Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filipepi, Allesandro (Sandro Botticelli) - Filippa af Hennegau - Filippa, drottning i Sverige, Danmark och Norge - Filipper, Brefvet till de - Filippides (Philippides) - Filippiker l. Filippiska tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den äldre florentinska skolan, föddes i Florens 1446
och dog i samma stad 1510. Hans förste lärare var en
guldsmed, Botticelli, livars namn lärjungen efter
tidens plägsed antog; men hans egentlige lärare
blef sedan den berömde målaremunken Fra Filippo
Lippi. Med denne täflade han i tafvelmålning, men
utförde äfven utmärkta fresker. Dessa senare finnas
till största delen i Rom, dit F. kallades af påfven
Sixtus IV för att jämte flere framstående toscanska
och umbriska målare deltaga i prydandet af väggarna
under fönstren i det år 1473 anlagda Sixtinska
kapellet i Vatikanen. Han målade der två bilder ur
Moses’ lif samt Kristi frestelse. Dessa målningar
verka dock oroligt, emedan mästaren sträfvat att inom
samma komposition förena alla momenten i en berättelse
och skildra hela dess förlopp. Så ser man i den ena
af de förstnämnda freskerna Moses ej mindre än sju
gånger och i den andra tre, hvarjämte alla scener
äro framställda med mycket lif och rörelse, ty starka
åtbörder och fladdrande draperier äro karakteristiska
för Botticelli. – Men ännu större betydelse ega
hans taflor. Det låg något svärmiskt, inåtvändt hos
konstnären sjelf, hvilken var en tänkande eller,
kanske snarare, drömmande person, först förtrogen med
Dante, sedan hänförd af humanismen och sist en ifrig
anhängare af den asketiske Savonarolas reform. Något
af detta hans väsende visar sig äfven i hans taflor,
hvilka på en gång ega något drömmande poetiskt och ett
drag af stormande kastningar och brådska, hvarför han
ock stannade under det skönhetsideal han åsyftat. I
hans qvinnohufvud, hans änglar och madonnor går
en bestämd typ igen, hvilken ingalunda är vacker,
men ibland kan vara verkligt älskvärd och intagande,
ofta dock är rått och liflöst återgifven. Betecknande
för honom är äfven att hans många madonnataflor
gerna framställas i rundt format, hvarvid hans
skicklighet att lämpa ämnet efter rummets fordringar
är rätt märkvärdig. Af sådana bilder finnes en,
kallad Magnificat, i Uffizi i Florens, en annan i
Palazzo Pitti i samma stad, en tredje i Louvre,
en fjerde i Berlin, m. fl. – Men utom madonnor
och altarbilder, bland hvilka senare Konungarnas
tillbedjan, i Uffizi, är den förnämsta, efterlemnade
F. målningar, i hvilka han behandlat antika ämnen,
och i detta hänseende var han en af de förste i
Florens. Hans förnämsta arbete i denna riktning är
Venus Anadyomene, i Uflizi, i hvilken framställning
han tagit motivet till hufvudfiguren från någon antik
stod med samma typ som den mediceiska Venus, under
det att ett sentimentalt drag i gudinnans ansigte
är mästarens egendom. Dessutom har man af hans hand
en del enkelt uppfattade och utförda porträttbilder
i profil. C. R. N.
Filippa af Hennegau, dotter till
grefve Vilhelm af Hennegau, 1328 förmäld med den
engelske konungen Edvard III, har förvärfvat sig ett
vackert namn i historien genom sitt hjeltemod och
sin menniskokärlek. Under konungens frånvaro besegrade
hon och tillfångatog den skotske konungen David Bruce,
vid Nevills cross, 1346, och 1347 hindrade hon genom
sina enträgna föreställningar konungen från att
verkställa sitt
beslut att låta afrätta de efter Calais’ eröfring
utlemnade borgarena. Död 1369.
Filippa, drottning i Sverige, Danmark och Norge,
dotter af konung Henrik IV i England, föddes troligen
1393. Underhandlingar om ett giftermål mellan henne
och unionskonungen Erik XIII voro antagligen inledda
redan före 1402, men först mot slutet af 1405 blef
saken fullt afgjord. F:s öfverresa från England egde
rum under sommaren 1406, och bröllopet firades i
Lund d. 26 Okt. s. å. Genom sina personliga dygder
och sina förtjenster om nordens riken har F. i
dessas historia förvärfvat ett älskadt och aktadt
namn. Med sin gemål lefde hon, så vidt man känner,
i ett godt förhållande, och det finnes många bevis på
det förtroende denne hyste för henne. Det inflytande
han lemnade henne på sina lands styrelse var,
åtminstone vissa tider, ansenligt. Visst är, att
detta också lände till konungens fördel, ty F. egde
en kraft och en klokhet, som visa henne vara en
värdig syster till Henrik V i England. Under Eriks
långa bortovaro från sina riken – från Aug. 1423
till Maj 1425 – skötte drottningen regeringen och
med vida mera framgång än hennes gemål. Under denna
tid afslöt hon med hansestäderna en myntförening,
hvarigenom hon sökte afhjelpa den rådande förvirringen
i penningeväsendet. Äfven efter konungens återkomst
fortfor hon att ingripa i regeringsärendena. Hon
dömde i tvister mellan undersåtar samt deltog i
revisionen af svenska slottsfogdars räkenskaper och
(1426) i öfverläggningarna med svenska rådet. 1428,
då hansestädernas flotta hotade Köpenhamn, var det
i främsta rummet hon, som genom sina ändamålsenliga
anstalter afvärjde faran. I hennes händer låg äfven
ledningen af det följande årets krigsföretag. Vid ett
besök i Sverige afled hon d. 5 Jan. 1430 i Vadstena,
hvarest hon äfven begrofs. Fr. W.
Filipper, Brefvet till de, ett bref i Nya testamentets
kanon, hvilket, enligt den allmänna traditionen, skall
vara skrifvet 63 l. 64 e. Kr. af aposteln Paulus under
hans fångenskap i Rom. Anledningen till brefvet var
ett penningeunderstöd, som den kristna församlingen
i Filippoi tillsände aposteln under denna hans
fångenskap. Bland alla de paulinska brefven är detta
rikast på hjerteutgjutelser och ömhetsyttringar. Dess
äkthet bestreds af Baur och Schwegler, men på skäl,
hvilka af flere nyare bibelforskare, äfven sådana,
som tillhöra den rationalistiska riktningen, ansetts
otillräckliga. Brefvets äkthet är ännu – äfven bland
anhängarna af den fria bibelforskningen – omtvistad.
Filippides (Lat. Philippides), grekisk
lustspelsförfattare (omkr. 300 f. Kr.), åtnjöt
stor gunst hos konung Lysimachos och skall hafva
förstått att med hofmannens fina artighet förena
en ädel frimodighet. Hans död lär hafva orsakats af
glädje öfver en i dramatisk täflan vunnen seger. Af
femton bland hans stycken finnas fragment och titlar
i behåll. A. M. A.
Filippiker l. Filippiska tal kallades ursprungligen
tre tal af Demosthenes, hvilka voro riktade mot konung
Filip II och den macedoniska politiken. Utom dessa
tre tal (och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
