts af de öfriga stora
landen, i synnerhet af Österrike och Tyskland,
som nu ega konstslöjd museer och konstslöjdskolor i
stort antal. Äfven Frankrike, som i förlitande på sina
tvåhundraåriga traditioner och sitt äldre, visserligen
ensidiga undervisningsväsende i början mindre
intresserade sig för de nya reformsträfvandena,
har omsider slutit sig till dem. Sverige eger sedan
1879 en högre konstindustriel läroanstalt, bildande
en afdelning af Tekniska skolan i Stockholm. En
konstindustriel mönstersamling kommer under år
1884 att anordnas i Nationalmuseum i samband med
den egentliga konstafdelningen. Stommen i denna
afdelning utgöres af de af Karl XV till staten
testamenterade samlingarna, ökade med en mindre,
staten sedan gammalt tillhörig samling samt
ett stort antal i synnerhet keramiska föremål,
testamenterade af grefve A. G. Bielke. – Samtidigt
med att konstslöjden sålunda varmt omhuldats från
det offentligas sida, har den varit föremål för
det lifligaste enskilda intresse. Föreningar
verka för dess främjande: ensamt Tyskland egde
1883 omkr. 80 sådana; Sverige har en sedan 1874
(se Föreningen för konstslöjd). Konstslöjdföremål
från äldre tid äro ifrigt eftersökta af samlare
och betalas till höga pris, fullt jämförliga med,
ofta t. o. m. öfverstigande hvad som betalas för den
egentliga konstens verk. Jämväl i det dagliga lifvet,
särskildt vid inredningen och utstyrseln af bostäder,
börjar alltmer afseende fästas vid harmoni i färg
och form, framför allt det förra. Konstslöjden synes
sålunda vara på god väg att resa sig ur sitt förfall.
Upk.
Konst-ull l. Lump-ull. Se Mungo och Shoddy.
Konsubstantiation (af Lat. con, samman, och
substantia, beskaffenhet, innehåll), teol.,
en process, genom hvilken Kristi lekamen och blod
tänkas förena sig med brödet och vinet i nattvarden
till en massa. Under de teologiska striderna inom de
protestantiska kyrkorna på 1700-talet beskyllde de
kalvinistiske teologerna de lutherske för att drifva
läran om en konsubstantiation, emedan den skulle
vara konseqvensen af den lutherska nattvardsläran;
men de lutherske teologerna tillbakavisade denna
beskyllning, i det de uttalade en förkastelsedom
öfver konsubstantiationsläran lika väl som öfver den
katolska transsubstantiationsläran (se d. o.). J. P.
Konsul. 1. (Lat. consul), fornromersk
öfverhetsperson. Sedan konungaväldet i Rom blifvit
afskaffadt (509 f. Kr.), öfvergick styrelsen
till 2 ämbetsmän, som först kallades pretorer
(Lat. praetores) och längre fram konsuler. Desses
makt var i jämförelse med konungarnas inskränkt
derutinnan att de voro två med lika befogenhet –
hvadan öfverensstämmelse i beslut fordrades –,
vidare deri att de voro valda för år och kunde
efter ämbetsårets slut ställas till ansvar för sina
handlingar samt deri att vadrätt till folket i vissa
brottmål var medborgarna förbehållen. Dessutom blef
området för deras ämbetsverksamhet minskadt, då vissa
förrättningar (skattskrifningen och domarekallet)
öfverlemnades till särskilda ämbetsmän (censorer och
pretorer). Valbara till konsuler voro till år 367
f. Kr. endast patricier, men efter den tiden skulle
en af konsulerna vara plebej. Längre fram, då en viss
ordningsföljd m. m. fastställdes för ämbetsmannaval,
kunde i regeln ingen blifva konsul förrän vid 43 års
ålder. Omval var i början medgifvet. Senare stadgades,
att ingen kunde förvalta samma ämbete för andra
gången, förrän 10 år förflutit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
