Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fazogl (Fassokl, Fazoglo) - Fazy, James - F dur - Fe (kemi) - Fe (väsende) - Fea, Carlo Domenico Francesco Ignazio - Feaker - Fearnley, Thomas - Feber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fazogl (Fassokl, Fazoglo), ett skogigt berglandskap
vid sydöstra gränsen af Nubien, vid Blå Nilen (Bahr
el Asrak) och dess biflod Tumat. I vinkeln mellan
dessa båda floder ligger det isolerade, 840 m. höga
Fazoglberget. Innevånarna, omkr. 1/2 mill., äro fundj
och stå under egyptisk öfverhöghet.
Fazy [-si], James, schweizisk statsman, föddes
1796 i Genève, studerade i Paris och utgaf der
åtskilliga demokratiska organ, men återvände 1833,
vid pressförföljelserna under Ludvig Filips regering,
till sin födelsestad, för hvars opposition han snart
blef en af de inflytelserikaste ledarna. Efter
1846 års revolution trädde han i spetsen för
Genèves provisoriska regering och genomdref, stödd
på det radikala partiet, en afgjordt demokratisk
författning. Med undanlag af åren 1853–56 bibehöll
han sig vid makten, men miste sitt inflytande
vid 1862 års val och aflägsnades till och med ur
statsrådet. 1864 föreföllo blodiga gatuppträden i
Genève med anledning af hans då förfelade kandidatur
till förbundsrådet. Död d. 6 Nov. 1878. F. inlade
stora förtjenster om sin kantons sociala och politiska
omskapning (särskildt har staden Genève honom att
tacka för sin utvidgning och försköning). Utom ett
och annat på romanens och dramats område har han
författat: Essai d’un précis de l’histoire de la
république de Genève (1838) och De l’intelligence
collective de sociétés (1874).
F dur, den durtonart, som har f till grundton och
företecknas med b för h. A. L.
Fe, kem., tecken för jernets atomvigt.
Fe (Fr. fée) ett qvinligt väsende i de romanska
och keltiska folksagorna, hvilket är utrustadt
med öfvermenskliga krafter och beslägtadt med
elfvorna. Ordets etymologi är omtvistad. Allmännast
antages det härleda sig från det latinska fata, öden
(se Fatum); andra sätta det i sammanhang med romarnas
Fauna l. Fatua (af fari, säga), gemål åt Faunus
(identifierad med grekernas Pan) och liksom denne
i besittning af siaregåfva; andra åter härleda det
från keltiska ordet faer, förtjusa, förhexa. Feerna
äro antingen goda, ett slags skyddsgudinnor,
eller onda, motsvarande våra hexor. Vid sina besök
i menniskoboningarna, särdeles under nyårsnatten,
samt vid de små barnens vaggor utdela de gåfvor, hvar
och en etter sin art. De framställas än såsom unga,
sköna och praktfullt klädda, än såsom gamla, fala och
skrumpna samt höljda i lumpor. I båda fallen äro de
försedda med ett trollspö eller en staf, betecknande
deras öfvernaturliga makt. Ehuru dödliga, kunna
dock feerna uppnå en ålder af flere tusen år, och de
unga bland dem bibehålla alltjämt sin ungdom. Feerna
spelade under medeltiden och i riddareromanerna en
stor rol. Under nämnda tid hade åtskilliga familjer
och orter sin särskilda skyddande fe. Sådana voro
t. ex. Melusina, huset Lusignans beskyddarinna;
Banshee, den irländska familjen Fitz-Geralds goda fe;
Viciane i Bretagne; Morgana i Reggio; Hvita frun på
slottet Avenel i Skotland, m. fl. Bland de onda feerna
är Karabossa den ryktbaraste. I vår tid uppträda
feerna hufvudsakligen blott i berättelser
för barn. Flere författare hafva skrifvit
lärda arbeten öfver feerna, t. ex. Keightley,
"The fairy mythology", Schreiber "Die feen in
Europa", och Maury, "Les fées du moyen-âge".
A. F.
Fea, Carlo Domenico Francesco Ignazio, italiensk
arkeolog, f. 1753, var först jurist, lät sedan
prestviga sig och blef slutligen "commissario
delle antichità", samt föreståndare för Chigiska
biblioteket. Under Pius VII:s regering (1800–23)
ledde han de franska utgräfningarna på Romagnan. Död
1836. Bland hans skrifter må nämnas: Miscellanea
filologica, critica ed antiqvaria (1790–1837),
Concluzioni per l’integrita del Panteone rivendicata a
M. Agrippa (1807), Frammenti di fasti consolari (1820)
och Descrizione di Roma etc. (1822; 2:dra uppl. 1823).
Feaker, forntida sagofolk. Se Faiaker.
Fearnley [fernle], Thomas, norsk landskapsmålare,
föddes i Frederikshald d. 27 Dec. 1802, blef 1819 elev
vid "Tegne- og kunstskolen" i Kristiania, studerade
1821–-23 vid konstakademien i Köpenhamn och derefter,
till 1827, i Stockholm, hvarest Fahlcrantz var
hans lärare. Sedermera uppehöll han sig i Tyskland,
Italien, Frankrike, Holland och England samt dog i
München d. 16 Jan. 1842. Vid sidan af J. K. Dahl
var F. Norges förste målare. Sina ämnen hemtade
han vanligen från sitt fäderneslands fjällnatur
eller från Alperna. – Hans broder Karl Frederik
F., f. 1818, blef 1857 lektor samt 1865 professor
i astronomi vid Kristiania universitet och är i
synnerhet känd såsom en mycket skicklig observatör.
Y. N.
Feber (Lat. febris, af fervere, sjuda, glöda,
vara het; vara upprörd), med., en till sitt
rätta väsende ännu icke fullt utredd kombination
af allmänna rubbningar inom organismen, hvilka
hufvudsakligen bestå i stegrad värmebildning,
ökad ämnesomsättning, hastig puls och minskade
sekretioner. – Feber framkallas af många olikartade
orsaker och uppträder i många olika former. Hvarje
inflammation i någon af kroppens väfnader eller organ
medför en konsekutiv feber eller inflammationsfeber,
hvilken till styrka och varaktighet direkt beror
af inflammationen. I motsats dertill har man
kallat de febrar, som icke kunna härledas från
någon särskild inflammationshärd, utan der sjelfva
febern synes utgöra det primära och väsentliga, för
essentiella, t. ex. febris intermittens, frossan,
och febris recurrens (se d. o.), återfallsfebern,
samt utslagsfebrar, eller exanthematiska,
t. ex. typhus exanthematicus, skarlakansfeber,
mässling. Sannolikt framkallas många af de
s. k. essentiella febrarna af särskilda mikroskopiska
svampars inträngande i blodet. Genom ruttnande
ämnens öfverförande i blodet framkallas septikemi,
genom var pyemi, med hvilken den hektiska febern vid
lungsot och andra kroniska varbildningsprocesser
sannolikt äro beslägtade. Sårfebern torde vara
en genom förruttnelseämnen (från sår) modifierad
inflammationsfeber. Märkvärdigt nog kan feber äfven
framkallas genom insprutande af de mest oskyldiga
ämnen (t. ex. rent vatten) i blodet eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
