Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Fersen, Fredrik Axel von - 7. Fersen, Hans Axel von (d. y.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säkerhetsakten lät häkta dem. Efter denna
tid sjönk F:s betydelse såsom partichef mer
och mer. Han hade ingenting gemensamt med de
"frihetsvänner", som tillställde det blodiga
dramat 1792 på k. teatern. F. höll sig i sin
opposition, så vidt möjligt, inom laglighetens
skrankor. Sjelfbeherskning, lugn, taktfullhet
utmärkte honom såsom talare. I förmåga att leda
ett parti torde han icke haft sin like i Sveriges
historia. "Han var en stor partiman, men visserligen
ingen stor man." – F. efterlemnade Historiska
skrifter, som, redigerade af R. Klinckowström,
utkommo i 8 delar 1867–72. Deras pålitlighet har af
forskare blifvit i många afseenden underkänd.
7. Fersen, Hans Axel von (Axel F. d. y.), grefve,
riksmarskalk, den föregåendes son, föddes i Stockholm
d. 4 Sept. 1755. Vid femton års ålder skickades han
att studera vid militärskolan i Braunschweig,
fulländade derefter sin bildning genom resor i
flere af Europas land och hemkom 1775, hvarefter han
utnämndes till kapten vid Lifdragonerna. 1778 reste
han till Frankrike, der han redan 1770 antagits till
löjtnant vid franska regementet Royal-Bavière, och
utnämndes nu till öfverste. Han blef mycket uppburen
inom Paris’ förnäma verld och hedrades med tillträde
till drottning Marie Antoinettes förtroligare
krets. Sistnämnda omständighet gaf anledning till
åtskilligt sqvaller, och t. o. m. svenske ambassadören
G. Ph. Creutz uttryckte, i skrifvelse till Gustaf III,
den förmodan att drottningen var förälskad i F. Såsom
adjutant hos grefve de Rochambeau deltog han (1780–83)
i amerikanska frihetskriget, i hvilket han åtskilliga
gånger utmärkte sig, särskildt 1781 vid belägringen
af York-Town, och mycket användes af Rochambeau
vid dennes förhandlingar med Washington. 1783
blef F. öfverste för ett eget regemente,
Royal-Suèdois. Samtidigt avancerade han hemma, i det
han 1782 blef öfverste i armén, 1783 öfverstelöjtnant
vid Lifdragonerna och 1787 kaptenlöjtnant vid
Lifdrabantskåren samt öfverstelöjtnant vid Adelsfanan,
i hvilken egenskap han 1788 bevistade en del af finska
fälttåget. F. befordrades 1792 till generalmajor,
1802 till generallöjtnant och 1809 till general. 1799
utnämndes han till excellens samt kansler vid
Upsala universitet och 1801 till riksmarskalk. Vid
åtskilliga tillfällen (1800, 1803, 1808 och 1809)
var F. tillförordnad medlem af regeringen. – F. var
en man af fin bildning, med ädelt utseende och
äfven ädelt sinnelag, men af ett stolt, till och med
högdraget sätt, hvilket dock påstås mera hafva visat
sig i umgänget med likar än mot underordnade. Vid
det franska hofvet (från slutet af slutet af 1788
till Juni 1791 vistades F. oafbrutet i Frankrike)
var han mycket uppburen och stod, såsom ofvan nämndes,
högt i gunst hos Marie Antoinette, hvilken han egnade
en nästan svärmisk tillgifvenhet. Att något ömmare
förhållande egt rum mellan drottningen och "le beau
Fersen" är icke troligt. Han var i motgången hennes
riddare utan fruktan, liksom i medgången hennes
riddare utan tadel. Gustaf III begagnade sig af F:s
ynnest hos den franska kungliga familjen för att
hafva honom som
mellanhand i sina underhandlingar med henne, vid sidan
af Sveriges officielle representant, Stael von
Holstein. F. kom också att på ett betydelsefullt
sätt ingripa i det olyckliga konungaparets
förhållanden. Han var en af de tre eller fyra
förtrogna, som, efter den öfriga kungliga familjens
emigration, och då den ena efter den andra af det
gamla konungadömets vänner afföll, utgjorde Ludvig
XVI:s och Marie Antoinettes rådgifvare. Han begrep
emellertid föga af politiken och i sin gränslösa
harm öfver revolutionen och den kungliga familjens
förödmjukelser grep han till åtgärder, som förrådde
ett beundransvärdt mod och dödsförakt, men liten
klokhet. Allmänt bekant är hans anordnande af och
deltagande i konungafamiljens försök till flykt (Juni
1791), då han beledsagade de flyende till Bondy, ett
par mil från Paris, men sedan tog en annan väg än de
för att leda förföljare på villospår. Då den kungliga
familjen greps i Varennes, var F. icke med; han
hade lyckats rädda sig öfver den franska gränsen in
i Belgien, der han vistades såsom svensk diplomatisk
agent till 1794. Men inom eller utom Frankrikes
gränser sökte han rädda sina gamla välgörare och
deras sak, som i hans ögon var den rättvisa. Efter
flykten underhöll han hemliga förbindelser med
konungaparet och besökte det sjelf förklädd och
under lifsfara i Paris (Febr. 1792), der han med dem
rådslog om den politiska ställningen, om ett nytt
flyktförsök m. m. Han hade blifvit så att säga den
k. familjens utrikesminister. Han uppsatte förslag
till underhandlingar med de främmande hofven. Han
hoppades och arbetade på en "väpnad kongress",
en allmän europeisk koalition till återställande
af den franska monarkien i dess gamla skick. Men
hofvens oenighet och revolutionens rastlösa gång
gjorde hans ansträngningar om intet. Med Marie
Antoinettes afsättning (d. 16 Okt. 1793) brusto
de band, som fäste honom vid Frankrike. 1794
rappellerades han, misstänkt för förbindelse med
Armfelt, af hertigen-regenten från Bruxelles. 1797
skickades han af Gustaf IV Adolf såsom ambassadör
till kongressen i Rastadt, men blef i denna egenskap
ej erkänd af franska republikens sändebud. Lyckligare
var han på sin beskickning till badensiska hofvet,
der han uppgjorde giftermålskontraktet mellan konung
Gustaf IV Adolf och prinsessan Fredrika Dorotea
Vilhelmina. Vid utbrottet af Sveriges krig mot
Napoleon (1805) följde F. konungen till Tyskland;
han afstyrkte hans plan att förklara konungen af
Preussen krig, derför att denne ej ville foga sig
efter Gustaf Adolfs vilja och afrådde honom att,
efter Preussens och Rysslands fred med Frankrike
(1807), fortsätta kriget – hvilket ådrog honom onåd. I
revolutionen 1809 tog F. alls icke del. Då den utsedde
tronföljaren, Karl August, hvilken på grund af sin
börd, sitt väsende och sin stora popularitet ansågs
mindre behaga den högre adeln, plötsligt afled på
Qvidinge hed i Skåne (1810), spred sig ett rykte att
han blifvit förgiftad af grefvinnan Piper, F:s syster,
och på hans inrådan. Sinnena fattade eld, hvilken
underhölls af uppsatser i tidningarna och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
