Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Filip V (Arrhidæos), macedonisk konung - Filip araben (Philippus arabs), romersk kejsare - 1. Filip I, fransk konung - 2. Filip II August, fransk konung - 3. Filip III, fransk konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Antiochos väl var besegrad, fick han röna nya
kränkningar. Uppbragt deröfver började han rustningar
till ett nytt krig mot romarna, men dog (179), innan
han hunnit bringa sina planer till utförande. Hans
sista år förbittrades af husliga sorger, vållade deraf
att han af sin äldre son, Persevs, låtit förmå sig
att aflifva den yngre, Demetrios, under föregifvande
att denne stod i hemligt förstånd med romarna.
A. M. A.
Filip araben (Philippus arabs), romersk kejsare,
var bördig från romerska kolonien Bostra i Arabia
Trachonitis samt lyckades genom djerfhet och
skicklighet såsom soldat bana sig väg till platsen
af befälhafvare för pretorianerna i Asien samt
störta kejsar Gordianus III, hvarefter han af hären
uppsattes på den romerska kejsaretronen, 244. Under
hans regering firades med utomordentlig prakt det
tusenåriga minnet af staden Roms grundläggning,
248. F. stupade 249 mot Decius, som legionerna i
Pannonien utropat till motkejsare.
Filip (Philippe), franska konungar: 1. F. I, son
af Henrik I, föddes 1052. Redan under faderns
lifstid kröntes han i Reims till konung. 1060
besteg han tronen, under Balduins af Flandern
förmynderskap. Först 1067 öfvertog han sjelf
regeringen. Denna förde han på ett föga ärofullt
sätt. Han såg normandiska riddare underlägga sig
södra Italien, han såg en kapetinger grundlägga
konungariket Portugal och den normandiske hertigen
Vilhelm eröfra England, han såg slutligen den
hänförelse, som det första korståget förorsakade
bland hans folk, men intet kunde elda hans tröga och
njutningslystna sinne till stora företag. Afunden
mot Vilhelm Eröfraren förmådde honom visserligen att
understödja den engelske prinsen Roberts uppror, men
i det krig, som derigenom uppkom, skördade han inga
lagrar. Vilhelm härjade hans område ända till trakten
af Paris (1087). Äfven efter Vilhelms död intog F. en
fientlig hållning till England, men han uppträdde
utan någon kraft. För sitt giftermål med Bertrade,
grefvens af Anjou bortförda gemål, bannlystes han af
påfven. Föraktad af sina undersåtar, afled han d. 29
Juli 1108.
2. F. II August, son till Ludvig VII, föddes d. 25
Aug. 1165 och efterträdde sin fader i regeringen
1180. Tapper och krigskunnig, men framför allt
slug och beräknande, utvidgade han ansenligt
konungamakten. F:s vigtigaste framgångar voro de,
som han vann mot konungarna af England, till hvilka
han vanligen stod i ett fientligt förhållande. Han
understödde Henrik II:s söner i deras upproriska
företag mot fadern. Sedan Richard Lejonhjerta
uppstigit på tronen, anträdde denne och F. tillsammans
ett korståg (1190). Sjukdom och afund förmådde
emellertid den sistnämnde att 1191 från Ptolemais
återvända till Frankrike. Vid sin afresa svor han
visserligen att ej i Richards frånvaro angripa det
engelska området, men det oaktadt eggade han Johan
utan land att bemäktiga sig Englands krona och inföll
sjelf i Normandie. Efter Richards hemkomst, 1194,
följde några oafgörande fälttåg, och i Jan. 1199
ingicks ett stillestånd på fem år. Kort derefter omkom
Richard och efterträddes af sin broder Johan. F.,
som varit
dennes bundsförvandt, förvandlades nu till hans
fiende, understödde hans brorson Artur i dennes
anspråk på den engelska kronan och lät 1203, då Artur
blifvit mördad, måhända af Johan sjelf, kalla denne
att stå till svars inför pärsdomstolen. När Johan
ej infann sig, förklarades han förlustig sina län
i Frankrike, och under de följande åren satte sig
F. i besittning af Normandie, Anjou, Maine, Touraine
och större delen af Poitou. Förgäfves bildade Johan
mot F. ett mäktigt förbund, bestående af kejsar Otto
IV i Tyskland och en mängd nordfranska vasaller. Då
Johans bundsförvandter 1214 inträngde i Frankrike,
blefvo de d. 27 Juli s. å. i grund slagna vid
Bouvines. Att Johan sedermera invecklades i strid
med sina undersåtar gjorde F:s öfverlägsenhet
ännu större än förut. Det gick snart ända derhän,
att det engelska folkpartiet erbjöd kronan åt hans
son Ludvig. Denne skickades (1216) till England
med en stark här, men efter Johans död förklarade
sig engelsmännen för hans son Henrik, hvarför
Ludvig (1217) måste återvända hem. Genom dessa
eröfringar från England och genom förvärfvandet
af flere andra områden (1183 bemäktigade han sig
grefskapen Amiens, Vermandois och Valois, och 1191
tillföll honom Artois) mer än fördubblade F. kronans
område. Men ej blott derigenom är hans regering
af vigt för Frankrikes historia. Förvaltningen
ordnades, pärsdomstolen erhöll en ökad betydelse,
de kungliga förordningarna började få en mera
allmänt gällande kraft, än de egt efter Karl den
enfaldiges tid. I vasallernas fejdrätt gjordes vigtiga
inskränkningar. Äfven mot presterskapet uppehöllos
kronans rättigheter. Deremot gynnade F. städerna,
särskildt Paris, som förskönades och erhöll en ny
mur. Såsom en vän af vetenskaperna försåg han Paris’
universitet med stora privilegier. Med påfven stod
han ej alltid på god fot, ehuru han understödde
korstågen mot albigenserna. Då han 1193 försköt
sin andra gemål, den danska prinsessan Ingeborg,
och förmälde sig med Agnes af Meranie, belade påfven
hans land med interdikt och tvang honom (1213) att
återtaga den förskjutna. F. dog d. 14 Juli 1223 och
efterträddes af sin son Ludvig VIII.
3. F. III, son af Ludvig IX, den helige, föddes
d. 3 April 1245. Han åtföljde sin fader på dennes
korståg till Tunis, men afslöt efter hans död 1270 ett
fördelaktigt fördrag med muselmanerna och återvände
derefter till Frankrike. F. var sin fader betydligt
underlägsen i begåfning. Svag och utan kunskaper
lät han leda sig af sin omgifning. De rättslärdes
inflytande fortfor emellertid, och den franska
kronans besittningar tillväxte, ehuru utan konungens
förtjenst. Genom arf tillföll honom 1271 Poitou och
återstoden af det stora länet Toulouse, hvarifrån han
likväl afskilde Venaissin och halfva Avignon, hvilka
afträddes till påfven. Genom att 1284 förmäla sin son
Filip med drottning Johanna af Navarra lyckades han
med sina besittningar förena ej blott Champagne utan
äfven för en tid Navarra (till 1328). Hans bemödanden
att vinna inflytande i Spanien kröntes emellertid ej
af framgång. För att skaffa sin syster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
