Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klein ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jfr äfven A. Wilbrandt: "Heinrich v. K." (1863).
Kleisthenes (Lat. Clisthenes) 1. Envåldsherskare
i Sikyon omkr. år 600 f. Kr., den siste af
orthagoridernas hus, hvilket i 100 år lyckades
bibehålla herraväldet öfver nämnda stad. I likhet med
sina företrädare bekämpade K. med kraft och framgång
den doriska stammens öfvervigt och gynnade på dorernas
bekostnad landets äldre befolkning af jonisk stam,
de s. k. aigialéerna, till hvilka hans egen ätt
hörde. Sitt inflytande sökte han stärka genom att
träda i förbindelse med tempelstaten i Delfi, till
hvars förmån han deltog i det s. k. första heliga
kriget, hvilket slutade med det mot Delfi fientliga
Krisas förstöring (590 f. Kr.). Ej långt derefter
synes K. hafva blifvit störtad af den å nyo vaknande
doriska reaktionen. – 2. Atheniensisk statsman,
son af Megakles och den sikyonske Kleisthenes’
dotter Agariste, tillhörde alkmaionidernas mäktiga,
men sedan lång tid tillbaka från Athen bannlysta
slägt. Då desse omkr. år 510 f. Kr. i sammanhang
med störtandet af peisistratidernas envälde fingo
tillstånd att återvända, ställde sig K., ehuru sjelf
en eupatrid (högadlig), i spetsen för folkpartiet
och lyckades efter åtskilliga strider mot den
mäktige adelshöfdingen Isagoras att genomföra
en förändring i statsskicket, hvarigenom den
solonska författningen utvecklades i demokratisk
riktning. Bland de förändringar, hvilka tillskrifvas
K., märkes i främsta rummet en ny, på territoriella
grunder hvilande fyle-indelning (se Fyle). Äfven
införde han den s. k. ostracismen, eller en tid
efter annan företagen omröstning, hvarigenom folket
kunde på viss tid landsförvisa medborgare, hvilka
genom en alltför inflytelserik ställning syntes
vådliga för friheten. Enligt en måhända icke fullt
tillförlitlig uppgift hos en senare författare skall
han sjelf hafva blifvit det första offret för denna
inrättning. Huruvida bruket att tillsätta de flesta
statsämbeten genom lottning i stället för genom val
utgått från K. eller tillkommit efter hans tid är en
omtvistad fråga. A. M. A.
Kleistogami (af Grek. kleis, nyckel, och gamos,
gifte), bot., eger rum hos blommor, som icke öppna
sig, men ändock sätta normal frukt. I sådana
blommor är homoklin pollination oundviklig och
nödvändig. Kleistogami förekommer hos många
växter, hvilka för öfrigt hafva kosmogama,
eller sig normalt öppnande, blommor. Orsaken till
kleistogami hos landväxter ligger antingen i för
låg temperatur eller i saknaden af de insekter,
för hvilkas besök den normala blommans form är
afpassad. Lamium amplexicaule L., Impatiens noli
tangere L. m. fl. hafva kleistogama blommor under
kyligare temperatur, men kosmogama under högre
värme. I andra fall, såsom hos Oxalis acetosella
L. och Violæ, eger motsatsen rum, och man gissar
då (Axell), att frånvaron af insekter, lämpliga för
pollinationen, är orsaken till kleistogamien. Jfr
Homogami, Herkogami. O. T. S.
Kleistska flaskan, fys. Se Leidenflaskan.
Kleitarchos (Lat. Clitarchus), grekisk
historieskrifvare från Megara, samtidig med
Alexander den store, hvars historia (till slaget vid
Ipsos) han skildrat i ett omfångsrikt verk, hvaraf
åtskilliga fragment återstå, och hvilket tjenat såsom
källa för Diodoros, Justinus, Curtius, Plutarchos
m. fl. Hans trovärdighet var dock redan hos de gamle
icke högt skattad. A. M. A.
Kleitos, namn på två af Alexander den stores
fältherrar: 1. K., med tillnamnet den svarte, räddade
konungens lif i slaget vid Granikos och hörde sedan
alltjämt till hans närmaste förtrogna. Men då han
en gång vid den kungliga taffeln alltför frimodigt
uttalade sig mot konungens fåfänga och öfvermod,
dödade denne honom under rusets inflytande med
egen hand. – 2. K. den hvite förde år 324 f. Kr. under
Krateros’ öfverbefäl Alexanders veteraner tillbaka
till Macedonien. Under det lamiska kriget förde han
befälet på flottan och besegrade athenarna vid Amorgos
(322). Följande året erhöll han satrapien Lydien,
men förjagades (319) af Antigonos och omkom efter
vexlande stridslycka under flykten. A. M. A.
Klek, hamn i Herzegovina vid Adriatiska
hafvet, utgör jämte det sydligare Suttorina den
enda punkten, der nämnda land når ut till
Adriatiska hafvet.
Klemens af Alexandria. Se Clemens Alexandrinus.
Klemens (Lat. Clemens, "den milde"). 14 påfvar och
3 motpåfvar hafva burit detta namn.
1. K. (I) af Rom (Clemens Romanus), en af de
s. k. apostoliske fäderna, ansågs af Origines och
den äldsta kyrkan för Petrus’ lärjunge och räknas af
somliga som dennes förste efterträdare såsom biskop
i Rom, men af andra såsom den tredje (91?–100)
eller fjerde. Säkra underrättelser om K. saknas,
men legenden har mycket att förtälja om honom.
Enligt denna skall han bl. a. under Trajanus’ tid
blifvit förvisad till Traciska Chersonesos
(halfön Gallipoli) och, sedan han omvändt
många till kristendomen, med ett ankare om
halsen kastats i hafvet (omkr. år 103).
Den 23 Nov. är hans åminnelsedag. – K.
har ansetts såsom författare till åtskilliga
uppgifna skrifter, men endast två af dem äro
äkta. nämligen de båda brefven till korinthierna
(öfvers. af O. W. Lemke i "De apostoliske
fädernes skrifter", 1882). Oäkta deremot äro de
apostoliska kanones, de apostoliska konstitutionerna
(se art. Apostolisk) och de s. k. Klementinerna
(se d. o.).
2. K. II, af sachsisk börd, hette egentl. Suidger
och var biskop af Bamberg, då han d. 24 Dec. 1046
valdes till påfve genom kejsar Henrik III:s
inflytande. Död i Rom d. 9 Okt. 1047,
sannolikt af gift.
3. K. III, till börden romare, hette egentl.
Paolo Escolati och var kardinalbiskop af
Praeneste, då han d. 19 Dec. 1187 valdes till
påfve. Till en början residerade K. i Pisa, men
flyttade 1188 till Rom. K. förmådde Fredrik
Barbarossa, Filip August och Richard Lejonhjerta
till det tredje korståget (1189). – Död
d. 20 Mars 1191. – En annan, af kyrkan
aldrig erkänd, K. III var den af Henrik IV till
motpåfve mot Gregorius VII år 1080 uppsatte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
