Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinin (chinin, quinin), kem., med., en i kinabark förekommande alkaloid - Kink, sjöv. - Kinkel, Gottfried
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så att hjertat icke påverkas genom retning med
elektrisk induktionsström. Hjertats förlamning föregås
af minskning i pulshastigheten och aftagande af
blodtrycket i artererna, hvarjämte andedrägten blir
mindre hastig och svagare. Man antager, att kininet
minskar ämnesomsättningen. Medelmåttig dos af ett
lättlöst kininpreparat, t. ex. klorkinin, ökar
afsöndringen af magsaft och förbättrar i de flesta
fall en svag matsmältning. Man kan länge fortsätta
med kininets bruk. En kronisk kininförgiftning är
icke känd, och det gamla, af allmänheten trodda
påståendet att "kina sätter sig i lederna" saknar
all grund. Till mjelten synes kininet hafva ett eget
förhållande. Försök på djur hafva visat, att mjeltens
volym minskas genom bruk af kinin. Ansvällning af
mjelten efter frossor försvinner genom bruket af
kinin. Denna gynsamma verkan har Binz (i Bonn)
velat förklara genom kininets kända egendomliga
inflytande på de hvita blodkropparna, hvilkas
amoeboida rörelser och formförändringar upphäfvas
af kininet, liksom äfven deras förmåga att tränga
sig igenom kapillärkärlens väggar. Om, såsom många
fysiologer antaga, de s. k. malpighiska kropparna i
mjelten äro, så att säga, verkstäder för bildandet
af de hvita blodkropparna, och om dessa verkstäder,
såsom iakttaget är, under frossor förstoras
och frambringa större mängd hvita blodkroppar
än vanligt samt slutligen kininet förlamar denna
verksamhet och sammandrager de malpighiska kropparna
till normal storlek, så är det begripligt att
mjeltansvällningar kunna försvinna under bruket
af kinin, hvilket medel erfarenhet visat vara det
säkraste bland alla kända frossmedel. Kininet
är för öfrigt det bästa skydds- och botemedel
mot alla former af s. k. malaria-sjukdomar,
hvilka i synnerhet härja i sumptrakter, allra
svårast å dylika trakter inom de varma och heta
jordbältena. Kininet nyttjas vidare med framgång
mot flere lidanden, hvilka uppträda med en bestämd
intermittent typ, d. v. s. med anfall återkommande
på bestämd tid med regelbundna, fria mellantider,
såsom mot intermittenta neuralgier o. s. v. Mot
oregelbundet påkommande frossbrytningar, t. ex. af
infektion med förruttnelseämnen (pyemi, septikemi,
puerperalfeber o. s. v.), är kininet det medel, som
kan kraftigast motverka följderna af infektionen,
i det att kininet möjligen kan tillintetgöra de
organismer (bakterier, baciller m. fl.), som i dessa
fall äro de sjukdomsalstrande orsakerna. På samma
sätt är i tyfus- och tyfoidfeber kininet ett vigtigt
läkemedel, som bekämpar sjukdomsorsaken. Äfven
mot akuta inflammationer är kininet ett berömdt
medel. Det skulle, t. ex. vid en lunginflammations
början, kunna, genom att hålla de hvita blodkropparna
qvar inom blodkärlen, förhindra bildandet af det
plastiska exsudat, som utgör den lunginflammationen
kännetecknande "förtätningen" af lungväfnaden. Den
nyligen gjorda upptäckten af mikrober (baciller)
såsom orsak till lunginflammationen ger ett nytt
uppslag till förklaring af kininets verkan såsom
möjligen hämmande en börjande lunginflammation. Att
icke alltid i praktiken resultatet af
kininets användande blir så gynsamt, som det
teoretiskt borde blifva, vill man förklara dermed
att dels för liten dosis gifves, otillräcklig att
tillintetgöra sjukdomsorsakerna, dels upptagande af
kininet i organismen sker ofullständigt, således
i otillräcklig mängd. Dosis af kininet är olika
under olika förhållanden. Till att häfva en vanlig
frossa erfordras minst 1,5–2 gr., intagna inom ett
dygn. Till att sänka febertemperatur och möjligen
afbryta en hotande feber eller en tillämnad akut
inflammation behöfvas äfven minst 2 gr. I tropiska
land, mot der rådande hastigt dödande (perniciösa)
frossor och malaria-sjukdomar måste ännu större
dos användas. Såsom ett stärkande medel gifves
kininet vanligen i dos af 10–20 cgr. 3–4 gånger
om dagen. Å de engelska fartyg, som uppehålla sig
vid det tropiska Afrikas kuster, gifvas åt hvarje
man ombord hvar morgon 25–30 cgr. i ett glas vin,
efter uppgift med den bästa verkan. Näst opium är
kininet det för menskligheten vigtigaste läkemedlet.
P. T. C. O. T. S.
Kink, sjöv. Då en tågända, vare sig genom väta eller
genom felaktig uppskjutning, på något ställe drager
ihop sig och bildar liksom en halfknut, så att den
icke kan löpa fritt genom en blockskifva el. dyl.,
kallas detta en "kink". Genom att vrida tåget i
motsatt riktning mot hindret "slår man ut kinken".
L. H.
Kinkel [hårdt k], Gottfried, tysk skald och
konsthistoriker, f. 1815 i Oberkassel nära Bonn,
son af en protestantisk prest, studerade i sin
ungdom med ifver teologi (dels i Bonn, dels i
Berlin) och höll 1836–37 såsom privatdocent i
evangelisk-teologiska fakulteten i Bonn föreläsningar
i kyrkohistoria. Men 1837–38 fick han tillfälle att
göra en konstresa uti Italien, hvarigenom fältet för
hans intressen vidgades, och efter sin återkomst
till Bonn höll han mycket besökta föreläsningar i
konstens hisotoria. Ännu stod han dock fast vid
teologien. År 1840 blef han religionslärare vid
gymnasium i Bonn samt straxt derefter hjelppredikant
i Köln, dervid han utmärkte sig för sin förmåga såsom
talare. Men vid samma tid gjorde han bekantskap med
den fem år äldre fru Johanna Mathieux (född Mockel),
som sedan flere år lefvat skild från sin förste man,
och i umgänget med henne fördes han småningom från
ortodoxien öfver till den fria tankens rymd. När han
1843 gifte sig med henne, väckte detta den teologiska
fakultetens stora misshag, och dermed var brytningen
fullbordad. K. gick 1845 öfver till den filosofiska
fakulteten och blef 1846 kallad till e. o. professor
i konsthistoria, i hvilket ämne Bonn, först bland
Tysklands universitet, då fick en lärostol. År 1845
utgaf han första bandet af Geschichte der bildenden
künste bei den christlichen völkern, som utkom
samtidigt med Kuglers och Schnaases bekanta verk,
utmärkt för formfulländad framställning och lagom
vidd i anläggningen samt ännu läsvärd, ehuru den
nyare forskningen gjort stora omstörtningar i det
faktiska. – Men verket vardt icke fullbordadt. 1848
års politiska stormar ryckte K. med sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
