Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knipphammare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"knoppfjäll", hvilka hos träd och buskar i
kallare klimat i allmänhet täcka och skydda
vinterknopparna, eller de knoppar, hvilka bildas
under en pågående vegetationsperiod (sommaren)
för att efter genomgången öfvervintring under
nästa års vegetationsperiod utvecklas, hvarvid
s. k. årsskott bildas med sina formförändringar,
såsom dvärggrenar och fruktsporrar eller fruktgrenar.
O. T. S.
Knoppbildning, zool. Se Fortplantning 1.
Knoppceller. Se Konidier.
Knoppfjäll, knoppfjällsblad. Se Blad, sp. 646.
Knopplökar l. groddknölar (Lat. bulbilli), bot.,
knoppar, hvilka omgestaltats till likhet med små
lökar, i det att deras bladartade delar mycket
förtjockats, hvarjämte de i regeln affalla från
moderväxten samt derefter slå rötter i jorden och
sålunda utveckla en ny planta. Sådana knopplökar
förekomma i bladvinklarna hos brandgula liljan
(Lilium bulbiferum) och hos Dentaria bulbifera samt
i blomställningarna hos flere lökarter (Allium
oleraceum, A. arenarium m. fl.). O. T. S.
Knorr, Hugo, tysk landskapsmålare, f. 1834, blef
1852 elev af konstakademien i sin födelsestad,
Königsberg. Efter att först hafva målat landskap
från Harz kom han 1861 till Norge, der han gjorde
studier i berg och skog, hvilka sedan användes för
kompositioner, vittnande om förmåga att skildra
sublima naturscener med vattenfall, högslätter,
fjäll och jöklar. Stor uppmärksamhet väckte han
1867 med tio kartonger till Frithiofs saga, ehuru
bifallet var deladt. Ty under det man å ena sidan
framhöll den poetiska uppfattningen och kännedomen
om nordens natur, anmärktes å den andra sidan,
att det specifikt konstnärliga var svagt, att
figurerna ej voro menniskor, utan dimgestalter, och
att i det hela uppfattningen var för mycket lyriskt
stämningsfylld. Derpå följde en ny cykel: Was der
mond bescheint, och sagan om Kung Vinter. K. blef
1873 professor vid Polyteknikum i Karlsruhe.
C. R. N.
Knorre, skeppsb., namn på ett slags forntida nordiskt
handelsfartyg.
Knorrhanen. Se Gnodingsslägtet.
Knorring, von, svensk-finska adliga ätter, härstamma
från en livländsk gren af den ursprungligen från
sydvestra Tyskland (stamgodset Knörringen i Bajern)
bördiga gamla ätten von K. Sedan medlemmar af ätten
i flere led varit anställda i svensk krigstjenst,
blefvo majoren Kasper Fredrik von K:s yngre söner
Stefan Fredrik och Göran Johan 1672 naturaliserade
svenske adelsmän under namnet K. Kasper Fredriks
äldste sons, Johan Fredriks, sonsöner Frans Henrik och
Karl Reinhold blefvo äfvenledes, 1756, naturaliserade,
men under namnet von K. Den ofvannämnde Göran Johan,
född i Nyland d. 10 Nov. 1657, död i Stockholm d. 3
Juni 1726, utmärkte sig under det stora nordiska
kriget såsom öfverste för Helsinge regemente, i
synnerhet i Kurland, till hvars eröfring och försvar
han mycket bidrog. Han upphöjdes 1720 i friherrligt
stånd med namnet von K. Adliga ätten K. utgick på
svärdssidan i Sverige 1876. Alla tre ätterna
immatrikulerades 1818 på finska riddarhuset.
1. Knorring, Sofia Margareta von, författarinna,
dotter af öfverstelöjtnanten och hofmarskalken
C. G. Zelow, föddes d. 29 Sept. 1797 å Gräfsnäs i
Vestergötland. Dels i hemmet, dels under en treårig
vistelse i Stockholm erhöll hon en särdeles vårdad
uppfostran. Flere giftermålsanbud framställdes
till den rikt begåfvade och ovanligt sköna unga
flickan, men först 1820 ingick hon äktenskap med sin
faders syssling, dåv. majoren (slutligen öfversten)
friherre Karl Sebastian von Knorring, ett äktenskap,
som alltigenom förblef lyckligt. 1826 flyttade
makarna till bostället Ärtekärret, och der angreps
hon följande år af en häftig lunginflammation, som
lade grund till ett långvarigt bröstlidande, för
hvilket hon slutligen dukade under. Det var också
der, som hennes redan länge idkade författareskap –
pennan hade sedan hennes sjunde år i djup hemlighet
varit hennes kanske käraste förtrogna – på fullt
allvar begynte. Anledningen hedrar i hög grad hennes
hjerta. Vintern 1829–30 hade hon besök af två systrar,
af hvilka den ena nyss blifvit enka och förlorat sitt
enda barn. För att bringa henne någon tröst började
friherrinnan von K. författa en roman, som kapitel
efter kapitel, allteftersom den skrefs, upplästes i
den lilla kretsen och mottogs med förtjusning. Trots
lifliga uppmaningar från sina åhörare ville hon då
ej höra talas om att utgifva densamma. Men fyra
år derefter, 1834, sålde hon, genom en bekant,
manuskriptet för att skaffa sig medel att öfverraska
sin man med en länge efterlängtad julklapp. Romanen,
hvars titel var Cousinerna (1834; 2:dra uppl. 1836),
väckte genast vid sitt framträdande en betydande
uppmärksamhet. Det var ej blott dess eget värde,
utan kanske lika mycket den hemlighetsfullhet,
som omgaf dess ursprung, hvilka gåfvo samtiden
anledning dertill. Snart följdes "Cousinerna" af
flere andra romaner, alltid under den strängaste
anonymitet. Vännerna (1835), Qvinnorna (1836), Axel
(s. å.) och Illusionerna (s. å.) ökade alltmer den
beundran och det erkännande författarinnan från
många håll fick röna. Det var uppenbart, att en ny,
högst framstående talang framträdt på den svenska
romanens då ännu föga odlade fält, och dertill
en författarepersonlighet af bestämd, om också ej
djup eller kraftfullt verkande, ursprunglighet. Man
erkände, att, oaktadt likheten i ämnen med Fredrika
Bremer, den nya författarinnan dock umgicks med dem
på ett helt annat sätt. "Hvardagslifvet" skådades ej
mer med idealismens och den poetiska känslans ögon:
här var en skarp, men på samma gång ädel och qvinligt
finkänslig blick för verkligheten. Kompositionen
var klar och afrundad, men tillika enkel och
naturlig. Karaktersteckningen vittnade om en
förvånande menniskokännedom, framställningen af scener
och personer om en lysande iakttagelsegåfva samt
en fulländad stil. Det var, med ett ord, en nyare,
mera realistisk framställningskonst, som genom
friherrinnan von K:s romaner höll sitt intåg inom
Sveriges högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
