Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frisiska språket - Friska - Friska l. friska i - Friskbly - Friskgymnastik - Fri-skilling - Friskning - Fri-skulptur - Friskytt - Frisla - Frist - Fristad (socken) - Fristad - Fristedt, Robert Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgaf Gysbert Japicx "Friesche Rymlerye" (1668; å
nyo utgifven 1821 och 1824, med ordbok af Epkema),
en ryktbar vestfrisisk diktsamling; men detta försök
att använda nyfrisiskan som skriftspråk vann under
lång tid föga efterföljd. Först på 1800-talet började
vestfrisiskan mera allmänt odlas i skrift. Poetiska
och prosaiska arbeten hafva författats och utgifvits
af J. G. Halbertsma, Posthumus, Salverda m. fl. En
mängd folkdikter hafva dessutom tryckts. Ett
sällskap för frisisk historia, forn- och språkkunskap
utgifver sedan 1839 i Holland tidskriften "De Vrije
Fries". Nyfrisiska (vestfrisiska) grammatiker hafva
utgifvits af Sytstra ("Friesche spraakkunst",
1–3, 1854–62) och Colmjon ("Beknopte friesche
spraakkunst", 1863). Början till en nyfrisisk ordbok
har J. Halbertsma utgifvit ("Lexicon frisicum",
A–Feer, 1874). – Fornfrisiska språkets grammatik
har behandlats af Rask, Grimm, Heyne m. fl.,
men en nyare, strängt vetenskaplig bearbetning
deraf saknas ännu. De fornfrisiska lagarna
hafva utgifvits af K. Richthofen ("Friesische
rechtsquellen", 1840) och M. de Haan Hettema;
den förre har ock utgifvit den bästa fornfrisiska
ordboken ("Altfriesisches wörterbuch", 1840). En
jämförande grammatisk behandling af fornfrisiskan
och de nyfrisiska munarterna har Minssen lemnat i
"Friesisches archiv" (I, II; 1849, 1854), hvilken
tidskrift innehåller många andra värdefulla bidrag
till kännedom om de nyfrisiska folkspråken, särskildt
wangeroogskan och saterländskan. En helgoländsk ordbok
med samtalsöfningar har utgifvits af Oelrichs. Öfver
nordfrisiskan finnas ganska många arbeten, såsom en
ordbok af Outzen (1837), grammatikaliska bearbetningar
af särskilda trakters munarter af Lyngby, Bendsen,
Johansen m. fl. – Bland språkliga kännetecken för
frisiskan kunna påpekas en mycket utvecklad vokalism
(rikedom på diftonger i nyfrisiskan) och en långt
drifven assibilation, bortfall af infinitivändelsen
-n, i vissa fall vokalisk brytning, t. ex. i
Fornfris. sionga (T. singen; jfr Sv. sjunga),
genom hvilka sistnämnda egendomligheter frisiska
språkets utveckling öfverensstämmer med de nordiska
språkens, något som röjer sig äfven i andra fall,
såsom då i nyfrisiska munarter det gamla begynnande
th ofta blifvit t, liksom i svenskan och danskan,
men i motsats till förhållandet i tyskan, der det
blifvit d (jfr Fornfris. thiaf, Fornnord. Þjófr
med Nyfris. tjeaf, Sv. tjuf, Nyhögt. dieb), eller
som då i flere nyfrisiska munarter w bortfallit
framför u (jfr Fornfris. ulle, Nyfris. ull, oll,
Nyhögt. wolle, Sv. ull). Att i några nordfrisiska
munarter dualpronomen (se Dualis) – hvaraf i
fornfrisiskan intet spår finnes – ännu fortlefver
(t. ex. wat, vi två, jat, I två), kan slutligen
förtjena anmärkas. Fr. L-r.
Friska (T. frischen), metallurg., i ugn eller härd
med kol reducera och smälta bly ur glete (blyoxid) och
härdbly (i härdmassan insupet glete). Smältprocessen
kallas friskning. L. R.
Friska l. friska i, sjöv., säges om brisen, när den
tilltager. F. på sarvingen (Eng. serving, klädsel af
matta l. segelduk rund en kabel eller förtöjningstross
på de ställen, der de
äro utsatta för "skamfilning"), hala in eller släppa
ut så mycket, att andra ställen, på samma sätt
klädda, få i sin ordning vidkännas den oundvikliga
frestningen. F. tåget, släppa ut ("sticka") ett
litet stycke af ankartåget, på det att ej samma
ställe måtte nötas i klyset och mot förstäfven.
O. E. G. N.
Friskbly. Se Bly.
Friskgymnastik. Se Gymnastik.
Fri-skilling, jur., en afgift, som i stad vid lagfart
af fastighet, hvarvid eganderätten till tomten eller
jorden medföljer, skall erläggas. Enligt k. förordn,
ang. expeditionslösen d. 30 Nov. 1855 skall i
friskilling, då egendomens värde icke öfverstiger
1,000 kronor, erläggas en krona, men då det uppgår
till högre belopp två kronor. Dock skall i sådan
stad, för hvilken härutinnan särskildt förordnande
är meddeladt, detta förordnande fortfarande
lända till efterrättelse. (Såsom sådana städer
nämner Branting, "Handbok i svenska författningar
intill och med år 1825", Norrköping och Nyköping.)
A. Th. S.
Friskning, metallury. 1. Se Friska. –
2. Sammansmältning af bly med silfverhaltig
koppar till så kallade segerstycken. Genom lämplig
upphettning af dessa stycken utsegras blyet från
kopparn, hvarvid det förra tager silfret med sig.
L. R.
Fri-skulptur. Se Bildhuggarekonst, sp. 517.
Friskytt, enligt folktron en skytt, som, på grund af
förbund med djefvulen, är i besittning af frikulor,
hvilka göra friskott, d. v. s. äfven på största
afstånd träffa hvad man önskar. Detta är dock endast
fallet med sex kulor: den sjunde (enligt några den
sista, enligt andra en af de sju) tillhör den onde och
tager den riktning han föreskrifver. Först begagnade
J. A. Apel denna saga i novellen "Der freischütz",
efter hvilken Fr. Kind bearbetade texten till Webers
opera med samma namn.
Frisla (ej Fritsla), socken i Vestergötland,
Elfsborgs län, Marks härad. Arealen 3,583 har. 1,179
innev. (1880). Annex till Seglora, Göteborgs stift,
Marks och Bollebygds kontrakt.
Frist, T., tidrymd, inom hvilken något skall ske;
uppskof, rådrum, ledighet.
Fristad, socken i Vestergötland, Elfsborgs län, Vedens
härad. Arealen 5,351 har. 1,323 innev. (1880). Jämte
Borgstena och Gingri utgör F. ett regalt pastorat
af 3:dje kl., Skara stift, Åhs kontrakt. – I socknen
ligger Fristad hed, Elfsborgs regementes exercisplats.
Fristad. Se Asyl och Asylrätt.
Fristedt, Robert Fredrik, universitetslärare,
farmakolog, född i Stockholm d. 19 Juni 1832,
blef student i Upsala 1851, filos. magister 1857,
med. licentiat 1861, amanuens vid universitetets
farmakologiska museum s. å. och med. doktor
1862. Sistnämnda år utnämndes han till adjunkt
i medicinsk naturalhistoria och kemi vid Upsala
universitet samt 1877 till e. o. professor i
farmakologi och medicinsk naturalhistoria. 1869–77
var han medicinska fakultetens notarie. Under sina
tidigare studieår företog F. botaniska forskningsresor
i Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
