Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fibrin, kem. - Fibrinogen, kem. - Fibrinoplastisk substans, kem. - Fibrinös degeration. Se Degeneration - Fibroid l. Fibrom, med. - Fibroin, kem. - Fibrös väfnad, histol. - Fibula, Lat., af brons, silfver eller guld förfärdigadt spänne - Ficaria Dill., bot. farmak. - Fiche, Fr., l. Fisch, spelmark - Fichel, Benjamin Eugène - Fichte, Johann Gottlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
temperatur. Koksalt, kolsyra m m. hindra
fibrinafsöndringen, som deremot påskyndas af
luft. De röda blodkropparna hafva intet att skaffa med
fibrinafsöndringen; deremot är den enligt Mantégazza
beroende af de hvita blodcellerna. Fibrinbildningen
tillskrifver Schmidt en förening af tvänne
ägghviteämnen, kallade fibrinogen och fibrinoplastisk
substans. Af Hammarsten förklaras den såsom följd
af ett ferments inverkan på fibrinogen, en mening,
som låter förena sig med Mantégazzas. Växtfibrin
kallades af Liebig den i alkohol olösliga delen af
sädesslagens gluten; den kallas numera glutenkasein.
P. T. C.
Fibrinogen, kem., ett i blodlymfa, perikardialvätska
och hydrocelevätska förekommande, ännu blott
ofullständigt kändt ägghviteämne, som gifver upphof
till fibrin. P. T. C.
Fibrinoplastisk substans, kem., ett i blodlymfa
förekommande ägghviteämne, som löses i utspädda
koksaltlösningar och derur fälles genom
kokning. Ämnet är synonymt med paraglobulin,
plasulin, serumkasein, serumglobulin.
P. T. C.
Fibrinös degeneration. Se Degeneration.
Fibroid l. Fibrom, med., en svulst af merendels
fast och hård konsistens, sammansatt hufvudsakligen
af bindväfstrådar. Fibroiden kan hafva sitt säte i
flere olika organ; oftast förekommer den i lifmodern
och kan der uppnå en storlek af ett barnhufvud eller
derutöfver. F. B.
Fibroin, kem., den i vatten, alkohol, eter och
ättiksyra olösliga beståndsdelen i silke. F. är
till sin sammansättning nästan identiskt med
lim. Med namnet F. har man äfven betecknat det
närbeslägtade ämne, som utgör badsvampens väfnad.
P. T. C.
Fibrös väfnad (se Fiber), histol., ett slags
fast, senig bindväf (se d. o.), af hvilken,
hos menniskan och de högre djuren, senor, ligament,
fascier, hårda hjernhinnan och andra kroppens delar
utgöras. Dess fina fibriller äro vanligen ordnade
till buntar, hvilka än gå parallelt med hvarandra
än korsa hvarandra i hvarjehanda riktningar.
G. R.
Fibula, Lat., ett såväl hos de barbariska folken
(germaner och kelter) som hos romarna brukligt,
af brons, silfver eller guld förfärdigadt spänne
(agraff), som begagnades till klädedrägtens
sammanfästande på ena axeln eller på bröstet.
Ficaria Dill., bot. farmak., ett från Ranunculus
L. utbrutet slägte inom nat. fam. Ranunculaceae
Juss., kl. Polyandria L. Blomfodret är trebladigt,
och kronan består af 6–12 likformiga, smalt aflånga
blad, med fjälltäckt honingsgömme å klon. Karpellerna
äro släta, utan spröt. Till den europeiska floran
höra tre arter, af hvilka F. verna Huds. (Ranunculus
ficaria L.), en liten glatt ört med hela, breda blad
och klubblika tuberoida knölar mellan rottågorna,
utvecklar i Sverige under våren sina klart gula
blommor. Bladen och roten af denna allmänna ört
hafva varit använda under namnen folia et radix
chelidonii minoris och ficariae mot bröstsjukdomar,
skörbjugg, hemorrhoider och skrofler. De ofta
hvetekornlika, små knölarna,
befintliga mellan rötterna och vid bladvinklarna å
nedliggande stjelkar, hafva någon gång af häftiga
regn i bergstrakter blifvit nedsvämmade i större
mängd och sålunda gifvit upphof till berättelserna om
"kornregn". O. T. S.
Fiche [fisch], Fr., l. Fisch, spelmark.
Fichel, Benjamin Eugène, fransk målare, f. 1826,
lärjunge af P. Delaroche, målar i Meissoniers
stil miniatyrartade taflor, hvilka ofta komma denne
mästares arbeten ganska nära i både uppfattning och
utförande: Violoncellspelaren, Bonaparte öfverlemnar
till Eugène Beauharnais hans faders värja,
Bartolomei-natten m. m.
1. Fichte, Johann Gottlieb, tysk filosof, föddes
i Rammenau i Oberlausitz d. 19 Maj 1762. Efter att
hafva fått sin första undervisning i Meissen och
Schulpforta begaf han sig 1780 till universitetet i
Jena och derefter till Leipzig. 1788 antog han en
huslärarebefattning i Zürich, hvarest han stiftade
bekantskap med Lavater och Pestalozzi samt med
Klopstocks systerdotter, som senare blef hans
maka. 1790 lemnade han Schweiz och lefde någon tid i
Leipzig, der han studerade Kants filosofi. 1792 begaf
han sig till Königsberg, och för att introducera
sig hos Kant skref han i hast och sände till denne
Versuch einer kritik aller offenbarung (1792;
2:dra uppl. 1793). Denna skrift, som väckte stort
uppseende och allmänt ansågs vara författad af Kant,
tills denne sjelf namngaf författaren, gjorde med
ens F. till en berömd man och förskaffade honom 1793
kallelse till professor i filosofi vid universitetet
i Jena. De obehagligheter, för hvilka han utsattes
genom en anklagelse för ateism, förmådde honom
1799 att taga afsked, hvarefter han höll privata
föreläsningar i Berlin. 1805 fick han anställning som
professor i Erlangcn, med tillåtelse att tillbringa
vintrarna i Berlin. Der höll han vintern 1807–08,
medan staden var besatt af fransmännen, sina
varmhjertade Reden an die deutsche nation (tryckta
1808), hvilka gåfvo väckelse till det tyska folkets
kamp mot det Napoleonska verldsherraväldet. För att
utveckla nationalkänslan yrkade han på upprättandet
af ett universitet i Berlin, men hade ursprungligen
tänkt sig det anlagdt på en bredare bas, än det
sedan blef. När universitetet öppnades (1810), blef
F. professor derstädes. Död d. 27 Jan. 1814. F. var en
sedligt sträng, men hänsynslös och våldsam karakter,
i sitt lefverne en trogen representant för den
kantiska sedelärans grundsatser. I det politiska
lifvet deltog han ifrigt, och var en lika varm
som oförskräckt fosterlandsvän. Sin filosofiska
uppfostran hade F. gjort under inflytande af
Spinozas verldsåsigt. Sedermera blef han bekant med
kantianismen, hvars praktiska del gjorde så mäktigt
intryck på honom att, ehuru Spinozas inflytande
alltjämt är märkbart, den kantiska verldsåsigten
likväl blef den egentliga utgångspunkten för hans
sjelfständiga filosofiska forskning. Men under det
Kant lärde, att till grund för sinnesintrycken ligger
ett af medvetandet oberoende "ting i sig", som utifrån
inverkar på sinnet, förkastade F. denna lära såsom
obevislig och sjelfmotsägande. Hans uppgift blef att
ur det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
