Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långt derefter författade Barthold Vhael, prost
i Ilmola, sin för denna tid förträffliga "Grammatica
fennica" etc., hvilken, efter hans död, utgafs 1733
(ny uppl. 1821). Äfven D. Juslenius och Porthan
lemnade bidrag till finska språkets kännedom,
den förre genom sitt "Ordaboksförsök" (1745), den
senare genom sin afhandling om dialekterna (1801);
Franzén visade likaledes intresse för den finska
språkvetenskapen. Mer omfattande forskningar gjordes
af G. Renvall, angående finsk ortoepi, ortografi,
metrik o. s. v.; bland hans arbeten må här blott
nämnas "Suomalainen sanakirja" (1826; ordbok med
förklaringar på latin och tyska) och "Finsk språklära"
(1840). Stor förtjenst om den finska grammatiken,
särskildt syntaxen, inlade R. v. Becker ("Finsk
grammatik", 1824), som redan 1819 i tidskriften
"Mnemosyne" utförligt granskade Strahlmanns mindre
lyckade "Finnische sprachlehre" (1816). I den
af Finska literatursällskapet utgifna tidskriften
"Suomi" finnas flere afhandlingar i hithörande ämnen,
bl. a. af M. A. Castrén, E. Lönnrot, E. A. Ingman,
M. Akiander, G. A. Avellan, A. E. Ahlqvist,
J. A. Hahnsson, A. Genetz och T. G. Aminoff
Lönnrots storartade "Finsk-svensk ordbok"
påbörjades 1866 och fullbordades 1880; Ahlqvist åter
utgaf 1863 en finsk metrik, 1871–1874 "Kieletär"
och började 1877 "Suomen kielen rakennus" (Finska
språkets byggnad). – Bland läroböcker må nämnas
G. E. Euréns "Finsk språklära" (1849; sedermera
utgifven i förkortade upplagor) och A. W. Jahnssons
"Försök till framställning af den finska syntaxen"
(1871, med bidrag af F. W. Rothsten), bland
lexikon G. E. Euréns finsk-svenska (1860) och
F. Ahlmans svensk-finska (2:dra uppl. 1872) och
svensk-finska samt finsk-svenska (1874) ordböcker;
bland elementarböcker märkas Y. Koskinens "Finska
språkets satslära" (1860) och V. R. Kockströms på
svenska och på tyska. Bland s. k. "tolkar" nämna vi
E. Lönnrots utförliga svensk-finsk-tyska (1847). Äfven
ordböcker till och från andra språk (såsom latin,
tyska och franska) kunna här anföras. Bidrag till
den finska språkforskningens historia hafva lemnats
af A. E. Ahlqvist, af S. G. Elmgren ("Öfversigt
af Finlands litteratur ifrån år 1542 till 1770"
och "Öfversigt af Finlands litteratur ifrån år 1771
till 1863") och af O. Donner ("Öfversikt af den
finsk-ugriska språkforskningens historia", 1872).
F. G.
Om svenska språket i F. se Svenska språket.
Finlands literatur. Historien om F:s literatur går
icke så långt tillbaka i tiden, som de öfriga nordiska
landens vittra häfder. Först från universitetets
invigning, 1640, daterar sig tillvaron af en literatur
i egentlig mening. Från föregående sekel finnes ej
mycket att erinra om. Medeltiden, som i Sverige och
Danmark är jämförelsevis rik på literära alster, har
i F. qvarlemnat endast de sparsammaste minnesmärken,
bestående till största delen af helgonlegender eller
svenska öfversättningar af sådana, verkställda af
munken Jöns Budde från Nådendals kloster. Beträffande
de stora liturgiska medeltidsverken "Missale Aboense"
och "Manuale
Aboense" hafva senare forskningar gifvit vid handen,
att de, med undantag af titeln och förordet, ej hafva
något, som kan berättiga dem att räknas till F:s
literatur i egentlig mening. Af större betydelse äro
måhända de 1582 af Theodoricus Rutha utgifna "Piae
cantiones ecclesiasticae", hvilka förvara flere af de
latinska kyrkosånger, som under medeltiden sjöngos i
kloster och kyrkor. – Reformationen åtföljdes i F.,
liksom i öfriga land, af sträfvandet att bereda
sjelfva folket tillfälle att vinna en lefvande
kännedom om religionens sanningar. Från denna
tid härröra också de första tryckalstren på finska
språket, främst Mikael Agricolas "Abc-bok" (1542) och
finska bönebok (1544) samt hans finska öfversättning
af Nya testamentet (1548), jämte flere af honom
utarbetade religiösa handböcker och öfversättningar
från Gamla testamentet. Derefter må nämnas kyrkoherden
i Åbo Jakob Pehrsson Finnos l. Suomalainens finska
bönebok (1583) och psalmbok. Senare utkommo Ericus
Ericis finska postilla (1625) och lilla katekes
(1630), hvilka länge användes af församlingarna
i F. En ny, betydligt tillökad upplaga af Finnos
psalmbok utgafs vid denna tid af Henrik Hemming
(d. 1618), som också till finska öfversatte "Piae
cantiones" (1616). Äfven den lärde biskopen Paulus
Juusten (d. 1576) ombesörjde en finsk katekes
och mässbok. Han är dock mest bekant för sin
latinska biskopskrönika ("Chronicon episcoporum
Finlandensium", som efterlemnades i manuskript, men
sedermera utgafs såväl i Nettelbladts "Schwedische
Bibliothec", 1728, som af Porthan 1784–1799). Detta
arbete lemnar tillförlitliga uppgifter och omdömen om
F:s äldre biskopar och begagnades af Porthan såsom
hufvudkälla för landets äldre historia. På svenska
språket skrefvo krönikeförfattarna Klas Hermansson
Fleming till Kaskis (d. 1616) i sin "Minnesbok"
(tryckt i Grönblads "Urkunder" 1856), hvilken omfattar
tiden från 1380 till 1591, och i skildringen af
sina egna öden 1595–1604, samt Johan Messenius, hvars
"Rimkrönika" (tryckt först 1774) och ett likartadt
verk öfver F:s historia, upptagande tionde delen af
"Scondia illustrata", utgöra de första arbetena öfver
F:s historia och hafva förskaffat sin författare
benämningen "den finska historiens fader". En
infödd finsk vetenskapsman af ännu mera framstående
betydelse, men på ett annat område, var Sigfrid
Aroni Forsius (d. 1627), hvilken var i besittning
af för den tiden högst ovanliga kunskaper på det
astronomiska och matematiska området. Han utarbetade
elfva almanackor, af hvilka den senaste, för 1623,
är uppgjord efter Åbo horisont och sålunda F:s första
almanacka. Forsius skref vanligen på svenska. En annan
framstående naturvetenskapsman från denna tid var
professor (sedermera biskop) Eskil Petraeus (d. 1657),
som i Upsala disputerade med ett "Collegium physicum"
i 18 häften. – Den poetiska produktionen inskränkte
sig till de latinska och svenska dedikationer, som
den tiden nödvändigt måste åtfölja alla, äfven de
obetydligaste, tryckalster. Derjämte må nämnas en
svensk öfversättning eller bearbetning af folksagan om
"Mårtens gås".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
