Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Falasja - Falbolan - Falbygden - Falcidialex - Falck, Jeremias, polsk kopparstickare - 1. Falck, Johan Peter, naturforskare - 2. Falck, Anders, astronom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvari de äro fullkomligt okunniga – Gamla testamentets
kanoniska och apokryfiska böcker samt liturgiska
böner, hafva tempel (mesgid), prester, munkar och
trollkarlar, iakttaga sabbat, offer, fastor och
reningslagar samt utmärka sig i sedlighet och flit
framför landets kristna befolkning. Falasja är ett
industriidkande folk och föraktar handel. De äro
skickliga åkerbrukare och handtverkare samt äro
särskildt eftersökta såsom byggmästare. Deras antal
torde uppgå till 200,000. Tyska missionärer hafva
sedan flere år tillbaka arbetat bland dem, men med
obetydlig framgång. Jfr Abessinien.
Falbolan (af Fr. falbala), veckad garnering på en
kjortel el. dyl. Numera säges volang (Fr. volant). Jfr
Drägt, sp. 1496.
Falbygden l. Falan, en fruktbar högslätt i
Vestergötland, Skaraborgs län, Gudhems och Vartofta
härad, sträcker sig mellan höjderna Mösseberg,
Billingen, Ålleberg och Hvarfberget. På den bördiga
slätten uppstod redan under sagotiden en stad,
Falköping. Jfr Fala.
Falcidia lex, jur., "Falcidiska lagen", en romersk lag,
hvilken stadgade, att ingen skulle hafva rätt att
genom legat bortgifva mer än tre fjerdedelar af
sin förmögenhet (ne plus civi Romano legare liceat,
quam dodrantem). – Ursprungligen fanns ingen gräns
för testators rätt att belasta den i testamentet
insatte arfvingen med legat, d. v. s. föreskrifva,
att testamentsarfvingen skulle till andra utgifva
särskilda förmögenhetsdelar. Detta var naturligtvis
ofördelaktigt såväl för testamentsarfvingen som
för legatarierna, d. v. s. de, till hvilka dessa
särskilda förmögenhetsdelar skulle utgifvas. Ty då
det var arfvingen, som svarade såväl för testators
skulder som för legatens utgående, mottog han
naturligtvis ej testamentet, om han fruktade, att
behållningen skulle blifva ingen eller alltför ringa;
och för att legatarierna skulle kunna förvärfva
legaten förutsattes åter, att arfvingen skulle
hafva forvärfvat arfvet. – Efter flere föregående
otillfredsställande försök att afhjelpa dessa
olägenheter stiftades år 40 f. Kr., på folktribunen
Falcidius’ förslag, Falcidia lex, genom hvilken åt
testamentsarfvingen tillförsäkrades åtminstone en
fjerdedel af den behållna förmögenheten. Han egde
nämligen, om testator bröt mot lagens ofvannämnda
föreskrift, att göra ett proportionerligt afdrag på
hvarje legat, så att han erhöll sin fjerdedel. Denna
fjerdedel kallades Quarta Falcidia. I. L.
Falck, Jeremias, polsk kopparstickare, föddes i
Danzig (han kallar sig sjelf "polonus" å flere
kopparstick; födelseåret är ej kändt, men kan
troligtvis ej sättas senare än omkr. 1620). Hans
lefhadsöden äro i allmänhet insvepta i djupt mörker,
i hvilka dateringarna å hans verk och några strödda
arkivuppgifter bilda de enda svaga ljuspunkterna. Man
vet sålunda, att han 1641 uppehöll sig i Paris och
studerade kopparstickarekonsten, sannolikt hos
Cornelis Bloemaert, som då i denna stad väckt nytt
lif i sin konst, samt att han ännu 1646 var qvar
derstädes. Liksom många utöfvande konstnärer lockades
han till Sverige genom ryktet om dess unga drottnings
höga bildning och frikostighet samt genom utsigten
till rika arbetstillfällen i
ett land, som genom vestfaliska freden svingat sig
upp till rangen af europeisk stormakt. 1649 var
F. i Stockholm, der han 1650 formligen antogs i
drottningens tjenst, och der han fortfor att arbeta
intill 1655, skapande i synnerhet en serie porträtt
af Sveriges dåvarande förnämsta personligheter,
hvilka porträtt ännu skattas bland den rena
grafstickelkonstens ädlare alster. Samtidigt utförde
han äfven en del polska porträtt för en förläggare i
Danzig. 1656 träffas han i Hamburg, der han bodde
i flere år och utförde porträtt samt andra större
konstblad. Någon tid lär han jämväl vistats i
Amsterdam. Sammanlagdt räknar man omkr. 150 blad
af hans hand. 1668 är det sista årtal man känner
för hans verksamhet; förmodligen afled han kort
derefter. F. utförde 23 porträtt af svenska personer,
de flesta efter målningar af David Beck, andra efter
Cooper, Münnichhoven och Klöker (Ehrenstrahl),
äfvensom en följd af åtta allegoriska figurer, efter
P. Ringerinck. Dessa blad vittna alla om en utmärkt
konstnärlighet, återgifva förträffligt originalen och
äro så rent och fulländadt utförda, att de ännu kunna
anses som mönster i sitt slag, lika skilda från rå
dilettantism som från öfverförfining i linieföring och
skuggning. I synnerhet karakteristiska för F. äro den
enkelhet och den utomordentliga fasthet han utvecklar
i sin teknik. Samma förening af grundligliet och
elegans återfinnes i hans figurblad, bland hvilka vi
endast nämna Konserten (efter Giorgione), Johannes
predikande i öcknen (efter A. Bloemaert) samt gravyrer
efter Rubens, v. Dyck, Guercino m. fl., alla
visande hans fina konstbildning och förmåga att med
grafstickeln förträffligt tolka skilda skolors verk.
-rn.
1. Falck, Johan Peter, naturforskare, född
i Broddetorps socken i Vestergötland 1733 (1732?);
blef student i Upsala 1751, erhöll sedan, på Linnés
förslag, anställning som intendent för statsrådet
Kruses naturaliekabinett i Petersburg, utnämndes
1765 till professor i botanik vid Collegium
medicum derstädes och fick 1768 uppdrag att
deltaga i en vetenskaplig expedition, som hade
till ändamål att genomforska hela det ryska riket.
På denna resa afhände han sig sjelf lifvet 1773.
Hans reseanteckningar, som finnas införda i "Beiträge
zur kenntniss des russischen reichs" (I–III. 1786),
lära innehålla de bästa underrättelser man ännu eger
om stepplanden kring Tarabagatai, särskildt i hvad
som rörer naturalhistorien.
2. Falck, Anders, astronom, den föregåendes broder,
född d. 13 Jan. 1740, blef 1758 student i Upsala,
1767 magister primus och 1770 apologist i Skara,
vid hvars läroverk han 1780 blef konrektor och 1793
rektor. Han skötte sin mödosamma läraresyssla
med nit och egnade sig derjämte åt astronomien.
Med instrument, som Wargentin skaffat honom, gjorde
han flitiga observationer först på öppna gatan,
sedan i ett litet observatorium, som han uppfört
i sin trädgård. Observationerna delgåfvos
Vetenskapsakademien, som intog dem i sina
handlingar (1781–89) och 1788 kallade F. till sin
ledamot. Död i Skara d. 10 Febr. 1796.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
