Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klubbekriget ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbättrades böndernas olyckliga läge; och ställningen
blef än svårare, då den allmänna, stora söndring, som
rådde i svenska riket, nådde Österbotten. Bönderna
kände sig dragna till hertig Karls parti, ty Klas
Fleming, deras förtryckare, var konung Sigismunds
hängifnaste anhängare. Bland dem, som inledde
förbindelser mellan dem och hertigen, nämnes i främsta
rummet den i Österbotten mäktige Hans Fordell. Genom
upprepade beskickningar anhöll man hos hertigen om råd
och hjelp. Denne svarade till en början undvikande,
men torde slutligen gifvit bönderna rådet att på egen
hand försvara sig mot Flemings knektar. Detta föga
välbetänkta yttrande var den gnista, som framkallade
striden, hvilken fick namn af "klubbekriget",
icke derför att böndernas enda eller vanliga vapen
skulle varit klubbor, utan emedan Flemings soldater
på spe kallade de föga disciplinerade bönderna
klubbemän. Redan den 25 Nov. 1596 föreföll ett häftigt
tumult invid Stor-Kyro kyrka. Likartade oroligheter
egde under de närmast följande dagarna rum flerestädes
i södra Österbotten, och förgäfves sökte Klas Flemings
fogde, Abraham Melchiorsson, lugna de upproriske. Ur
dessa spridda uppträden framgick sedermera en efter
en omfattande plan ordnad rörelse. Bönderna beslöto
nämligen att, fördelade i skilda skaror, bryta in
i södra Finlands olika landskap för att öfverallt
mana till resning mot förtryckaren. Hufvudstyrkan
under befäl af Jakob Ilkka trängde fram till
Birkkala socken i nordöstra Satakunta, men blef
d. 31 Dec. 1596 slagen vid Nokia gård. Ilkka sjelf
blef tillfångatagen och afrättad. Likaså visade
sig bönderna på andra håll oförmögna att motstå
det kungliga partiets vapenöfvade trupper. En hop
under befäl af Bengt Pouttu blef slagen af Axel
Kurck vid Anola gård i Ulfsby socken. De bönder, som
framträngt till Tavastland, tillbakaslogos af Ivar
Tavast invid Padasjoki kyrka. De manstarka skaror
slutligen, som framträngt till Savolaks och lockat
större delen af innebyggarna derstädes på sin sida,
sammandrabbade den 23 Jan. 1597 invid S:t Michels
prestgård med höfdingens på Nyslott, Götrik Finckes,
trupper och blefvo fullständigt nedgjorda. Medan
de syd-österbottniske bönderna sålunda ledo nederlag
efter nederlag, hade nord-österbottningarna hållit
sig stilla. Men nu började äfven desse, uppretade
genom den hårdhet, hvarmed deras sydlige medbröder
blifvit behandlade, att röra på sig; och äfven bland
dem bröt upprorslågan fullt ut, sedan hertig Karl
ditsändt en fogde vid namn Israel Larsson, hvilken
på allt sätt retade dem till motstånd mot Klas
Fleming. Dennes ofvannämnde fogde, som sökte verka i
motsatt riktning, blef öfverfallen och tillfångatagen,
hvarefter Israel Larsson i spetsen för nyuppbådade
bondhopar framträngde till södra Österbotten. Knappt
hade emellertid Klas Fleming fått underrättelse
derom, innan han med sina ryttare skyndade bönderna
till mötes. Den sista, afgörande drabbningen stod
vid Santalvori i Ilmola socken d. 24 Febr. 1597,
der bönderna å nyo ledo ett fruktansvärdt
nederlag. Fem hundra blefvo tillfångatagna; andra lågo
fallna på slagfältet. Böndernas kraft var då helt
och hållet bruten, och den segrande marsken kunde
utan fruktan för framtida oro återvända till södra
Finland. Man har beräknat, att omkr. 3,000 bönder
fallit i dessa strider, som å ömse sidor fördes
med utomordentlig grymhet. – Klubbekrigets följder
voro icke af omfattande art, men det var dock en
märklig episod i den långvariga kamp, som ledde till
befästandet af Sveriges själfständighet och till
reformationens fullständiga genomförande i riket.
M. G. S.
Klubbsvamp, Clavaria L., bot., ett mycket artrikt
svampslägte, som bildar typen för en särskild
familj, Clavariaceae, bland hattsvamparna
(Hymenomycetes Fr.) inom kl. Cryptogamia L.
Klubbsvamparnas familj igenkännes derpå att svampens
fruktbärande del (sporhuset) är klubbformig
eller, ännu oftare, busklik eller korallformigt
förgrenad. Färgen vexlar mellan gul- eller hvitaktig
och köttfärgad. Sporbädden bekläder den glatta ytan
rundtomkring. Klubbsvamparnas grenar äro trinda. Många
bland klubbsvamparna äro ätliga. Klubbsvamparna
tillhöra våra skogar, der de växa på marken,
mera sällan på ruttnande trädrötter. De, som
växa å barrträdsrötter, hafva vanligen en sträf
terpentinsmak, som gör dem mindre behagliga eller
omöjliga att förtära. Jfr Fingersvampar. O. T. S.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
