Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farmakopé - Farma-Ty - Farmer. Se Farm. - Farnabazus - Farnaces, konungar i det forna Pontus - Farne islands - Farnese, italienskt furstehus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den af Sundhetskollegium (nu Medicinalstyrelsen)
utgifna samt af K. M:t stadfästa och påbudna samling
af föreskrifter och formler, hvilka skola gälla
till efterrättelse för apotekaren och farmacevten
vid beredandet af läkemedel. Farmakopén bestämmer
derjämte hvilka droger böra på apoteken hållas
i förråd, deras beskaffenhet och förvaringssätt
m. m. Den är sålunda ett slags lagbok för det
farmacevtiska yrkets praktiska utöfning. Den i Sverige
nu gällande farmakopén är Editio VII (den sjunde
upplagan) af Pharmacopaea suecica, hvilken utkom
1869. Första uppl. utkom 1775, 2:dra 1779, 3:dje
1784, 4:de 1790, 5:te 1817 och 6:te 1846. Före 1775
nyttjades Pharmacopaea holmiensis, som utkom 1680.
O. T. S.
Farma-Ty l. Farmagud, Nord. mytol., bördornas
eller skeppslasternas gud, kallades Oden såsom
beskyddare af handel och sjöfart. Enligt en
annan uppfattning anses namnet beteckna honom
såsom hemförande skaldemjöden till gudarna,
hvarför ock poesien kallas "Odens börda."
Th. W.
Farmer. Se Farm.
Farnabazus, persisk satrap l. ståthållare öfver
Mindre Asiens nordvestra landskap under 5:te och
4:de årh. f. Kr., är bekant företrädesvis genom
det inflytande, som han utöfvade på den grekiska
politiken. Under de sista åren af peloponnesiska
kriget (från 412 f. Kr.) understödde han spartanerna
och gjorde dem bland annat den tjensten att rödja
den landsflyktige Alcibiades ur vägen (404). Då
Cyrus d. y. gjorde uppror mot sin broder, den persiske
konungen Artaxerxes, förblef F. denne trogen. Men när,
efter Cyrus’ död (401), Tissafernes erhållit dennes
satrapi, uppstod mellan honom och F. en misshällighet,
som i hög grad förlamade den persiska politiken. I
kriget mellan Persien och Sparta (efter 400) riktade
spartanerna på Tissafernes’ anstiftan sitt anfall
hufvudsakligen mot F:s stater, hvilket föranledde
denne att vid persiska hofvet anklaga Tissafernes
för förräderi. Han lyckades slutligen utverka dennes
afsättning. Äfven öfvertalade han konungen att för
fullföljandet af kriget mot Sparta utrusta en flotta
under athenaren Konons befäl, hvilken samtidigt öppnat
underhandlingar med Persien för att vinna medel till
upprättandet af sin fädernestads sjunkna makt. På
sådant sätt sattes Konon i stånd att tillkämpa sig
den afgörande sjösegern vid Knidos (394). Den närmaste
följden deraf blef återställandet af Athens herravälde
till sjös. Sedan F. i Asien lidit åtskilliga motgångar
i kriget mot spartanerna under Agesilaus och slutligen
måst genom underhandlingar förmå denne till återtåg,
företog han sjelf 393 en expedition till de grekiska
farvattnen, härjade Lakoniens kuster och understödde
med penningemedel sina grekiska bundsförvandter. Vid
återkomsten till Persien mottogs han med stor ynnest
af Artaxerxes, som gaf honom en af sina döttrar till
gemål. Om hans återstående lefnadsbana är intet vidare
bekant, än att han användes vid två krigsföretag
mot Egypten. A. M. A.
Farnaces, l. Pharnaces (Grek. Farnakes), konungar
i det forna Pontus. – 1. F. I, d. 157
f. Kr., underlade sig omkr. 183 f. Kr. den rika
och mäktiga sjöstaden Sinope i Paflagonien. Då han
sedermera inlät sig i krig med konungarna i Pergamus,
i Kappadocien och i Bithynien, tvungo romarna
honom att sluta fred och återlemna sina eröfringar. –
2. F. II, Mithridates den stores son, anstiftade mot
sin fader ett uppror, under hvilket denne beröfvade
sig lifvet för att ej af sin son blifva utlemnad
till romarna (63 f. Kr.). Pompejus belönade F. med
att erkänna honom såsom romerska folkets vän och
bundsförvändt och såsom sjelfständig herskare öfver
det s. k. Bosporanska riket, d. v. s. området norr
om Svarta hafvet, på båda sidor om den Kimmeriska
Bosporen (nu sundet vid Kertj). Han befäste och
utvidgade detta välde och trodde efter Pompejus’
nederlag vid Farsalus (48) tiden vara kommen att
återvinna sitt fädernerike. Han slog Caesars
underbefälhafvare vid Nikopolis, tog Pontus i
besittning och föröfvade en mängd grymheter mot såväl
infödingar som romerska medborgare. Caesar gjorde
ett hastigt slut derpå, då han i grund slog F. i
drabbningen vid Zela (47), om hvilken Caesar skref sin
bekanta rapport "Veni, vidi, vici" (Jag kom, jag såg,
jag segrade). F. flydde till det Bosporanska riket,
der han icke långt efteråt stupade i striden mot sin
upproriske ståthållare Asandros. A. M. A.
Farne islands [farn äjlands] l. Fern islands, en grupp
af 17 holmar och klippor, omkr. 6 km. utanför Englands
östra kust, midt emot staden Bamborough (grefskapet
Northumberland). Tvänne fyrtorn.
Farnese, italienskt furstehus, ledde sin härkomst
från den påflige generalen Ranuzio (midten af
13:de årh.) och tog namn efter slottet Farnese
(vid Orvieto). Slägten kom 1545 i besittning af
hertigdömena Parma och Piacenza samt bibehöll dem
till 1731, då den med hertig Antonio utslocknade
på manslinien.
1. Alessandro F., påfve. Se Paul III.
2. Pietro Luigi, hertig af Parma och Piacenza, den
förres naturlige son, utnämndes af sin fader till
generalkapten (gonfalonier) öfver Kyrkostatens armé
och erhöll af honom hertigdömena Parma och Piacenza
(1545). Genom sin grymhet och liderlighet
föll han för en adelssammansvärjning, 1547.
Piacenza besattes af Ferrante Gonzaga, Karl V:s
ståthållare i Milano.
3. Ottavio F., den förres son, f. 1520, d. 1585,
lyckades efter många svårigheter komma i tryggad
besittning af både Parma och Piacenza samt
förde en god styrelse. I schmalkaldiska kriget
(1546–52) bistod han sin svärfader, kejsar Karl V,
med en hjelphär af 18,000 man. Han var förmäld med
4. Margareta af Parma, naturlig dotter af kejsar
Karl V och en flamländsk adelsdam, Johanna
van der Gheenst. Hon föddes i Bruxelles
1522, förmäldes 1533 med Alessandro af Medici
och gifte sig 1538 med Ottavio. Af sin halfbroder,
konung Filip II i Spanien, utnämndes hon 1559 till
ståthållarinna i Nederländerna; men då hertigen af
Alba 1567 kom dit med vidsträckta fullmakter, som
gjorde hennes värdighet till en tom titel, nedlade hon
sitt ämbete och återvände till sin gemål i Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
