Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konrad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsaremakten, författade bl. a. några naturvetenskapliga
arbeten, bland hvilka i synnerhet hans Buch der
natur (första kända tryckår 1475; senast utg. af
F. Pfeiffer, 1861) vann stort anseende. Detta arbete,
för hvilket dominikanmunken Thomas de Cantimbrés bok
"De naturis rerum" ligger till grund, skrefs åren
1349–50 och kan anses sammanfatta tidens insigter
i naturkunnighet, hvarjämte det, såsom öfver hufvud
genomträngdt af gängse vidskepelser, innehåller mycket
af vigt för kulturhistorien.
5. K. från Würzburg, den tyska medeltidsdiktningens
alsterrikaste och i formelt afseende mest framstående
författare, men tillika representant för den svulstiga
förkonstling, till hvilken den tyska poesien förföll
i slutet af 1200-talet. Han tillhörde en borgerlig
familj i Würzburg, men fördrefs derifrån och drog
omkring i sydvestra delen af Tyskland, vinnande
uppehälle och ära såsom idkare af den bortdöende
minnesången, hvars inre snäfhet hans rimfärdighet och
yppiga bildflöde godt lämpade sig att öfverskyla. (K:s
sånger af denna art finnas tryckta i F. H. von der
Hagens "Die minnesinger", 1838, kritisk uppl. af
K. Bartsch, 1870, m. fl. samlingar.) Han bosatte
sig slutligen i Basel och dog der 1287. I sin
skaldeverksamhet utöfver minnesångarens framstår
han fördelaktigast på den poetiska berättelsens
område. Hit höra dikterna Engelhard (utg. af
M. Haupt, 1844), Kaiser Otto l. Otto mit dem barte
(utg. af K. A. Hahn, 1838; äfven i "Erzählungen und
schwänke", utg. af H. Lambel, 1872, 2:dra uppl. 1883,
i samlingen "Deutsche classiker des mittelalters")
och Der schwanenritter (utg. af W. Grimm i
"Altdeutsche wälder", 1815, och af F. Roth, 1861;
äfven i K. V. Müllenhoffs "Altdeutsche sprachproben",
1864, 2:dra uppl. 1871), i hvilken sång berättelsen
om Lohengrin förlägges från graalsagan till den
karolingiska sagokretsen. Andra berömda dikter af
K. äro Die goldene schmiede (utg. af W. Grimm, 1840),
en lofsång af omkr. 2,000 vers till Heliga jungfruns
ära, vidare de båda legenderna om påfven Sylvester
(utg. af W. Grimm, 1841) och den helige Alexius
(utg. af H. F. Massman, 1843, och af M. Haupt i hans
"Zeitschrift für deutsches alterthum", 1845) samt
den allegoriska dikten Der welt lohn (utg. af F. Roth,
1843, samt i F. H. von der Hagens "Gesammtabenteuer",
1850, och H. Lambels "Erzählungen und schwänke",
1872, 2:dra uppl. 1883). Mot slutet af sitt lif skref
K. ett väldigt epos, som han ej hann afsluta. Der
trojanische krieg (tillsammans med en fortsättning af
annan hand omkr. 60,000 vers; tryckt i "Bibliothek des
literarischen vereins in Stuttgart", n:o 44, 1858),
hvilket hufvudsakligen grundar sig på en fransk
efterbildning af den föregifne författaren Dares
Phrygius’ dikt "De excidio Trojae", men i hvilket de
menskliga lidelserna och sjelfva händelserna klädas
i romantikens drägt, såsom då kristna folk, tyskar,
danskar, ungrare m. fl., uppträda på grekernas sida
i striderna vid Troja, medan trojanerna få hjelp
af muhammedaner, sultanen af Babylon, konungen af
Jerusalem m. fl. En annan dikt af K.Partonopier
und
Meliur (utg. af K. Bartsch. 1870), en version efter
tidens smak af sagan om Amor och Psyche, förblef
ock ofullbordad.
Konrad från Marburg, tysk korstågspredikant och
inqvisitor, föddes i senare hälften af 12:te årh. i
eller nära Marburg. Om hans barndom och ungdom
har man sig nästan intet bekant med säkerhet;
huruvida han tillhört någon munkorden vet man icke
häller. Redan under påfven Innocentius III uppträdde
han (omkr. 1214) såsom korstågspredikant. Hans
egentliga historia börjar dock med hans vistelse vid
landtgrefven af Hessen och Thüringen Ludvig IV:s
(1216–1227) hof i egenskap af dennes rådgifvare och
hans gemåls, landtgrefvinnan Elisabets, biktfader. I
denna sin ställning utöfvade han ett välgörande
inflytande på hofvet och Ludvigs regering. Efter
landtgrefven Ludvigs död (1227) fortfor K. att vara
hans gemåls biktfader, och han marterade då sitt
biktbarn både till själ och kropp med en stränghet,
som kan kallas grymhet, för att ödmjuka henne och
fullkomna henne i helig verldsförsakelse. Vid hennes
död (1231) utverkade han af påfven Gregorius IX hennes
helgonförklaring. Den fanatiska grymhet K. lagt i
dagen som den hel. Elisabets biktfader visade han i
ännu högre grad såsom tysk "visitator och inqvisitor",
hvartill han af nyssnämnde påfve utnämndes 1227. Genom
ett par påfliga bref begåfvad med nästan absolut makt,
rasade han mot "kättare" af alla slag, i synnerhet
mot katarer och valdenser, som slagit sig ned i
Tyskland. Efter korta förhör följde halshuggning eller
bål. För att hämma denna ofta godtyckliga framfart
sammankallades en stor församling af furstar och
biskopar till Mainz 1233. På resan derifrån till
Marburg mördades K. d. 30 Juli. Hans ben nedsattes
i den hel. Elisabets kapell. J. P.
Konradin (Ital. Conradino), konung af Jerusalem och
Sicilien, hertig af Schwaben, den siste hohenstaufern,
född nära Landshut d. 25 Mars 1252, var son af
Konrad IV, konung af Tyskland och Sicilien, och vid
faderns död (1254) blott 2 år gammal. Då hans faders
halfbroder, Manfred, som tagit konungariket Sicilien
i besittning, i kamp för sin krona stupat i slaget vid
Benevento, 1266, och hans motståndare Karl af Anjou
af påfven krönts såsom konung af Sicilien, uppmanade
det hohenstaufenska partiet (ghibellinerna) enträget
Konradin att återtaga sitt arfrike. Trots varningar af
sin moder, Elisabet af Bajern, lyssnade han härtill,
pantsatte de återstående hohenstaufenska godsen i
Schwaben samt drog med 10,000 man och åtföljd af sin
vän Fredrik af Baden hösten 1267 öfver Alperna. Ehuru
bannlyst af påfven och öfvergifven af flere anhängare,
vann han på sin sida öfre Italiens städer och mottogs
i Rom under jubel. Men Karl af Anjou tillfogade honom
nederlaget vid Tagliacozzo l. Scurcola i Abruzzo
d. 23 Aug. 1268. K. flydde, men ertappades i början
af Sept. s. å. jämte Fredrik af Baden och fördes
till Neapel, der de båda furstarna d. 29 Okt. 1268
afrättades. Ehuru blott 16 1/2 år gammal, gick K. med
ståndaktighet till döden. Han kastade sin handske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
