Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folksagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Charles Perraults "Contes de ma mère l’Oye" utkommo
1697, och kort derefter utgaf äfven grefvinnan
d’Aulnoy en samling. Enligt Hettner var det i
synnerhet de förnäma kretsarna, som med förkärlek
omfattade det nya diktslaget. En mängd efterbildningar
utkommo, alla med aristokratiska författarenamn,
och under en tid voro sagorna så på modet, att den
förnäma verlden nära nog icke läste något annat. En
stor del af denna literatur fördes, likväl först under
1700-talets senare hälft, i bearbetningar öfver till
Tyskland, utan att man kom att tänka på, att det vore
skäl att taga vara på de likartade traditioner, som
lefde hos tyska folket. Väl hänvisade Herder till dem,
men detta synes hafva blifvit utan verkan. – Wieland
polemiserade med sin "Don Sylvio von Rosalba" (1764)
mot fésagorna, men något senare måste han sjelf från
dem tillgripa ämnen, hvilka han emellertid behandlade
ironiskt. Efter honom synes Musäus hafva bildat sina
"Volksmärchen der deutschen" (1782–85). Få af dessa
äro verkliga sagor; de flesta äro sägner, ty man
skilde då ännu icke mellan de förra och de senare,
och Christiane Benedikte Naubert bearbetade i sina
"Neue volksmärchen der deutschen" (1789–93) endast
folksägner. Bröderna Grimm bestämde skilnaden
mellan sagor och sägner. Sägnerna (T. die sagen)
äro alltid fästa vid något bekant, vid en viss
ort, eller vid något historiskt (verkligt eller
föregifvet) namn; sagorna (T. die märchen) stå
deremot på egen mark. De förra äro mera historiska,
de senare mera poetiska, hafva större omvexling
och rikare färg. Sägnen är den form, i hvilken
naturmenniskan fattar något henne öfvermäktigt,
vare sig en historisk tilldragelse eller något
natur- l. konstföremål. Sagan har löst sig från allt
verkligt, hon är en inbillningens fria lek och har
ingen afsigt. Ordet äfventyr (det romanska adventura,
tilldragelse, berättelse om en tilldragelse) i
betydelsen saga förekommer redan i 12:te årh. i
Tyskland (abenteuer), jämte mähre, och har vunnit
fullt inträde i danskan (eventyr), men icke, ehuru det
användes i t. ex. "Flores och Blanzeflor", blifvit
rätt hemmastadt i svenskan. Sagor (äfventyr) heta
vidare It. conti, Fr. fabliaux l. contes populaires,
Eng. stories l. popular stories, F. sadut, jutut
och saarna. Sedliga, till och med kristligt sedliga,
motiv äro derför icke främmande för sagorna. Kärlek
och ödmjukhet förhärligas, ondska och öfvermod
straffas. Otidiga önskningar komma på skam. En hel
klass af sagohjeltar äro hjelpsamma mot menniskor
och djur, fulla af skonsamhet och medlidande;
den enfaldige, med ett godt hjerta, öfvervinner den
listige och verldskloke. Sällan förenas kraft och
insigter med det sjelfförtroende, som dessa bruka
ingifva hjeltarna i de gamla hjeltedikterna. Jämte
dessa kristligt påverkade sagor finnas sådana, hvilka
bära prägeln af sin härstamning från böndernas i
äldre dagar förtryckta klass, hvilken under en mask
af enfald döljer en slughet, som gränsar till eller
är illistighet. Mera tilldragande äro de sagor,
i hvilka den förslagne och smidige vinner öfver den
otympliga
styrkan. Så förhåller det sig ock med det slags
karakterer, som påminna om den forne landsknektens
typ, såsom broder Lustig, hvilken obesväradt lurar
Sankt Per och skrämmer fan, så att han icke törs
släppa in honom i helvetet. Storskrytaren, våpet
("dumma pojken"), den late äro gängse typer. Öfver
hufvud är allt, till och med det omöjliga och
lögnlika, tillåtligt för den, som har inre enhet
och handlar följdriktigt. Äfven liflösa ting få tala
och bära sig åt som menniskor, blott de icke falla
ur rolen.
Gemensam för alla tyska folksagor är den tro,
med hvilken det underbara berättas, samt en viss
glädtighet, som låter dem alla sluta med utsigt till
lång, varaktig lycka. Båda delarna saknas i Tiecks
"Volksmärchen" (1797), som, oaktadt A. W. Schlegels
loford, ej vunno många beundrare. Flere andra af
romantikerna försökte skrifva sagor och upptogo till
och med ämnen från folkmunnen; men ingen hade någon
riktig framgång. Dessa sagor tjenade likväl till att
bana vägen för bröderna Grimms samling. Ingen hade
före dem uppställt som högsta grundsats att folkets
eget sätt att berätta vore värdt all uppmärksamhet,
och att detta sätt borde troget återgifvas, utan
godtyckliga utsmyckningar. De berättade så nära som
möjligt på folkets sätt; enskildheter torde härröra
från dem, men allt egendomligt iakttogo de, intet
väsentligt i innehållet, ingen omständighet, intet
drag utplånades eller förskönades af dem, liksom de
icke tillade något för saken främmande. Denna vördnad
för traditionen berodde på deras öfvertygelse om
all folkpoesis fullkomlighet och oöfverträfflighet,
der den var ursprunglig och ogrumlad; den ökades
af deras åsigt att i dessa sagor vore bevarad en
urgammal nationalpoesi, som utgjorde en omedelbar
fortsättning af de äldsta, rent mytiska sagorna. De
anställde jämförelser mellan alla folks sagor,
som voro tillgängliga på deras tid, och återfunne i
dem samma anvisningar till närmare eller fjärmare
folkslägtskap som i språken. Om t. ex. arabiska
och tyska sagor stämde öfver ens, berodde detta
å ena sidan på den ursprungliga slägtskapen mellan
germaniskt och indiskt, å den andra derpå att araberna
lånat från inderna.
Nyare studier hafva mot denna åsigt, som först
framställdes i de senare upplagorna af de bägge
brödernas arbete, satt en annan. Man må gerna kalla
de tyska sagorna för nationalpoesi, eller åtminstone
nationaliserad poesi. Jämför man dem ytligt, till
kostymen, plägsederna, landskapet, med de arabiska,
så äro de visserligen tyska, med sin egendomliga
skogspoesi, med sina kungar, som ständigt gå med
krona på hufvudet, med de återstoder af hedendom,
som der kunna finnas. Innehållet deremot är icke
lika tyskt. De äldsta sagorna gå ej längre tillbaka
än till 10:de århundradet; dessförinnan torde det
funnits blott få sagor i Europa. Deras hemland,
hvarifrån forntiden hemtade sitt sagoförråd, synes
vara Indien. Den indiska buddhaismen – enligt den
åsigt, som här refereras –, den verldsliga adelns
reaktion mot de andligas öfvermakt och i några af
sina yttringar demokratisk, införde både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
