Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kasuistik - Kasuistisk - Kasus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppkomsten af ett kasuistiskt system förefinnes hos
ett folk, som mist vördnaden för den lag det en gång
hyllat som sitt högsta rättesnöre samt icke längre
vill fördraga att lyda den, men likväl ej törs förneka
dess myndighet. Sådan var menniskornas ställning
gent emot en förderfvad kyrka under 16:de årh., och
jesuiterna voro straxt redo att öka sin makt genom
att "lätta lagens ok". De samvetsömme hänvisades
till biktfadern, och han fick afgöra huruvida en
handling borde anses god eller dålig. Det är kändt
huru jesuiterna genom sina läror om probabiliteten,
intentionen, reservatio mentalis, distinktionen
mellan teologisk och filosofisk synd samt öfriga
osedliga konstgrepp förvandlade hela kasuistiken
till en sofistik, i hvars belysning alla sedliga
sanningar blefvo vacklande. (Jfr Jesuitorden.) Så
ifrigt lästes deras böcker, att t. ex. Busembaums
"Medulla theologiae moralis" (1650) upplefde 52
uppl. En liknande framgång hade Escobars, Molinas
med fleres arbeten. – Inom reformatorernas läger
uppstod bland calvinisterna en kasuistik, obeveklig
såsom de gamle kyrkofädernas. En mildare form tog
densamma inom lutherska kyrkan, t. ex. i Melanchthons
"Consilia" och, subjektivt-pietistikt, i Speners
"Pia desideria" (1675). Luther sjelf hade för öfrigt
med kraft uppträdt mot den skolastiska kasuistiken
(han brände offentligen ett arbete deri samtidigt
med den påfliga bullan). I protestantismens grundsats
innebodde ju ock, att en handlings värde afgöres af
sinnelaget hos den handlande. Inom romersk-katolska
kyrkan skall kasuistiken allt framgent trifvas, så
länge lydaktighet mot kyrkan uppställes såsom högsta
bud och sedligheten gradueras qvalitativt efter de
yttre gerningarna. Sina anspråk på vetenskaplig rang
har emellertid kasuistiken nödgats uppgifva, sedan
den praktiska filosofien under de tvänne senaste
årh. utvecklat sig i en sundare anda.
Kasuistisk, fullföljande sådana syften, som äro
utmärkande för kasuistiken (se d. o.).
Kasus (Lat. casus, af cadere, falla), fall, händelse
m. m. Se Casus. – 1. Jur., olyckshändelse, olycka. I
allmänhet ålägges det icke någon att ersätta skada,
som har sin grund i olyckshändelse. Jfr Culpa och Dolus.
– 2. Språkv., namn på de olika former af ett
nomen eller pronomen, genom hvilka dettas förhållande
till de öfriga orden i en sats uttryckes. Mindre
egentligt låter man begreppet kasus omfatta hvarje
sätt att uttrycka ett sådant förhållande, äfven
när det sker genom ordställning eller särskilda
småord före eller efter hufvudordet (analytiska
språk). Kasus är ursprungligen öfversättning
af Grek. ptosis, hvarunder Aristoteles i sin
logik förstod hvarje annan i satsen uppträdande
böjnings- eller afledningsform än den han fattade
som grundform, således äfven komparativ, tempora
af verbet, adverb o. s. v. Stoikerna inskränkte
"ptosis" till nomen och skilde mellan nominativ som
ptosis orthe = casus rectus (rät kasus), efter den
aktive (angripande) fäktarens upprätta ställning,
och pt. plagiai = c. obliqui (sneda kasus). Man
föreställde sig dessa "fall" äfven under bilden
af en griffel, som dels står upprätt, dels lutar,
"faller", åt olika håll. En ständigt återkommande
mening i äldre och nyare tid var den, att nominativen
egentligen icke vore någon ptosis eller kasus. De
grekiska namnen på de olika "fallen", färdiga redan
hos den förste alexandrinske grammatikern, Dionysios
Thrax, eller t. o. m. redan hos stoikerna, voro:
onomastike, genike, dotike, aitiatike och kletike,
hvilka af Varro på latin öfversattes med casus
nominandi, c. patricus, c. dandi, c. accusandi och
c. vocandi. Till dessa lade han en "sjette, som
är egen för latinet" och som senare fick namnet
ablativus. Hos Qvintilianus finnas de nuvarande
namnen fullkomligt stadgade: nominativus, genitivus,
dativus, accusativus, vocativus och ablativus, af
hvilka dock det andra och det fjerde tillkommit genom
felaktig öfversättning (rätteligen "generalis" och
"effectivus" l. "causativus"). Hos nyare grammatiker
förtjenar i synnerhet anmärkas ett till sin yttersta
gräns drifvet ofog att förklara kasus’ användning
genom antagande af ellipser eller underförstådda ord
(Sanctius, Perizonius). G. Hermann, genom hvilken
grammatiken höjdes till en sjelfständig vetenskap,
fann i grekiskans fem kasus de nödvändiga uttrycken
för tänkandets kategorier, medan i verkligheten
logik och grammatik äro alldeles skilda saker. Andra
hade sökt förklara alla kasus som ursprungliga
rumsbestämningar, och denna lokalistiska teori
bearbetades vidare af Hartung. Först Rumpel (1845)
gaf ett fruktbärande uppslag, i det han yrkade,
att 1) man borde skilja mellan logik och grammatik,
2) ej förvexla form och innehåll i talet, eftersom
grammatiken har att göra med relationer mellan orden,
ej mellan tingen, 3) att man ej finge bedöma ett
språks företeelser efter (öfversättningen till) ett
annat, t. ex. modersmålet, hvarigenom alla språks inre
form med orätt antoges vara densamma. Först genom
den jämförande språkvetenskapen blef emellertid en
fullt vetenskaplig kasuslära möjlig. Sedan Bopp ur
den indiska grammatiken upptagit begreppet "stam",
kunde det ej vidare vara ovisst huruvida nominativen
är att anse som kasus eller icke. Stammen uttrycker
nämligen föreställningen i och för sig, och nom. är
liksom öfriga kasus stam + suffix, genom hvilket
senare ordet blir dugligt att ingå som led i en
sats. Af jämförelsen mellan de olika indoeuropeiska
språken synes framgå, att det språk, ur hvilket
de alla leda sitt ursprung, haft minst åtta kasus,
sannolikt hufvudsakligen med följande ändelser (vi
bortse för enkelhetens skull från dualis och låta
liksom i Sanskr. a beteckna de tre nyanserna a, e, o):
| sing. | plur. | |
| nominativus | -s | -as |
| genitivus | -(a)s, -sja | -am |
| dativus | -ai | -bhjams |
| accusativus | -m | -ms |
| ablativus | -(a)t, -(a)d | -bhjams |
| instrumentalis | -a, -bhi, -mi | -ais, -bhis, -mis |
| locativus (l. localis) | -i | -su, -sva |
| vocativus | utan änd. | -as |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
