Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkböcker - Folkdansar - Folkekirke - Folkestone l. Folkstone - Folketing - Folkets kärlek min belöning - Folkets röst - Folkets väl min högsta lag - Folk-här - Folkhögskolor - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänryckning han kände af Fogel Blå. Till deras
fel höra det outvecklade, det drömlika, konturlösa
hos dem. De synas nu derför också vara på väg att
förlora sin makt öfver folkets fantasi; vår tid
är för andligt avancerad för dem, den har för
allvarsamma uppgifter för att kunna hängifva sig
åt deras oordnade fantastik, den har -ej ro att
fördjupa sig i deras föga omvexlande stämningar,
att lyssna till den långt dallrande ton, som är dessa
dikters kanske egentligaste styrka. I tidningar och
allahanda kolporterad literatur hafva de ock farliga
medtäflare.
Görres var, som ofvanför nämndes, den förste,
som utgaf en "bok om folkböckerna; men före honom
hade redan den flitige bibliotekarien Rasmus Nyerup
i Köpenhamn vändt sin uppmärksamhet till dem. Det
1793 stiftade "Selskabet for efterslægten"
hade inom sig tillsatt en komité, som skulle
ombesörja bl. a. utgifvandet af skrifter för
allmogen. Deraf föranleddes Nyerup, en af komiténs
medlemmar, att taga kännedom om hvad folket redan
hade af läsning, som anslagit det. En följd af
hans studier blef ett literaturhistoriskt arbete:
"Almindelig morskabslæsning i Danmark och Norge
igjennem århundreder" (1816). Oaktadt Atterbom
genom bearbetningar af två folkböcker, Fogel Blå och
Lycksalighetens ö, bort kunna vända uppmärksamheten
på folkböckerna, hvilka redan den mångfrestande
Hammarsköld påpekade genom den samling "Svenska
folksagor" (1819) han tillsammans med en Imnelius
påbörjade, och som innehöll Helena Antonia, Melusina
samt den efter tradition upptecknade Pelle Båtsman,
gjordes i Sverige ingenting för denna literatur,
förrän P. O. Bäckström utgaf "Svenska folkböcker,
sagor, legender och äfventyr efter äldre upplagor
och andra källor utgifne" (1845, 1848). Samlingen,
oumbärlig för studiet af de svenska folkböckerna,
innehåller tjugo sagor, fem legender och sex äfventyr
samt är försedd med en värderik literaturhistorisk
apparat, men lemnar i kritik åtskilligt att
önska. Skilnaden mellan folkbok, en från början
skrifven dikt, ett literärt alster, och folksaga,
hvilken på traditionens luftiga väg flyger från land
till land och byter drägt samt gör sig hemmastadd
öfverallt, är icke iakttagen i detta arbete. Ännu
mycket mindre är detta förhållandet i "Folksagor
för gamla och unga" (1839–44; ofullbordad), som till
utgifvare lär hafva haft C. J. Lénström. Bäckströms
arbete åtföljes af en ganska god "Öfversigt af
svenska folk-litteraturen" (äfven särskildt utgifven
1848). Han indelar folkböckerna i: sagor; noveller;
historiska berättelser; legender; trolldomshistorier;
syner, uppenbarelser och spökhistorier; spådomar och
drömböcker; äfventyr; smärre skämtsamma skrifter och
skrifter i blandade ämnen (bonde-praktikan, färgböcker
o. s. v.). Alla dessa för allmogen utgifna, för den
till stor del enkom skrifna och mest af den lästa
skrifter kunna visserligen kallas folkböcker; men
vi hafva här med detta ord betecknat de romantiskt
färglagda skrifter, som, med anor från medeltiden
och bortom den, gått öfver hela det kristna Europa
och mestadels öfver Danmark kommit
till Sverige, såsom Helena Antonia af Constantinopel,
Grisilla, Melusina, Fortunatus, Jerusalems skomakare
o. s. v.
I Frankrike trycktes tidigt "blå böcker", såsom
folkböckerna der kallades efter färgen på de omslag
de fingo i Troyes. I denna stad, hvilken tyckes hafva
varit medelpunkten för detta slags literatur, var
boktryckaren Jean Oudot redan på 1600-talet verksam
för deras spridning. På 1700-talet idkades samma
slags förläggarskap af en Garnier och på 1800-talet
af en Baudot. Äfven i Paris, Rouen och flerstädes
trycktes "blå böcker". Flere gånger hafva sådana
blifvit samlade i ett mer eller mindre omfattande
"Bibliothéque bleue". I Tyskland utgaf Marbach
(1838 o. f.) en samling "Volksbücher", fortsatt
af O. L. B. Wolff, hvilken senare äfven utgifvit
"Volksromane" (1848–50); en annan samling utgafs
af Simrock (1839–67). – 1852 nedsattes i Frankrike
en kommission för undersökning af den kolporterade
literaturen, och dess sekreterare, Charles Nisard,
har om denna utgifvit ett anmärkningsvärdt arbete,
"Histoire des livres populaires" (1854). Detta
arbete jämte de förut anförda af Görres och Nyerup
samt John Dunlops, af Felix Liebrecht till tyska
öfversatta, rättade och ökade "Geschichte der
prosadichtungen" (1851) utgöra det vigtigaste
af literaturen öfver det rika, mångskiftande
och i flere afseenden svårbehandlade ämnet.
R. B.
Folkdansar. Se Dans.
Folkekirke, folkkyrka, kallas i Danmark
den evangelisk-lutherska kyrkan, emedan flertalet
af rikets innevånare bekänner sig till henne. Äfven
konungen måste, enligt grundlagen, tillhöra henne.
Folkestone l. Folkstone [fåkstån], stad, ännu i
början af detta årh. ett obetydligt fiskläge, i
engelska grefskapet Kent, vid Pas de Calais. 12,694
innev. (1871). Hafsbad, fiske, god hamn, betydande
handel. F. är måhända, näst Dover, Englands förnämsta
öfverfartsort till kontinenten (Boulogne).
Folketing. Se Danmark, sp. 849.
Folkets kärlek min belöning, konung Karl XIV Johans
valspråk.
Folkets röst, tidning, som utgafs i Stockholm 1849–61
af F. Sjöberg. Första numret utkom den 6 Okt. 1849,
sista numret den 16 Mars 1861. Den utgafs till
en början hvarje lördag, men från den 4 Okt. 1851
derjämte om onsdagarna. Tidningen förklarade sjelf
sin uppgift vara "att bekämpa maktens missbruk
och vindicera äfven de arbetande och meddellösa
folkklassernas menskliga och medborgerliga
rättigheter".
Folkets väl min högsta lag, konung Karl
XIII:s valspråk.
Folk-här. Se Folkbeväpning.
Folkhögskolor, ett slags för allmogen afsedda
undervisningsanstalter, som leda sitt ursprung från
Danmark. Det var hos N. F. S. Grundtvig, som tanken
på sådana skolors inrättande först uppstod. Införandet
af "rådgifvande provincialständer" – bebådadt genom
förordningen d. 28 Maj 1831 – syntes honom kräfva en
folkupplysning, som var lämpad dels att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
