Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen / 1461-1462 (1881) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flodgudar - Flodhäst-slägtet - Flod-illrar - Flodin, Johan Gustaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vattenstånd, samt Tibern med den romerska varginnan
och tvillingarna. A. M. A.

Flodhäst-slägtet, Hippopotamus, zool., hörande
till de parklöfvade eller parhofvade däggdjurens
ordning (Artiodactyla) och de icke idislandes
underordning (A. non-ruminantia), utmärker sig genom
den utomordentligt klumpiga kroppsbyggnaden, de
korta benen, hvilka knappast hindra buken att vidröra
marken, den utdragna, mycket breda, i spetsen tvärt
aftrubbade nosen, de små ögonen, de små, spetsiga
öronen, den korta svansen, de fyra framåtriktade
tårna, hvilka alla stödja mot marken, den tjocka,
nästan nakna huden o. s. v. Man känner blott en
art, hvilken uteslutande tillhör Afrika, men flere
olika former, hvilka stundom föras till särskilda
undersläkten. Fossila lemningar visa emellertid,
att åtskilliga både större och mindre arter funnits
under tidigare skapelseskeden.



Den nu lefvande flod- l. nilhästen,
H. amphibius, kan i fråga om kroppsmassan jämföras
med elefanten, i det han, med en längd af ända till
4 m. och en höjd af omkr. 2 m., stundom uppnår en
vigt af omkr. 1,700 kg. Huden – hos det fullvuxna
djuret tillräckligt tjock att motstå en bösskula –
är på de öfre kroppsdelarna vanligen svartbrun, på
buken ljusbrun. Flodhästens hemland är mellersta och
södra Afrika, der han, vid stränderna af de större
floderna, uppehåller sig i hjordar, som icke sällan
äro af betydlig storlek. Mer än någon af de andra
tjockhudingarna hänvisad till vattnet, tillbringar
han i detta sin mesta tid. Hans älsklingstillhåll äro
af träd öfverskuggade floder med riklig tillgång på
växter, af hvilka han lefver. Vid öfre delen af Nilen,
der han äfven träffas, uppehåller han sig vanligen
i vassen och går om natten i skaror upp på ris-
och sockerrörsfält samt på andra odlade områden, der
han ofta gör stor skada. Flodhästen simmar och dyker
väl. Tid efter annan, högst fyra minuter mellan hvarje
gång, uppsprutar han en vattenstråle af nära en meters
höjd och låter höra ett egendomligt frustande läte,
hvilket utgör ett tecken att han kommit upp för att
hemta luft. Vanligen håller han endast hufvudet öfver
vattnet. Med all sin klumpighet lär han dock röra sig
ganska snabbt. Till lynnet är han lugn och fredlig,
men då han blir retad eller sårad, rusar han mot sin
fiende och förföljer honom ihärdigt. Hans läte liknar
än oxens bölande, än hästens gnäggande, än svinets
grymtande. Hannen åtföljes under fortplantningstiden
af flere honor. Honan, som är mindre än hannen, föder
hvarje gång en unge, hvilken snart följer modern i
vattnet och äfven der diar

henne. Köttet af det unga djuret säges vara en stor
läckerhet, och tungan anses i rökt tillstånd vara den
yppersta delen af djuret. Fettet och huden användas
äfven. Underkäkens hörntänder, hvilka med fördel kunna
bearbetas till "löständer", förekomma i handeln under
namn af "hippopotam". J. G. T.

Flod-illrar, Lutreola, zool., ett underslägte af
iller-slägtet (Putorius) och mårdarnas familj
(Mustelida) ibland rofdäggdjuren, utmärkas
bl. a. derigenom att fotsulorna äro föga håriga,
att kroppsfärgen är lika på de öfre och de undre
kroppsdelarna o. s. v. De bilda en tydlig öfvergång
mellan mårdarna och uttrarna samt hafva liksom de
senare en plattad nos, små rundade öron, tårna
vid roten förenade medelst en simhud o. s. v. I
andra afseenden öfverensstämma de deremot mest
med mårdarna. Huruvida den i åtskilliga delar af
Europa förekommande flod-illern är samma art som den
amerikanska är ovisst. Den i norra och östra Europa
inhemska flod-illern eller mänken, P. lutreola, har
en långsträckt och i hög grad smidig kropp, med en af
bruna stickelhår och en mycket tät, ljusare bottenull
bestående pels; läpparna och hakan äro hvita samt
svansen svartbrun. I enstaka fall anträffas han i
norra Tyskland, men har ännu icke blifvit funnen
i Sverige. Han lefver af fisk, grodor och musslor,
jagar flitigt efter råttor och möss o. d., men stjäl
sig stundom äfven på änder och gäss. Han sprider
omkring sig en ganska stark bisamlukt. På land rör
han sig tämligen ovigt, men är en god simmare, dyker
med stor skicklighet och upphinner på detta sätt med
lätthet de snabbaste fiskar. Skinnet, som kommer
i marknaden företrädesvis från Polen och Ryssland,
värderas nästan lika högt som sobelns och nyttjas till
bräm, kragar o. s. v. Deri amerikanske flod-illerns
skinn lär vara dyrbarare till följd af sin rikligare
och mjukare bottenull. J. G. T.

Flodin, Johan Gustaf, biskop, född i Torshälla
d. 18 Jan. 1741, blef 1759 student i Upsala, 1764
filosofie magister och 1766 docent i grekiska. 1767
prestvigdes han, blef s. å. adjunkt hos pastorn i
Storkyrkoförsamlingen i Stockholm och utnämndes 1771
till hofpredikant. När Adolf Fredriks församling 1773
skildes från Klara, blef F. dess förste kyrkoherde
och erhöll 1782 Solna till prebende. 1779 blef
han teologie doktor i Upsala och 1786 pastor
primarius. Sistnämnda år förordnades han till
lärare i kristendom för kronprinsen Gustaf Adolf och
innehade denna befattning till 1794, då hans lärjunge
för första gången begick nattvarden. 1792 utnämndes
F. till öfverhofpredikant och confessionarius, 1794
till ordensbiskop och 1800 till biskop öfver Vesterås
stift. 1793 blef han ledamot och sedermera ordförande
i ecklesiastikkomitén, bevistade riksdagarna 1786,
1789, 1792 och 1800 samt var under en längre tid
fullmäktig i Riksens ständers bank. 1799 upphöjdes
hans barn i adligt stånd, med namnet af Flodin. Död
i Vesterås d. 4 Jan. 1808. – Som biskop lefde
F. i stillhet, "styrde fridsamt i domkapitlet, var
uppmärksam på läroverket och umgicks förtroligt med
sina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>