Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1705) ingingos fred samt nära förbund mellan Sverige
och den polska republiken. För K. återstod sedan
att genom ett fortsatt krig befästa Stanislavs
vacklande tron, att öfvervinna det manstarka
sachsiska partiet inom Polen och att tvinga den
af Ryssland understödde August II sjelf till
afsägelse och fred. Så kom freden i Altranstädt
(d. 14 Sept. 1706), hvilken syntes beteckna den
lyckosamma afslutningen af den årslånga fejden mot
den afsatte polske konungen. I sjelfva verket hade
K. genom hela denna fejd intet vunnit, men mycket
förlorat. Polen, den nye bundsförvandten, var genom
svenskarnas framfart i grund försvagadt. Tsar Peter
hade tagit största delen af de svenska östersjölanden
och fortsatt den militära reorganisation, af hvilken
han till sist hoppades seger; och August II, med
hvilken det enligt K:s egna ord var "förklenligt
att ingå någon afhandling eller traktat", var efter
altranstädtfreden nästan lika farlig och säkert lika
opålitlig som förut.
Efter ett års vistelse i Sachsen (1706–1707) bröt
K. upp i spetsen för den största och bäst rustade här,
som någonsin stått under hans fanor. Han gick att
upptaga den afgörande striden med sin och Sveriges
farligaste fiende, tsar Peter. Tåget ställdes icke
till de svenska östersjölanden för att återtaga
dem, hvilket K:s generaler tillrådde och tsaren
fruktade; det riktades i stället mot Moskva för att
slå Ryssland i sjelfva hjertat af dess makt. En
fälttågsplan uppgjordes, som vittnade om mycken
genialitet, men föga om den kloka försigtighet,
som håller sig inom verklighetens eller åtminstone
inom sannolikhetens gräns. Den stora planen blef
i sina vigtigaste delar outförd och outförbar, och
följderna af dess misslyckande visade sig tid efter
annan i den mödosamma marschen nedåt Severien, i
eländet och fasorna på Ukrajnas slätter under vintern
1708–1709 samt till sist i nederlaget vid Poltava
(d. 28 Juni 1709), som betecknar slutet af Sveriges
yttre politiska storhet. De nio år, som sedan följde,
blefvo för K. och hans folk en tid af nästan idel
olyckor. Man kan säga, att dessa olyckors grund
låg hos K. sjelf, i hans halsstarrighet att intet
eftergifva, i hans oförmåga att skicka sig efter
förhållandena och begagna dem (hvilket han många
gånger hade kunnat) till att rädda det allra mesta,
om icke allt. Lugn, som om intet händt, låg han år
efter år (1709–13) vid Bender, med oböjlig ihärdighet
fullföljande sin en gång med framgång krönta, men
sedermera alltmer tydligt äfventyrliga plan att egga
Turkiet till krigiskt uppträdande mot Ryssland och
att sålunda med sultanens hjelp kunna återupprätta
Sveriges förfallna verk. Endast på detta mål hade han
sitt öga fäst, men sköt åt sidan de möjligheter till
räddning, som erbjödo sig genom Danmarks och Sachsens
böjelse till fred och deras samt andra staters
tilltagande oro för Rysslands växande makt. Under
sommaren 1712 synes han likväl hafva tänkt att
återvända hem och väntade endast på den armé, som af
sultanen blifvit honom lofvad till eskort genom Polen,
der han räknade på att sammanträffa med en svensk här,
som från Pommern borde tåga honom till
mötes. Då den lofvade eskorten uteblef, låg han qvar
i Bender; och sedan han kommit på spåren en politisk
intrig, hvars syfte var hans utlemnande till konung
August II under marschen genom Polen, vägrade han
bestämdt att lemna Turkiet och satte mot försöket
att tvinga honom väpnadt våld. Så inträffade d. 1
Febr. 1713 den ryktbara "kalabaliken i Bender",
som slöts med hans tillfångatagande. Han fördes
derefter till ett vid Adrianopel beläget lustslott,
Timurtasj, samt sedan på hösten 1713 till den lilla
staden Demotika.
Under tiden drabbades fäderneslandet sjelf af
olyckans hårdaste slag. Dess utrikes provinser, äfven
Finland, eröfrades af fienden. Dess söner skördades
i tusental af kriget; pesten och hungersnöden
fordrade sina offer, och fattigdomen nådde så godt
som hvarje tröskel till följd af näringslifvets
allmänna förfall och skatternas olidliga tyngd. I
det längsta bar det svenska folket sin börda med
en trohetens och tålamodets styrka, som vida mer
än alla K:s hjeltedater uppväcker beundran hos
efterverlden. Men efter hand spred sig missnöjet
till alla samhällsklasser, och redan tidigt uppstod
hos landets bäste män tanken på en statsskickets
förändring, emedan enväldet sjelf i deras ögon var
källan till allas lidanden. Detta missnöje och detta
tänkesätt visade sig redan vid tiden för slaget vid
Poltava; de framträdde ohöljda på riksdagen 1713–14,
der rådet, med Arvid Horn i spetsen, fick använda
hela sin myndighet för att hålla ständerna inom
lagens gräns. Så långt gick det emellertid, att
riksdagen till konungen affärdade en skrifvelse med
förklaring, att ständerna i nödfall sjelfva skulle
"söka freden på sådana vilkor, som kunde stå att
erhålla". Detta bref jämte kraftiga föreställningar af
den till Turkiet utsände von Liewen gjorde ändtligen
klart för K., att det nu kunde blifva fråga om hans
kungliga makt, kanske om hans krona. Då beslöt han
sig för hemresa, och d. 11 Nov. 1714 anlände han
till Stralsund, den enda plats, som Sverige hade qvar
på andra sidan Östersjön. K:s återkomst till riket,
för ett ögonblick helsad med jubel, medförde icke,
som man hoppats, freden, utan en fortsättning af
fejden mot Sveriges fiender, till hvilka nu slöto
sig äfven Preussen och Hannover-England. Konungen
lät sig ej beveka af de alltmer förtviflade ropen på
en slutlig fred. Han ville icke afstå något, hällre
strida till det yttersta; och det såg ut, som om han
tänkte begrafva sig under ruinerna af sitt olyckliga
fädernesland. Han vände sina vapen mot Danmark och
tog för sina krigiska företag i anspråk sitt folks
sista krafter. Det skedde utan skonsamhet; Sverige
behandlades af sin egen konung såsom ett eröfradt
land. Enväldet urartade till den hårdaste despotism,
som endast hade tanke på fyllandet af krigets behof,
som sköt lag och rätt åt sidan samt underkastade alla
ett godtyckets regemente, som icke har sitt motstycke
i vår nyare historia. Sveriges folk pröfvade nästan
ett värre öde än att komma i fiendevåld. Allt hopp
var ute; hvar och en tänkte blott att rädda hvad han
kunde ur det allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
