Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filicaja, Vincenzo - Filices, Bräken, Ormbunkar - Filicites - Filigran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgåfvos af hans son Scipio F. under titeln "Poesie
toscane" (1707). Bland senare upplagor må nämnas
den af Amico ombesörjda (hvilken, jämte skaldens
dikter och hans som mönster i brefstil betraktade
korrespondens, äfven upptager hans lefnadsteckning)
"Poesie e lettere di Vincenzio da F." (1864).
Hj. Sdg.
Filices L. (plur. af Filix), Bräken, Ormbunkar,
bot., utgöra kl. XVII i Fries’ nat. system och äro
ställda främst i dettas Afd. III, Heteronemeae,
hos hvilka finnes tydlig skilnad mellan rot,
stam och blad. Ormbunkarnas inre består af kantiga
parenkymceller och vanligen trapplika kärl, ställda i
en krets omkring en sträng af parenkym, som sålunda
endast i toppen kan tillväxa. Ormbunk-stammen
är oftast en under jorden eller i jordbrynet
krypande eller snedt uppstigande, enkel eller
grenig rotstock, från hvilken birötter utgå,
men många tropiska ormbunkar hafva en högväxt,
enkel, palmlik stam, med en rik stambladskrona i
toppen. Grenar och blad kunna sägas vara sammansmälta
till s. k. stamblad, hvilka i knoppen äro snäcklikt
(l. spiralformigt) inrullade och i regeln enkla, med
ofta vackert inskurna och fint delade bladskifvor. Å
stambladets undre sida, eller ock å särskildt formade
sporblad, framkomma sporplättar, antingen skilda
från hvarandra eller sammanhängande i oafbrutna
rader, inom hvilka finnas små rundade sporgömmen,
omgifna med en elastisk ring. I dessa utvecklas
genom cellens fyr-delning sporer. Då dessa gro,
förlängas de först till en groddtråd; af denna
utvecklas sedan en liten, hjertlik eller njurlik,
bladartad skifva, prothallium, å hvilken de egentliga
befruktningsorganen, antheridier och archegonier,
uppkomma. I antheridierna bildas spiralvridna,
genom cilier rörliga antherozoider (spennatozoider),
hvilka intränga genom en kanal i archegoniets öfver
prothalliets yta uppskjutande hals ned i dettas
centralcell, ur hvilken efter denna befruktning
ett embryo till en ny individ utvecklas. Denna
skildring gäller de egentliga ormbunkarna eller
nat. fam. Polypodiaceae. Fam. Ophioglosseae,
Equisetaceae och äfven Marattiaceae (hvilka
sistnämda sakna ring kring sporgömmet) förete
afvikande förhållanden. – Ormbunkarna, som älska
fuktighet och värme samt ett dämpadt ljus, voro
under föregående geologiska perioder talrikt
representerade. Deras ofta utomordentligt vackra,
fint formade stamblad framställa en bild af
yppighet och smakfull prydlighet, hvarför de
äfven, synnerligen på senare tider, tilldragit
sig växtodlarens beundran och kärlek. De ståtliga
trädartade ormbunkarna bilda, jämte palmerna,
ett betecknande, storartadt drag i det tropiska
landskapet. Ormbunkarnas användning i medicinskt
och tekniskt hänseende är i det hela obetydlig.
O. T. S.
Filicites, paleont. Denna benämning nyttjades fordom
såsom ett kollektivnamn för fossila ormbunkar i
allmänhet, innan man ännu bildat särskilda genusnamn
äfven för sådana, hvilka ej tillhöra nu lefvande
slägten. A. G. N.
Filigran (af Lat. filum, tråd och granum, korn. De
stundom förekommande formerna Filigram
och Filigrams äro oriktiga). – 1. Ett inom
guldsmedskonsten mycket användt prydnadssätt,
i hvilket ornamenten bildad af guld- eller
silfvertrådar, lagda i arabesklika mönster samt
vridna eller försedda med små inskärningar, så
att de se ut, som vore de sammansatta af efter
hvarandra lagda små korn. Benämningen nyttjas dock,
ehuru något oegentligt, äfven då trådarna äro släta
eller refflade. Filigranprydnader anbringas än
såsom fyllning på en underliggande slät metallyta,
än bilda de, sammanhållna af en starkare infattning,
genombrutna arbeten. Trådarna fästas vanligen
först med något klibbigt bindmedel vid hvarandra
och vid underlaget för att sedermera fastlödas. I
förening med filigranprydnader förekommer ofta
en beläggning af metallytorna med fina små guld-
eller silfverkorn. De använda mönstren äro i
allmänhet af rent ornamental art, bildande cirklar,
öglor, spiraler, system af kroklinier o. d. Sin
hufvudsakliga användning finner denna teknik
å smycken, t. ex. spännen, broscher, örhängen,
armband och hårnålar, men äfven å smärre husgeråd
och prydnadskärl, såsom skrin, dosor, skålar,
bägare, underställningarna till orientens kaffekoppar
o. s. v. Från 1600- och 1700-talen förekomma jämväl
bokpermar med filigranbeläggning. Arbetssättet är
urgammalt och finnes användt både i Orienten och
Vesterlandet. I många land (Italien, Tysklands
bergstrakter, Norge, europeiska och asiatiska
Turkiet) har det ända fram till våra dagar
öfvats som husslöjd. Nordiska filigranarbeten
förekommo redan under en förhistorisk tid (se
t. ex. åtskilliga föremål i statens historiska
museum i Stockholm); senare hafva de haft en
vidsträckt användning som allmogesmycken. I
konstindustriella samlingar i Sverige träffas
vackra filigranarbeten (bägare, dosor, bokpermar)
af antagligen svenskt ursprung från tiden omkr. år
1700. Bland moderna alster af denna konst hafva i
synnerhet de norska vunnit ryktbarhet; smakfulla
arbeten förfärdigas emellertid äfven i Danmark och
Sverige. Bland icke-nordiska intaga de italienska
ett högst framstående rum. Filigrantekniken
är emellertid jämförelsevis enkel och fattig
på medel, hvadan åt den samma ej kan tillmätas
samma konstnärliga betydelse som åt drifning,
gjutning, ciselering och andra dekorationssätt. –
2. Ett prydnadssätt för glas, bestående deri
att den ofärgade massan synes genomdragen med
ett system af färgade, oftast mjölkhvita trådar
(Ital. latticinio). Sålunda dekorerade föremål (fat,
skålar, bägare, pokaler o. d.) äro förfärdigade af
med hvarandra sammansmälta eller på annat sätt
omformade glasstänger, i hvilka ifrågavarande
färgade trådar blifvit förut insmälta. Denna
teknik var känd redan af de gamle romarna och nådde
sedermera i Venezia under 1500- och 1600-talen sin
högsta grad af fulländning. Prof finnas i de flesta
konstindustriella samlingar, jämväl i svenska statens
i Nationalmuseum och å Ulriksdal. Ungefärligen
likbetydande benämningar äro Ital. vitro di
trina, a ritorti, a reticelli. – 3. (Jfr Filagram)
Vattenstämpel å papper, t. ex. Bikupan å en del
svenska tillverkningar. Kännedomen om dessa stämplar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
