Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kant, Immanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förorsakar värme; men hvad erfarenheten lär
är endast att den ena företeelsen följer på
den andra. Orsaksförhållandet deremot är ett
nödvändigt förhållande mellan ett föregående och
ett efterföljande; och hvad som är nödvändigt kan
ingen erfarenhet lära mig, utan på grund af en viss
erfarenhet tänker jag om dennas objekt något, som
ej abstraherats ur erfarenheten, och vid hvilket
förståndet sålunda, oberoende af erfarenheten,
fäster en viss betydelse. Hvilka äro de begrepp, som
hafva denna karakter, m. a. o. hvilka äro förståndets
begrepp a priori? K. finner dem genom att undersöka
våra olika arter af omdömen. Ett aprioriskt begrepp
(en kategori) är tanken om ett objekt såsom nödvändigt
bestämdt i förhållande till ett visst sätt att fälla
omdömen; t. ex. kategorien orsak är tanken om ett
föremål, bestämdt i förhållande till det hypotetiska
omdömet (om A är, så är B). Och såsom bestämdt af ett
sådant begrepp måste tänkandet fatta hvarje objekt,
som det vill tänka. Härmed är dock ännu icke afgjordt
om dessa begrepp verkligen tillkomma objekten. Det
kunde ju hända, att de visserligen måste tillkomma
objekten, för så vidt dessa skulle kunna tänkas; men
hur vet jag, att objekten måste kunna tänkas? Detta,
nämligen med hvad rätt jag utsäger dessa begrepp
om tingen, utgör kritikens svåraste och vigtigaste
undersökning. Svaret härpå är i korthet det, att
utan dessa begrepp tingen ej vore några ting eller
objekt. Objekt är endast det, som är nödvändigt
bestämdt i förhållande till ett visst sätt att tänka,
d. v. s. bestämdt af en kategori. Att åter allt
gifvet måste vara objekt eller, hvilket för K. är
detsamma, måste kunna tänkas, det framgår deraf att
det i annat fall ej skulle kunna stå i sammanhang med
mina öfriga förnimmelser, eller, såsom det ock kan
uttryckas, jag skulle ej kunna betrakta mig som samma
identiska jag i mångfalden af mina förnimmelser. Det
i erfarenheten gifna måste sålunda vara objekt eller
kunna tänkas; och för att det skall vara objekt,
måste kategorierna hafva giltighet om detsamma. Med
stöd af denna insigt, att erfarenhetsobjekten måste
vara möjliga, bevisas nu en mångfald af satser om
naturen, såsom att vid all vexling substansen
fortvarar, att alla förändringar hafva sin orsak i
det föregående, att allt, som är samtidigt i rummet,
står i vexelverkan o. s. v. Och nu förstå vi huru
ofvan fällda omdöme om solens skinande och värmen
kunde hafva någon giltig grund.
Det finnes dock ett led i ofvan anförda kedja
af bevis för de aprioriska begreppens giltighet,
hvilket tarfvar närmare granskning, nämligen med
hvad rätt jag förutsatte, att mina förnimmelser
måste stå i nödvändigt sammanhang med hvarandra. Vore
det gifna sjelfständiga ting ("ting i sig", ding an
sich), så vore detta icke säkert: icke säkert, att
t. ex. något orsaksförhållande måste ega rum mellan
deras olika element. Endast om det gifna intet annat
är än fenomen, är en sådan visshet möjlig. Endast
om fenomen är det sålunda en möjlighet att a priori
hafva någon kunskap, endast om dem är någon teoretisk
filosofi möjlig. Till samma slutsats
tvingar oss insigten i de filosofiska omdömenas syntetiska
natur. Möjligheten af denna inse vi endast om vi få
betrakta "erfarenhetsobjektens möjlighet" såsom en
princip, på hvilken vårt förnuft kan stödja sig,
då det tillägger tingen nödvändiga bestämningar,
hvilka det ej kan finna genom en blott analys af
densamma efter motsägelsegrundsatsen.
Så fort vi söka fälla syntetiska omdömen a priori
om det, som ligger bortom all erfarenhet, inveckla
vi oss i motsägelser. Det är dessa försök, som
K. i den transcendentala dialektiken underkastar
kritik. Det visar sig då, att det visserligen ligger i
förnuftets natur att söka en sådan kunskap och bilda
sig idéer om det absoluta; men då det vill bevisa
dessa idéers objektivitet, förfaller det till blotta
skenbevis. Deremot finnes en för viljan tvingande
nödvändighet att antaga dessa idéers objektivitet
(hvarom mera nedan, vid redogörelsen för K:s praktiska
filosofi).
Det är trenne olika slag af idéer, som förnuftet,
oberoende af all erfarenhet, med nödvändighet bildar,
motsvarande de tre olika arter af slutledningar,
hvilka den formella logiken upptager. Den
första idén är idén om ett subjekt med nödvändiga
bestämningar. Denna synes förverkligad, då förnuftet
om det tänkande jaget bevisar en mångfald af sådana,
såsom odelbarhet, substantialitet, oföränderlighet,
oberoende af den kroppsliga verlden. Men dessa bevis
äro falska. Visserligen är det gifvet, säger K.,
att jaget såsom tänkande måste tänkas ega alla
de ofvan nämnda bestämningarna, men derför är det
ej säkert, att dessa tillkomma jaget såsom sådant
och i sin helhet. Ett annat slag af idéer äro de
kosmologiska. Såsom exempel anföra vi af dessa
endast frihetsidén. Förnuftet nöjer sig ej, förrän
det tänkt en orsak, som ej i sin tur är verkan af
något annat, utan blott genom sig sjelf framkallar
vissa verkningar, d. v. s. en fri orsak; men så
snart man försöker tänka denna frihet som verklig
i sinneverlden, invecklar man sig i svårigheter,
förstör allt sammanhang i erfarenheten. Deremot finnes
intet hinder att tänka menniskan såsom fri i en annan
verld än den sinliga. Men att hon tillhör en sådan
osinlig verld, en verld, som ej är i tid och rum,
blir klart först inom den praktiska filosofien, ty i
sitt teoretiska förnimmande är menniskan bunden inom
sinneverldens gränser.
Slutligen omnämna vi i korthet K:s kritik af alla
teoretiska bevis för Guds existens. Han återför dem
alla till ett och samma, till det ontologiska (se
Gud, sp. 168), och visar omöjligheten af att fästa
någon betydelse vid dettas lära att det skulle
ligga i det fullkomliga väsendets begrepp att
existera. Detta bevis förutsätter, att existensen
är en fullkomlighet. Att så icke är anser K. klart
deraf att, om jag tänker ett väsende med alla
fullkomligheter och sedan tänker det existera,
detta icke derigenom blir ett annat väsende, hvilket
det skulle blifva om existensens tillägg skulle
innebära tillägget af en fullkomlighet. Idén om ett
fullkomligt väsende är oss visserligen nödvändig,
men alla bevis för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
