Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan (Jean Baptiste Jules Bernadotte, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skämt, riktades till honom af de till regementsmöte
på Polacksbacken vid Upsala samlade kamraterna: "Nå,
Mörner, laga nu så, att du skaffar oss Bernadotte!" Så
snart Mörner anländt till Paris, d. 20 Juni 1810,
började han arbeta för det mål han entusiastiskt
omfattat. Han förstod att genom bemedling af svenske
generalkonsuln i Paris, Signeul, m. fl. skaffa sig
företräde hos fursten af Ponte Corvo, d. 25 Juni, och
förklarade sig djerft tala i ett talrikt partis namn,
då han bad honom mottaga kandidaturen till den svenska
tronföljden. Både fursten sjelf och kejsaren, hvilken
genast af denne underrättades om det framställda
förslaget, syntes böjda att betrakta det hela såsom
ett löst hugskott; men den förre röjde dock en viss
benägenhet att lyssna till framställningen. Följande
dag uppsökte Mörner general Wrede, som för tillfället
vistades i Paris såsom ambassadör, och lyckades vinna
honom för sin plan. Frågan afhandlades ytterligare
mellan Wrede och fursten, och då Mörner d. 29 Juni
anträdde återresan, kunde han anse sig medföra
åtminstone ett halft löfte. Stor blef naturligtvis
höga vederbörandes öfverraskning, då Mörner vid
hemkomsten yppade sitt tilltag; man ålade honom
arrest i Upsala och förbjöd honom att infinna sig vid
valriksdagen i Örebro, men detta kunde ej hindra,
att den gnista han tändt snabbt flammade upp och
spred sig i allt vidsträcktare kretsar. Detta gick så
mycket lättare, som omedelbart efter Karl Augusts död
åtskilliga verkligt betydande män, öfverståthållaren
generalmajor Skjöldebrand, A. Fersen m. fl., redan
uttalat liknande åsigter. Bland dem, som först
förklarade sig för valet af B., voro Wetterstedt,
Platen, Adlercreutz och Skjöldebrand. Napoleons
ihärdiga tystnad i fråga om den svenska tronföljden
tolkades såsom ett tyst bifall. Riksdagen öppnades
d. 23 Juli 1810. Ständernas Hemliga utskott hade redan
d. 11 Aug. till konungen ingifvit sitt utlåtande till
förmån för hertigens af Augustenborg val, då ankomsten
till Örebro af ett ombud för fursten af Ponte
Corvo vållade en fullständig omkastning i de ännu
tvekande sinnena, i synnerhet sedan det blef kändt,
att Napoleon återkallat sitt sändebud Désaugiers,
hvilken nog ifrigt verkat för valet af konung Fredrik
VI af Danmark, samt en från Sveriges sändebud i Paris,
frih. G. Lagerbjelke, anländ depesch förkunnat, att,
enär konungen af Danmark svårligen kunde komma i
fråga, kejsaren antagligen skulle, i händelse hertigen
af Augustenborg ej blefve vald, med nöje se, att
fursten af Ponte Corvo utkorades. Liknande uppgifter
ingingo från Signeul. Sjelfve den gamle konungen vanns
genom furstens af Ponte Corvo förklaring att, om än
hela svenska folket önskade hans val, men konungen
vore deremot, han ej skulle mottaga valet. Och å andra
sidan voro de upplysningar, som den från Augustenborg
återkornne kammarherre Silfverstolpe var i tillfälle
att lemna om hertigens af Augustenborg personliga
egenskaper, ej egnade att höja denne tronkandidats
aktier. Den 16 Aug. var Hemliga utskottet färdigt
med ett nytt utlåtande, som utan egentlig
meningsskiljaktighet förordade furstens af Ponte Corvo
val, och d. 21 Aug. utkorades han enhälligt till
kronprins. – Napoleon gaf sitt bifall, ehuru under
tvekan och med de bekanta orden: "Välan, så res
då; må våra öden fullbordas!" Fursten löstes från
sina förpligtelser såsom fransk undersåte, afreste
från Paris den 28 Sept., öfvergick d. 19 Okt. i
Helsingör, i närvaro af ärkebiskop Lindblom och
några andra svenskar, från reformerta till lutherska
läran och landsteg följande dag i Helsingborg. Den
29 Okt. anlände han till Drottningholm, höll d. 2
Nov. sitt högtidliga intåg i Stockholm samt mottog
d. 5 s. m. å rikssalen ständernas hyllning, sedan han
aflagt trohetsed åt konungen och af honom adopterats
under namn af Karl Johan.
Från denna dag var K. J. i sjelfva verket Sveriges
regent. Den gamle konungen var inom kort innerligt
glad att få på hans starka skuldror öfverflytta
regeringsbördan, och de styrande männen i öfrigt böjde
sig villigt för kronprinsens öfverlägsna förmåga. Hans
ståtliga yttre hade från första stund vunnit den
stora allmänheten, och de, som med honom kommo i
närmare beröring, dröjde ej att känna inflytandet af
hans flödande vältalighet och den tjusningsförmåga
han vid behof förstod att utveckla. Naturligt nog
gjorde sig hans inflytande till en början gällande
företrädesvis i fråga om den yttre politiken. Det
lider intet tvifvel att ju, vid sidan af K. J:s
personliga egenskaper, tanken på hans slägtskap
med den beundrade, mäktige kejsaren och hoppet att
med fransk hjelp kunna återvinna hvad nyss förlorats
kraftigt bidragit till valet af honom. Hade man vetat
huru spändt förhållandet i sjelfva verket oftast varit
mellan Napoleon och Bernadotte samt att den förre
visst ej var angelägen om den senares förflyttning
till en tron, skulle valet i Örebro antagligen hafva
utfallit på helt annat sätt. K. J. hade ej varit många
timmar i sitt nya fädernesland, innan en och annan af
de framstående män, med hvilka han kom i beröring,
började få en aning om hans verkliga tänkesätt;
och hans anhängare funno snart till sin glädje,
att deras enda betänklighet, deras farhåga för ett
möjligt vasallskap under Frankrike, var fullkomligt
ogrundad. K. J. kom hit, lifligt öfvertygad om det
napoleonska väldets ohållbarhet, och han riktade
sin politik derefter; han förutsåg den stundande
verldsstriden och anade dess utgång. Tankarna på en
förening med Norge, om hvilkas tillvaro han redan
före sin ankomst hit blifvit noggrant underrättad,
anslogo honom lifligt; men deremot förmådde han
ej sätta sig in i svenskarnas känslor beträffande
Finland. Ungefärligen sådana voro de ledande
grundsatserna för kronprinsens politik under den
närmast följande tiden. Den krigsförklaring mot
England, som genom ett löftesbrott från Napoleons
sida blifvit Sverige aftvungen omedelbart efter
kronprinsens hitkomst, lyckades man visserligen
göra tämligen oskadlig, men den stärkte ytterligare
kronprinsens beslut. Han närmade sig småningom,
ehuru med stor försigtighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
