Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 1005-1006 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kokning ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

erhålles en stor mängd pottaska. I blommorna och
yngre stamdelar finnes ymnigt en sockerhaltig
saft, som genom jäsning ger ett förträffligt
palmvin, och af hvilken destilleras ett slags sprit
("arrack"), eller ock inkokas saften till ett groft
socker ("jagery"). Kokosnötens kärna består af ett
litet växtämne samt en stor, fast, ihålig fröhvita,
som är en mycket närande föda och ur hvilken kan
pressas en förträfflig olja (kokosolja). I
fröhvitans hålighet finnes en ymnig, mandelsmakande
vätska, s. k. kokosmjölk, som är en värderad
dryck. Frukthöljets fibrer lemna ett ypperligt
material till rep och mattor. Ur stammarna utflyter
gummi, hvilket användes såsom toalettmedel. Liknande
gagn göra flere andra, men icke så allmänna arter,
exempelvis C. coronata Mart., C. flexuosa Mart.,
C. butyracea L., C. oleracea Mart., hvilka alla växa
i Brasilien.

Kokosplommonträdet. Se Icaco.

Kokoståga. Se Kokospalm.

Kokos-öarna. Se Keeling-öarna.

Kokpunkt, fys., den temperatur, vid hvilken en vätska
kokar. Se Kokning.

Koks (Eng. coke, plur. cokes), tekn., kallas det
kolhaltiga ämne, som återstår, sedan de flyktiga
beståndsdelarna i stenkol blifvit genom värme
utdrifna. Koksen, som innehåller större delen af det
i stenkolen ingående fasta kolet, är ett svartgrått,
metallglänsande, mer eller mindre poröst, icke
affärgande, skört ämne, hvars egentliga vigt är något
mindre än stenkolens. Den är mycket hygroskopisk
och kan upptaga ända till 30 proc. fuktighet ur
atmosferen; likaså kan den i sina porer uppsupa och
äfven vid ganska hög temperatur qvarhålla gaser. –
Koksningen, eller utdrifvandet af stenkolens
flyktiga beståndsdelar, utföres antingen i milor
eller ugnar, hvarförutom vid lysgastillverkningen
(jfr Gas) betydliga qvantiteter koks vinnas såsom
biprodukt i gasretorterna. Koksningen i mila är
helt och hållet likartad med vedkolning i mila
(jfr Kolning), ehuru materialets tätare och
mera svårförbränneliga beskaffenhet fordrar en
något olika form på milorna; i korthet kan angifvas,
att koksmilorna hafva en större ytutsträckning, men
mindre höjd än träkolsmilorna. – Omöjligheten att
vid milorna tillgodogöra destillationsprodukterna
gör emellertid, att man alltmer börjar öfvergå till
ugnskoksning, vid hvilken man kan tillvarataga och
nyttigt använda destillationsprodukterna. En enkel
konstruktion af en koksugn meddelas i fig. Stenkolen
inläggas dels genom sidodörren a, dels genom öppningen
b; sedan ugnen blifvit fylld och stenkolen antändts
af de sedan föregående kolning varma ugnsväggarna,
tillslutas öppningarna a och b, och värmen underhålles
samt regleras medelst insläppande af luft genom flere
eller färre af draghålen c, under det de bortgående
destillationsprodukterna uppsamlas vid d. Efter
fullbordad koksning utdrages den varma koksen genom
dörren a och släckes med vatten. Då emellertid värmen
i dessa ugnar måste underhållas genom förbränning
af en del af de inlagda stenkolen, har man i nyare
tider konstruerat koksugnar,

hvilka upphettas på det sätt att
destillationsprodukterna förbrännas i kanaler, som
äro ledda



genom väggarna och således äro ett slags stora
retorter. För att bättre tillgodogöra värmen och
spara på utrymmet äro många sådana retortugnar
hopförda i samma byggnad. Sådana ugnar hafva blifvit
konstruerade af Coppée, Appolt, Smetz m. fl. och
infördes först i Belgien, men hafva sedermera alltmera
vunnit spridning äfven i andra stenkolsproducerande
land. – Olika sorter stenkol förhålla sig olika
vid koksning. Mycket magra kol, såsom i allmänhet
brunkol och äfven en del stenkol, falla vid koksningen
sönder till pulver, hvarför man ej kan begagna dem
till detta ändamål. Deremot blir den stora massan
af fetare stenkol vid uppvärmning mjuk, och kolen
"baka" tillsammans till större stycken, hvarför
man äfven i koksugnar kan använda stybb af dessa
kol och till och med finner sin uträkning vid att
krossa de grofva kolen, innan de inläggas i ugnen. –
Ändamålet med koksningen är dels att af stenkolen
bereda ett mera koncentreradt kolämne, som vid
förbränning utvecklar en högre temperatur, dels att
ur bränslet aflägsna en mängd illaluktande gaser,
som i synnerhet vid förbrukning inomhus förorsaka
olägenhet, dels att erhålla ett bränsle, hvilket ej
såsom en stor del stenkol vid uppvärmning mjuknar
och sammansintrar, dels slutligen att aflägsna
en del af det i stenkolen befintliga svaflet. –
I allmänhet svälla stenkolen ut under koksningen,
så att den erhållna koksen intager större volym
än de inlagda stenkolen. Af olika stenkolssorter
erhåller man sålunda 100–150 volymprocent koks, under
det vigtprocenten endast uppgår till 50–70. God koks
innehåller 85–92 proc. kol, 3–5 proc. aska och 5–10
proc. hygroskopiskt vatten. – Koksen nyttjas för
metallurgiska behof hufvudsakligen i schaktugnar,
såsom masugnar, kupolugnar o. s. v., äfvensom till
sådana behof, der en mycket hög temperatur erfordras,
såsom i gjutstålsugnar o. d. Äfven för husbehof, såsom
kaminer o. s. v., har koks en vidsträckt användning.
C. A. D.

Koksalt, kem., klornatrium l.
natriumklorid, Na Cl, förekommer i naturen allmänt utbredt och
rikligen dels i fast form såsom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>