Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidens kolonisation på andra sidan de stora hafven
omskapade verldshandeln till en ocean-handel och
flyttade dess säte från Medelhafslanden till
vestra Europas kuster, hvarjämte genom densamma
de utomeuropeiska, till stor del vilda folkslagen
indragits i den allmänna kulturutvecklingen.
Portugal, som i början af 1400-talet inledde de stora
geografiska upptäckterna, vardt tidigt en kolonialmakt
af främsta rang och egde i början af 1500-talet en
rad af spridda faktorier och fästen från Afrikas
östra kust till Sunda-öarna och Moluckerna; det
beherskade kusterna från Marokko till Kina och tog
tribut af 150 furstar. Men holländarna togo under
senare delen af 1500-talet och början af 1600-talet
ifrån portugiserna deras vigtigaste kolonier i
Indien, och af de fordom väldiga besittningarna eger
Portugal nu qvar endast en ringa del. Spanien idkade
förnämligast grufdrift i sina (sedan 1490-talet
förvärfvade) kolonier, hvilka fordom voro de
utan all jämförelse största och innefattade södra
delen af Nord-Amerika, Vestindien, Central-Amerika,
större delen af Syd-Amerika, Filippinerna m. m. Det
eger i behåll af allt detta endast obetydliga
spillror, i ytvidd icke uppgående till 1/4 af hvad
Portugal lyckats rädda åt sig. Ur Spaniens och
Portugals händer togs verldshandeln af Holland,
som uppträdde i Syd-Amerika 1580, i Ostindien
sedan 1590-talet och i Kaplandet 1652. Under denna
tid gafs en ny form åt handel och politik genom
grundandet af de stora handelskompanierna med
monopol (det engelsk-ostindiska kompaniet 1600,
det holländsk-ostindiska 1602). Holland intager
för närvarande andra rummet bland kolonialmakter,
fastän det förlorat Nya Amsterdam (New York), norra
Brasilien, Kaplandet m. m. i Afrika, Ceylon och
Australien. Kolonierna lemna numera ingen vinst,
till följd af dyr förvaltning samt utgifter för
den flotta och härsmakt, hvarmed denna måste
stödjas. England lemnar såsom kolonialmakt alla
öfriga stater långt bakom sig. (Dess besittningar
upptaga nära 1/5 af jordens landyta och inrymma
nära 1/6 af dess befolkning.) I Nord-Amerika fingo
engelsmännen fotfäste 1606. Deras indiska handel
vann betydelse först sedan det nya ostindiska
kompaniet af 1698 sammanslagits (1708) med det
gamla. I midten af 18:de årh. började de utsträcka
sin makt uti Indien. Ett stort steg var vidare
anläggandet af Botany bay i Australien, 1788. Senast
har England förvärfvat Viti-öarna (1874) och Cypern
(1878). I afseende på styrelsesättet skiljer man
mellan de s. k. kronkolonierna (Indien och andra
eröfrade land), hvarest lagstiftning och ämbetsmän
stå under engelska kronans omedelbara kontroll, och
sådana, hvilka genomgående koloniserats af engelska
nybyggare; flere af dessa (Canada, New Foundland, Kap,
Australien, Nya Zeeland) hafva eget parlament, hvars
beslut blott fordra engelska guvernörens samtycke. De
flesta kolonierna åtnjuta jämte sjelfstyrelse sådana
förmåner som press-, tros-, undervisnings- och
församlingsfrihet samt utvecklade jernvägsnät. Före
1830 var Englands kolonialpolitik aggressiv,
följde derefter till 1872 liberala
Manchester-grundsatser, hyllade så under
Beaconsfield en "imperialism", som i mycket mildrad
form upprätthållits af Gladstone. Royal colonial
institute, stiftadt i London 1868, åsyftar att bilda
motvigt mot det parti, som anser egandet af kolonier
såsom en onyttig börda för moderlandet. Frankrike
har hittills på detta område icke nått synnerligen
långt, ehuru visserligen republiken af 1870 upptagit
Colberts planer att af Frankrike göra idealet för
ett kolonialrike. Redan 1364–1410 inrättade franska
köpmän och sjöfarande från Dieppe och Rouen ett
antal faktorier i nordvestra Afrika. I Nedre Canada,
dit Jacques Cartier kommit 1534, uppväxte franska
nybyggen 1608, i Cayenne 1626, s. å. kring Senegal,
1635 på Guadeloupe och Martinique. Madagascar togs
i besittning 1642, Réunion 1643, Louisiana 1682,
Mauritius 1715. Genom freden i Paris 1763 tvangs
Frankrike att till England afträda en stor del af
dessa besittningar. Det outtömligt rika Haiti gick
förloradt till följd af negerupproret under franska
revolutionen. Till ersättning vanns Algeriet 1830,
Sällskapsöarna 1842, Nya Kaledonien 1853. Vidare
tillvällade sig Frankrike 1862–67 nedre Kochinkina,
som definitivt afträddes 1874, hvarvid äfven
egentliga Kochinkina och Tongking, liksom förut
(1864) Kambodja, alltså hela riket Annam, blef
fransk skyddsstat. Detta protektorat fastställdes
1883. Efter några års stridigheter blef äfven
Tunis, 1882, såsom "annex till Algeriet", fransk
skyddsstat. Vidare hafva fransmännen, utgående
från Senegambien, tagit Niger från dess källor till
Timbuktu under sin skyddskontroll och genom Brazza
vunnit insteg vid Kongo (se d. o.) samt förvärfvat
kuststräckor norr om denna flod. – Med undantag af
Algeriet äro Frankrikes besittningar endast handels-
och plantagekolonier. De sistnämnda hafva, jämförda
med andra lands, från början åtnjutit ganska stor
frihet. Nya Kaledonien är en straffkoloni. Cercle
colonial i Paris, stiftad 1883 af Louis Say, agiterar
för kolonisationssaken, dervid understödd af hardt
när hela franska pressen. Italien eger sedan 1881
på Afrikas nordöstra kust en liten besittning om 632
qvkm. Tyskland har först på allra sista tiden gjort
försök att skaffa sig kolonier (Samoaöarna 1879,
Angra Pequena l. Lüderitz-land i sydvestra Afrika
1883–84, Kamerunområdet 1884). Zentralverein für
handelsgeographie, stiftad i Berlin 1878, verkar
för att förmedla en lifligare samverkan mellan
i utlandet lefvande tyskar och moderlandet samt
anlägga handels- och sjöfartsstationer. Ryssland
har en mängd deportationskolonier i Sibirien och
understödjer frivilliga kolonisationer i sina
asiatiska besittningar. Om Danmarks kolonier se
Dansk-vestindiska öarna. Svenskarna visade i sitt
nybygge Nya Sverige (se d. o.) vid Delaware-viken i
Nord-Amerika utmärkta anlag såsom kolonister; intet
folk har så redligt och välvilligt förfarit mot
indianerna som svenskarna derstädes. Cabo Corso på
Guinea-kusten, grundadt af svenskarna 1650, togs 1663
af holländarna. 1784–1878 egde Sverige kolonien S:t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
