Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filologi - Filologisk kandidat-examen - Filomele (Philomela) - Filon, den judiske (Philo judæus) - Filon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och omarbetats af Böckh, Haase m. fl. Denna sista
uppfattning af filologi, med större eller mindre
modifikationer likväl, är nu den allmännaste
i Tyskland och i Sverige. Filologien såsom
studiet af folkens andliga lif är likväl numera
icke inskränkt till de klassiska folken. Man
kan äfven tala om filologi i nämnda mening, som
afser de moderna folken, således om germansk,
nordisk, romansk filologi o. s. v. – Enligt de två
senast nämnda uppfattningarna af filologi skiljer
man strängt mellan filologi och lingvistik eller
språkvetenskap. Språket är för båda ett objekt,
men på helt olika sätt. Filologen behandlar och
undersöker ett visst språk såsom ett medel att
förstå och tillegna sig den i detta språk affattade
literaturen, att lära känna de uti densamma uttalade
tankar och idéer och derigenom det folks andliga
lif, som talat detta språk. Endast der en utvecklad
literatur finnes, kan man derför tala om filologi
i motsats till lingvistik. Lingvisten undersöker
språket för dettas egen skull, för att lära känna
hvad språket är, dess organism och beståndsdelar,
dess bildning och historiska utveckling samt lagarna
derför, men icke för att lära känna hvad en gång
blifvit genom språket i skrift uttryckt eller nu i
skrift uttryckes. Träffande har A. Schleicher liknat
filologen vid trädgårdsmästaren, som endast bekymrar
sig om de plantor, som pryda trädgården, och studerar
deras byggnad och utveckling för att få veta, huru
former, färger och doft skola skönast utveckla sig,
men för hvilken alla andra, om än så märkliga, växter
endast äro ogräs; lingvisten åter vid botanisten, som
studerar alla växtlifvets organismer, högre som lägre,
för att få veta hvad växten är och huru i hela naturen
växtlifvet uppenbarar sig. – På svenska finnes en
uppsats "Om philologiens begrepp" af C. A. Walberg
(1865; aftryck ur "Paedagogisk tidskrift".).
Fr. L-r.
Filologisk kandidat-examen (Filologie k.-e.), namn
på en vid Lunds universitet fordom förekommande
examen. Till följd af de många ämnen (tretton),
som i äldre tider voro obligatoriska i filosofie
kandidat-examen, delades denna vid Lunds universitet i
början af 1800-talet i tvänne: en filologisk och en
filosofisk kandidatexamen. Den förra skulle afläggas
först samt omfattade klassiska och orientaliska
språk, historia och estetik (literaturhistoria); i
den senare pröfvades examinanden i de filosofiska,
naturvetenskapliga och matematiska ämnena. Först
efter afläggandet af båda dessa kandidat-examina
promoverades studenten till magister. På fakultetens
hemställan upphäfdes den filologiska kandidat-examen
1844. (Jfr F. E. Braune, "Om den philosophiska
graden vid Lunds universitet", i "Nordisk
Universitets-tidskrift", 1863.)
Filomele (Lat. Philomela), Grek. njeltes., en dotter
af den attiske sagokonungen Pandion, skändades af
den traciske fursten Terevs, hvilken var förmäld med
hennes syster Prokne. För att hemlighålla sitt brott
afskar han tillika hennes tunga; men medelst några
i en duk inväfda tecken lyckades F. för sin syster
tydliggöra hvad som vederfarits henne. För att hämnas
dödade systrarna Terevs’ och Proknes son, Itys,
samt anrättade honom till en måltid åt fadern. I
raseri förföljde Terevs de båda systrarna, men
gudarna räddade dem genom att förvandla Prokne till
en svala och F. till en näktergal. Terevs sjelf
förvandlades till en hök eller en härfogel. Sagan om
F. är poetiskt behandlad af den romerske skalden
Ovidius i sjette boken af hans metamorfoser.
A. M. A.
Filon, den judiske (Lat. Philo judaeus), den främste
målsmannen för den grekisk-judiska filosofien,
föddes i Alexandria några år f. Kr. och var af
en judisk, sannolikt presterlig, slägt. Redan
från längre tid tillbaka hade de i Alexandria
bosatte judarna påverkats af den derstädes rådande
grekiska bildningen, och bland dem gjort sig gällande
en benägenhet att genom allegorisk tolkning af de
heliga skrifterna bringa dessas inre, förborgade
mening i öfverensstämmelse med den grekiska
filosofiens lärosatser. Denna riktning fullföljdes
af F. med mycken lärdom och stort skarpsinne. Han
egde grundliga studier i den grekiska literaturen,
framför allt den filosofiska. Bland de grekiske
filosoferna hade i synnerhet Platon och stoikerna
tillvunnit sig F:s bifall, och dennes bemödande
går hufvudsakligen ut på att i Moses’ böcker med
tillhjelp af en spekulativt allegorisk tolkning
uppvisa platonska och stoiska grundsatser. Dock har
den platonska filosofien hos F. förlorat en icke
ringa del af sin rent idealistiska prägel. Han
fasthåller med värme och öfvertygelse begreppet
af en enda, personlig och lefvande Gud, men gent
deremot uppställer han materien såsom en lika evig
princip. Beröringen mellan båda förmedlas genom en
mångfald af gudomliga krafter, hvilkas sammanhållande
enhet är det gudomliga förnuftet (logos). Genom
detta logos sker all gudomlig uppenbarelse, och
såsom källa för vår kunskap om Gud gäller den
inre åskådningen. F:s med mystiska element starkt
uppblandade spekulation saknar visserligen klarhet och
sträng följdriktighet, men han intager dock en vigtig
plats i vetenskapens historia såsom förmedlare mellan
judisk och hellenisk visdom och såsom förelöpare
till den spekulativa kristna teologien. Till den
judiska nationalreligionen intager hans filosofi
ungefär samma ställning som neoplatonismen till den
grekiska hedendomen. För sitt folks välfärd hyste
F. ett lifligt intresse, och i ändamål att utverka
en skonsammare behandling af judarna deltog han (39
e. Kr.) i en beskickning till Rom, hvilken dock på
ett snöpligt sätt afvisades af kejsar Caligula. Han
författade sedermera en försvarsskrift, hvilken
efter kejsarens död upplästes i senaten. Berättelsen
att F. vid ett senare besök i Rom gjort bekantskap
med aposteln Petrus och öfvergått till kristendomen
är säkerligen uppdiktad. Af F:s många, på grekiska
språket författade, skrifter finnes icke obetydligt
i behåll. A. M. A.
Filon, grekisk grammatiker från Byblos i Fenicien,
lefde mot slutet af 1:sta årh. e. Kr. och utgaf en
grekisk öfversättning af Sanchuniathons feniciska
historia, hvaraf första boken, ehuru i mycket
skadadt skick, är bevarad i Eusebii "Preparatio
evangelica". För öfrigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
