Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen / 1515-1516 (1881) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fläkt - Fläkt örn - Fläming (landås) - Fläming, P. - Flämiska språket - Flskbaggar l. fläskänger - Fläskbodal - Fläskegrafven - Fläskkällaren - Fläsk-änger - Flätverk - Flög, flöj l. flöjel - Flögel, Karl Friedrich - Flöj l. Flöjel - Flöjel - Flöjt (musikinstrument) - Flöjt l. flöjtskepp - Flöjtdus - Flöjttravär

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fläkt. Se Blåsmaskin och Centrifugalventilator.



Fläkt örn, herald., benämnes den heraldiska örnen,
emedan han alltid föreställes framvänd med åt ömse
sidor utspända vingar och klor. Den kallas dubbelörn
(se d. o.), när den tillika har två hufvud och
två halsar. A. W. S.

Fläming, en landås på nordtyska slätten, på gränsen
mellan Anhalt samt preussiska prov. Brandenburg
och Sachsen. Den utgör vattendelaren mellan Elbes
och Havels tillflöden. Största höjden är Hagelberg,
vid Belzig, 201 m.

Fläming, P. Se Fleming, P.

Flämiska språket. Se Flamländska.

Fläskbaggar l. fläskänger, Dermestes lardarius,
zool., hörande till änger-slägtet (Dermestes)
och afdelningen Pentamera inom insektordningen
skalbaggar (Coleoptera), äro till färgen svarta
och hafva vid basen af skalvingarna ett grått,
ulligt tvärband, med tre svarta punkter på hvardera
vingen. Längden är omkr. 9 mm. De träffas vanligen
i fläsk o. d. samt pläga icke sällan göra skada i
naturaliesamlingar. J. G. T.

Fläskbodal, sjöv., benämning på proviantrummet i
handelsfartyg. O. E. G. N.

Fläskegrafven, folknamn på en underjordisk grotta i
Balsberg i Skåne.

Fläskkällaren. Se Aspeboda.

Fläsk-änger, zool., Se Fläskbaggar.

Flätverk, befästningsk., består af i marken på 0,5
m. afstånd från hvarandra nedslagna smäckra pålar,
mellan hvilka en flätning af sammanvridna mjuka
risqvistar är utförd på det sätt, att tvänne parter
äro tagna vexelvis utanför och innanför pålarna och
på samma gång snodda omkring hvarandra. Flätningen
utföres i hvarf fram och åter, tills den erhållit
tillräcklig höjd, då sista hvarfvet med jerntråd eller
vidjor fästes vid hvarannan påle. Flätverk förfärdigas
vanligen i lösa stycken om 2 m. längd och användas
till att bekläda branta jordsluttningar å bröstvärn
o. d. För att flätverket ej skall kullstjelpas af
jordtrycket, böra dess pålar förankras inuti vallen.
O. A. B.

Flög, flöj l. flöjel, sjöv., en liten vimpel
eller smal påse af flaggduk, löpande kring en
spindel på masttoppar, för att angifva vindens
riktning. I mycket laber bris nyttjas stundom en
lätt flöjel af fjädrar, instuckna i korkskifvor,
hvilken uppsattes i närheten af däck. Se Galjadet.
O. E. G. N.

Flögel, Karl Friedrich, tysk literaturhistoriker,
född i Jauer (i Schlesien) 1729, d. 1788 som professor
vid "ritterakademie" i Liegnitz. Skrifter: Geschichte
des menschlichen verstandes (1765; 3:dje uppl. 1776),
Geschichte der komischen literatur (1784–87), hans
förnämsta verk, Geschichte des grotesk-komischen
(1788; ny uppl. 1867), Geschichte der hofnarren
(1789) och Geschichte des burlesken (1794) m. fl.

Flöj l. flöjel. Se Flög.

Flöjel (Gammalsv. flogel, flughel, D. flöiel,
Holl. fluveel), sammet.

Flöjt (Ital. flauto, Fr. flûte), det sannolikt äldsta
bland alla musikinstrument, hvilket i olika former
förekommer hos alla gamla folk, såsom kineser,
egypter, assyrier, greker m. fl. I Europa har
man bland vapen från stenåldern funnit flöjter af
ben. En för antiken egendomlig art var dubbelflöjten
(se d. o.). Efter sättet för anblåsningen, som skedde
antingen från spetsen – då instrumentet hölls rakt ut
från munnen – eller från sidan – då det hölls tvärs
för munnen –, uppstodo två hufvudarter af flöjten,
hvilka senare på italienska kallades flauto dolce
och flauto traverso, eller på franska flûte douce och
flûte traversière, hvaraf de förvridna svenska namnen
flöjtdus och flöjttravär uppkommit. Den förra
hade sitt namn af sin milda ton, åstadkommen medelst
ett stämpipartadt munstycke, hvars näbbform äfven gaf
åt instrumentet namnet flûte à bec. Detta instrument,
som behandlades nära nog på samma sätt som oboen och
klarinetten, förekom på 1500-talet i fyra storlekar
och lägen: basflöjt, tenorflöjt, altflöjt och
diskantflöjt (med gemensamt namn kallade blockflöjt)
samt var ännu mot midten af 1700-talet den vanliga
arten af flöjt. Sedermera undanträngdes flauto dolce
alldeles af flauto traverso l. tvärflöjten, som nu är
den enda brukliga. Detta instrument, den egentliga
flöjten, är ett enkelt rör af buxbom, ebenholz,
silfver e. d., hvilket i början var försedt blott
med hål, men sedermera äfven erhöll klaffar, hvilkas
system Th. Böhm i München 1832 bragte till den högsta
fulländning. Flöjten förfärdigas af tre stycken:
hufvudstycket med munhålet, mellanstycket (som
äfven delats itu) och foten. Stämningen reglerades
af Quanz 1726 genom en skrufpropp i öfre änden. Utom
den vanliga flöjten, med omfång af omkr. d¹–c⁴,
finnes en mängd afarter: flûte d’amour, stående en
liten ters djupare, tersflöjten, en liten ters
högre, qvartflöjten, en qvart högre, oktav- eller
piccolaflöjten (It. flauto piccolo), en oktav högre,
o. s. v. Flöjtens stora rörlighet och spelfärdighet
äro bekanta: drillar, snabba passager, arpeggier, vida
språng äro utan svårighet möjliga. Staccato utföres i
långsam rörelse för hvarje ton genom en enkel tungstöt
(enkel tunga), i snabb rörelse genom en dubbel
(dubbeltunga, se d. o.). Flöjten har, i synnerhet
i början af 19:de årh., varit mycket omtyckt såsom
konsertinstrument. Bland virtuoser på och komponister
för flöjt må nämnas: S. Bach, Quanz, Kulahu, Drouet,
Berbiguier, Fürstenau, Tulou, Müller och Terschak.
A. L.

Flöjt l. flöjtskepp, sjöv., ett slags
flatbottnadt, fylligt och tungt handelsfartyg från
17:de årh., hvilket förekom först och allmännast
hos holländarna. – Benämningen bevärad som flöjt
(Fr. arme en flûte) nyttjades förr om ett krigsfartyg,
som tillfälligtvis begagnades såsom handelsfartyg
och af denna anledning förde endast en del af sin
bestyckning. O. E. G. N.

Flöjtdus. Se Flöjt.

Flöjttravär. Se Flöjt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>