Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferdinand, landtgrefve af Hessen-Homburg - Ferdinand, kardinal-infant - 1. Ferdinand I, storhertig af Toscana - 2. Ferdinand II, storhertig af Toscana - 3. Ferdinand III, storhertig af Toscana - 4. Ferdinand IV, storhertig af Toscana - 1. Ferdinand Karl Josef af Este, ärkehertig af Österrike - 2. Ferdinand Maximilian Josef, ärkehertig af Österrike - 1. Ferdinand I, romersk-tysk kejsare - 2. Ferdinand II, romersk-tysk kejsare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fransmännen från 1796 till 1815 och utnämndes 1846
till kavallerigeneral. Efter sin broder Gustafs död
blef han landtgrefve, 1848. Död d. 24 Mars 1866.
Ferdinand, kardinal-infant, tredje son af konung
Filip III af Spanien, född 1609, död 1641, erhöll 1619
den ständiga administrationen af ärkebiskopsstiftet
Toledo och kort derefter kardinals värdigheten. I
spetsen för en spansk armé deltog han i slaget vid
Nördlingen (1634) och tågade 1635 till Nederländerna,
der han genom en mängd smärre strider uppehöll den
fransk-holländska arméns framåtskridande, öfverskred
1636 den franska gränsen och framträngde segrande
ända till Corbie. 1637 sökte han förgäfves undsätta
det af prins Fredrik Henrik af Oranien belägrade
Breda. Deremot besegrade han 1638 vid Kalloo grefve
Vilhelm af Nassau och tvang honom att upphäfva
belägringen af Geldern. Under fälttågen 1639 och
1640 måste F. inskränka sig till defensiven, men
öppnade 1641 års fälttåg med intagandet af Lenz.
Ferdinand (Ferdinando, Ferrando), storhertigar af
Toscana: 1. Ferdinand I, son af Cosimo I, född 1549,
död 1609, blef 1562 kardinal och öfvertog 1587
efter sin broder Frans styrelsen öfver Toscana. –
2. Ferdinand II, den föregåendes sonson, Kosimo II:s
son, född 1610, död 1670, uppsteg på tronen 1621,
men stod till 1628 under sin moders och farmoders
förmynderskap. – 3. Ferdinand III, storhertig Leopolds
son, född d. 6 Maj 1769, död d. 17 Juni 1824, uppsteg
på tronen 1790, då hans fader blef tysk kejsare
(Leopold II). F. erkände 1792 franska republiken;
han tvangs 1793 att sluta sig till koalitionen mot
Frankrike, men slöt fred 1795. Sedermera närmade
han sig Österrike, hvilket föranledde fransmännen
att 1799 besätta Toscana, hvarvid F. flydde. I
Lunéville-freden (1801) afträdde han Toscana,
men fick i ersättning kurfurstendömet Salzburg,
hvilket han dock i Pressburg-freden (1805) nödgades
utbyta mot storhertigdömet Würzburg. 1814 kom
F. åter i besittning af Toscana. – 4. Ferdinand IV,
den siste storhertigen af Toscana, den föregåendes
sonson, storhertig Leopold II:s och Antoinettas af
Bägge Sicilierna son, föddes d. 10 Juni 1835 och
uppsteg på tronen 1859, efter sin faders d. 21 Juli
s. å. gjorda afsägelse. Genom ett dekret af d. 22
Mars 1860 införlifvade Viktor Emanuel Toscana med
Sardinien, hvaremot F. protesterade d. 26 s. m. F. är
generalmajor i österrikisk tjenst och innehafvare af
ett infanteriregemente.
Ferdinand, ärkehertigar af Österrike: 1. F. Karl
Josef af Este, fältmarskalk, son af ärkehertig
Ferdinand Karl Anton Josef, född d. 25 April 1781,
död d. 5 Nov. 1850, erhöll i kriget mot Frankrike
1805 öfverbefälet öfver 3:dje österrikiska armékåren
(i Schwaben), blef slagen af Ney vid Günzburg
(d. 9 Okt. 1805) och undkom med omkr. 2,000 man
kavalleri till Böhmen, der han utnämndes till
öfverbefälhafvare. Han levererade bajrarna flere
lyckliga drabbningar och betäckte den allierade
arméns högra flygel ända till slaget vid Austerlitz
(d. 2 Dec. 1805). 1809 inryckte han med 36,000 man i
hertigdömet Varsjav, sökte förgäfves förmå
polackarna till uppror mot Napoleon I och måste redan
s. å. utrymma Ararsjav. 1815 erhöll F. öfverbefälet
öfver österrikiska reserven. 1816 fick han
öfverbefälet i Ungern och 1830 i Galizien, men nedlade
det efter oroligheterna 1846. – 2. F. Maximilian
Josef, såsom kejsare af Mejico Maximilian (se d. o.).
Ferdinand, romersk-tyska kejsare: 1. Ferdinand
I, kejsar Karl V:s yngre broder, född i Alcalá
de Henáres i Spanien d. 10 Mars 1503, erhöll vid
delningsfördraget i Worms, 1521, de österrikiska
arflanden (ärkehertigdömet Österrike, Steiermark,
Kärnten, Krain och Tyrolen). S. å. förmälde han
sig med den ungersk-böhmiske konungen Vladislavs
dotter, Anna, och utsågs (1527) efter sin svågers,
konung Ludvigs, död (1526) till konung öfver Böhmen
och Ungern. Han nödgades dock efter heta strider
(belägring af Wien 1529) med den af turkarna
understödde Johan Zapolya till denne, genom
fördraget i Grosswardein 1538, afträda södra och
östra Ungern. Den 5 Jan. 1531 valdes F. till romersk
konung, var derefter sin broders ställföreträdare
vid de flesta riksdagarna och efterträdde honom
d. 24 Febr. 1556 såsom kejsare. Ehuru varmt
tillgifven katolicismen, visade F. fördragsamhet mot
protestanterna, emedan han insåg omöjligheten att
undertrycka dem. Försök att inskränka den påfliga
absolutismen och införa reformer inom katolska kyrkan
bragte honom i stridigheter med Rom. Död d. 25 Juli
1564. – 2. Ferdinand II, den föregåendes sonson,
hertig Karls af Steiermark och Marias af Bajern son,
föddes i Graz d. 9 Juli 1578. F. uppfostrades af
jesuiterna, och dessa väckte hos honom ett oblidkeligt
hat till protestantismen. Det berättas, att han på
den hel. Jungfruns altare i Loreto aflade löftet
att åter göra den katolska läran allenaherskande i
sina land. Sedan han 1596 tillträdt styrelsen öfver
Steiermark, Kärnten och Krain, företog han der en
af de våldsammaste katolska motreformationer den
tidens häfder veta att omtala. Inom några få år var
protestantismen der helt och hållet utrotad. Sedan
F. blifvit, redan under kejsar Mattias’ lifstid,
utsedd till eventuel konung af Böhmen, 1617,
och af Ungern, 1618, samt, efter Mattias’ död,
d. 28 Aug. 1619 valts till kejsare, sökte han i
sina nya riken genomföra en likartad reaktion,
men gaf derigenom anledning till utbrottet af det
trettioåriga kriget (se d. o.). Böhmens protestantiska
ständer afsatte honom (1619) och valde till sin
konung kurfursten Fredrik af Pfalz. Men sedan F., i
synnerhet genom hertig Maximilians af Bajern hjelp,
i grund besegrat Fredrik på Hvita berget (d. 8
Nov. 1620), genomförde han i Böhmen och sina öfriga
land (med undantag af Ungern och en del af Schlesien)
en fruktansvärd katolsk motreformation. I samband
med denna religiösa reaktion undertrycktes ständernas
fri- och rättigheter, och en absolutism efter spanskt
mönster infördes. Af egen maktfullkomlighet förklarade
F. Fredrik af Pfalz i riksakt och beröfvade honom
alla hans besittningar och värdigheter samt fråntog
sedermera de mecklenburgska hertigarna deras land och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
