Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalif, titel, som de muhammedanske herskarna i mer än 6 århundraden efter Muhammeds död förde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varat blott i 30 år. Åt de fyra förste kaliferna
egnas ännu i dag en ständig vördnad: i den offentliga
predikan hvarje fredag nämnas deras namn, med
förböner om Guds nåd, efter Muhammeds och före
den regerande herskarens. Kalifens insignier,
hvilka buros redan af Muhammed, voro: el-búrda,
manteln, el-kadib, spiran (egentl. "rörkäppen"),
samt el-chatim, sigillringen. – Som allmänna,
rättmätige kalifer betraktas af muhammedanerna
endast de 4 förste kaliferna i Medina (632–661),
de 14 omajjaderna i Damaskus (661–750) samt de 54
abbasiderna, af hvilka de 37 förste residerade i
Kufa, sedan i Bagdad och Samira (750–1258) och de 17
siste i Kairo (1258–1517). De sedan 755 i Spanien
regerande omajjaderna, de olika grenarna af Alis
hus och flere andra regerande muhammedanske furstar,
hvilka tillade sig titeln kalif, anses blott såsom
motkalifer, hvilka icke innehade kalifatets andliga
och egentligen konstituerande del, imamatet, hvars
rättigheter och värdigheter uteslutande förbehållits
de allmänna kaliferna.
Kalifatets historia. De fyra förste kaliferna
(632–661). Sedan efter flere tvister inom Muhammeds
närmaste omgifning hans svärfader Abu-bekr (632–634)
utsetts till kalif, grep denne genast till svärdet
för att föra "den heliga striden" (el-djihad)
mot alla omgifvande folk och tvinga dem till
underkastelse i form af omvändelse till islam eller
skattskyldighet. Först underkufvades de arabiska
landsdelarna Bahréin, Oman och Jemen. Derefter
tågade Abu-bekrs utmärkte härförare Chalid mot
Syrien och Persien, eröfrade städerna Basra och Hira
samt vann samtidigt med kalifens död (Aug. 634) en
blodig och afgörande seger öfver bysantinerna vid
floden Jarmuk. Abu-bekrs efterträdare, Omar
(634–644), en annan svärfader till profeten, utbredde
med ännu större framgång islams välde. Damaskus
intogs efter en långvarig belägring (635) af Chalid,
perserna slogos vid Kadesia (636), och större delen
af Syrien och Irak-árabi föll i Omars våld. 638
eröfrades Jafa och Jerusalem, der det heliga templet
ersattes af den s. k. Omars moské (se Jerusalem),
och 639–40 intogos Aleppo och Antiokia jämte
återstoden af Syrien. Samtidigt (638–640) eröfrade
Omars härförare Abu-Musa Mesopotamien; Amr och
Subéir intogo Egypten. 642 föll Alexandria. Att
det dyrbara biblioteket derstädes uppbrändes af
araberna, såsom sagan berättar till följd af ett
ofta citeradt yttrande af kalifen: "är dess innehåll
öfverensstämmande med koran, är det öfverflödigt,
hvarom icke är det skadligt", förnekas bestämdt
af de bäste arabiske historieskrifvare. – Vid
samma tid lades de persiska provinserna Ispahan,
Farsistan och Chusistan under arabernas välde. Midt
under dessa segertåg mördades Omar af en kristen
(644). Han var en utmärkt regent, som klokt ordnade
den nya statens administrativa och finansiella
förhållanden. Ståthållareskap inrättades, städerna
Basra (Bassora) och Kufa i Mesopotamien samt Fostat
("Gamla Kairo") i Egypten anlades; moskéer och skolor
erhöllo särskild
egendom (vakf), och en ny tidräkning från Hedjra
(se d. o.) infördes. Under Omars efterträdare,
Osman l. Otman (644–656), en af Muhammeds mågar,
utsträcktes eröfringarna i Persien och utmed Afrikas
norra kust. Hans regeringstid upptogs för öfrigt
uteslutande med kufvandet af flere uppror, hvilka
inom nästan alla delar af riket framkallats af
hans okloka och tyranniska förordningar. Hans enda
bestående verk var bestämmandet af en enda korantext
såsom kanonisk. (Alla öfriga afvikande handskrifter af
koran lät han bränna.) Sedan hans fältherre Muavija
(653) brandskattat Syrien, blef upproret allmänt, och
656 dödades Osman af en son till Abu-bekr. Muhammeds
kusin och måg Ali (656–661) valdes till kalif, men
ett mäktigt parti under anförande af Omars son Tálha,
ståthållarna Muavija och Subeir samt framför alla,
Muhammeds ränkfulla enka Aisja vägrade honom tro
och lydnad. Väl segrade Ali öfver sina motståndare
i den s. k. "kamelstriden" vid Basra, der Talha och
Subeir föllo, men lyckades icke trots flere försök
komma till någon förlikning med den allt mäktigare
Muavija och föll 661 för mördarehand. Hans son Hásan,
veklig och njutningslysten, afstod frivilligt från den
verldsliga makten och nöjde sig med imamatet i Medina
(se Imam, 4). Kalifatet öfvergick då obestridt
till Muavija. som grundlade den efter hans stamfar
Omájja benämnda
Omajjadernas dynasti (661–750). Muavija I (661–680)
förlade rikets residens till Damaskus och fortsatte
sina företrädares eröfringar. Segistan i Persien
och Etiopien (663), Kabulistan (664), Kohistan och
en del af Turkistan (673) jämte Samarkand (676)
intogos. Under ständiga krig mot bysantinerna
eröfrades af den egyptiske emiren Okba Cilicien,
Tarsos och Rhodos, och Muavijas son Jesid trängde fram
ända till Konstantinopels murar. Arabernas redan under
Osman grundade sjömakt förstärktes och blef en ny fara
för det grekiska kejsaredömet. I politiskt hänseende
lyckades Muavija genomdrifva den vigtiga förändringen
att kalifatet gjordes ärftligt inom hans slägt, och
redan under hans lifstid blef Jesid i Syrien och
Irak hyllad som sin faders efterträdare. Jesid I
(680–683) erkändes ej af de heliga städerna Mekka
och Medina, hvilka förr spelat den förnämsta rolen
vid kalif-valet. De upproriske valde till sin
anförare först Alis andre son, Huséjn (se Imam,
4), och efter hans död Subeirs son Abdallah. Hvarken
Jesid eller hans efter knappt 2 månaders regering
bortgångne son Muavija II förmådde kufva detta uppror;
och äfven dennes efterträdare, <sp>Mervan I</spf (683–685),
en syssling till Muavija, erkändes blott af Syrien
och Egypten, medan Abdallah bibehöll sig i Persien
och Arabien såsom motkalif. Sedan Mervan mördats af
sin egen hustru, Jesids enka, borde kalifatet enligt
Muavijas arfslag hafva tillfallit hennes och Jesids
andre son Chalid, men i dess ställe blef Mervans son
Abd-el-málik (685–705) erkänd som kalif i Syrien och
Egypten. Asrakiternas ("de blåas") upproriska sekt och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
