Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Fahlcrantz, Kristian Erik, skriftställare, teolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fosforisternas öfverdrifna anspråk stötte honom äfven bort
(ehuru hans poetiska grundriktning öfverensstämde
med nyromantikens), och ännu mindre torde han hafva
sympatiserat med göterna, om man får döma af den
ringaktning för åsaläran och vikingakraften, som han
sedermera lade i dagen. Hans första, ännu anonyma,
uppträdande såsom skald skedde 1825 genom utgifvande
af Noachs ark ("första våningen"). Andra afdelningen
eller "våningen" tillika med en omdiktning af
den första utkom 1826. Detta diktverk – som vid
sitt första framträdande väckte stor beundran och
kanske än större förundran, men som numera, då dess
många anspelningar på tidsförhållanden och personer
för en större allmänhet äro svåra att fatta, ej
torde ega annat intresse än det literärhistoriska
– hade sin första anledning i K. F. Dahlgrens
"Babels torn", hvilket kom förf. på den tanken,
att ett än rikare förråd af humoristiskt stoff
förefunnes i arken, denna "mundus in nuce". Den
första, tämligen oorganiska planen till dikten
afsåg bl. a. att låta Noaks tre söner representera
tre hufvudriktningar i menskligheten, nämligen Sem
det heliga och högsta, Ham motsatsen dertill, det
onda, och Jafet "det blifvande Europas bildningsnit
och bildningsförstånd". Med de tre bröderna såsom
hufvudpersoner och djuren såsom menighet skulle
dramat genomspelas i tre "våningar". "Efter
föregående scener, i synnerhet af de successiva
budskapen om den nya, renade jordens framträdande
(syndafloden en bild af det öfversvämmande barbariet,
särdeles af den falska civilisationen, såsom vilkor
och medel för en ädlare) skulle genom landningen på
Ararat, löftets båge och ändtligen tackofferfesten
denna bild gradvis utvecklas, tills den funne sitt
högsta uttryck i en semitisk dityramb." Hade denna
ursprungliga plan, ehuru sväfvande, fasthållits,
kunde "Noachs ark" hafva blifvit en humoristisk
dikt, men nu öfvergafs den, möjligen i naturlig
följd af F:s skaplynne, och arbetet blef i stället
en satir, en stridsskrift, förnämligast riktad mot
de inom vitterheten kämpande motsatserna, men någon
gång, särdeles i de sedermera gjorda tillsatserna,
äfven mot åtskilliga af dagens religiösa och politiska
åsigter. "Tredje våningen" blef aldrig utförd;
Sem och Ham, de djupt tänkta representanterna för
det sublima, försvunno småningom från skådeplatsen,
och Jafet, "syndabocken för den moderna bildningens
skefheter, blef dramats sjelfskrifne hjelte". I
sitt inträdestal i Sv. akademien karakteriserar
emellertid G. Wennerberg "Noachs ark" såsom Sveriges
förnämsta satiriska dikt, der den kraftiga burlesken
och det reflekterade ordspelet, harmlös glädtighet
och blodig sarkasm, ett fint "fauniskt" löje och
satyrens breda grin, visan och den konstiga parodien,
känslosamhet och ironi äro blandade om hvarandra,
"alla sammanbragta barn af samma fantasi och alla
talande ett och samma språk – qvickhetens". – F:s
andra poetiska hufvudarbete är det episka försöket
Ansgarius, Bilder ur Nordapostelns lif. Dikten,
14 sånger, utkom fullständigt 1846; de fyra första
sångerna hade utgifvits redan 1835. För förf. framstod
Ansgarius "ej blott i sin
historiska betydelse för Sverige och för den hedna
Norden, utan framför allt i sin djupt innerliga
personlighet såsom ett af de djupaste och högsta
ämnen för poetisk behandling. Dock detta i synnerhet
derför att här så litet anspråk gjordes på hvad man
vanligen förstår med diktning, d. ä. fantasiens
sjelfständiga produktion. Här fordrades hvarken att
uppfinna något eget eller att idealisera det gifna,
utan blott att sjelf se och förstå detta gifna och
att låta det framstå i dess egen rika och sköna
verklighet. – Alla vigtigare tilldragelser äro
antingen ofärgadt historiska eller äro skildringarna
i full enlighet med tiden". Med anledning af denna
F:s förklaring har blifvit anmärkt, att under dylika
förutsättningar kunde arbetet ej blifva ett verkligt
skaldeverk, enär skalden endast blef en följeslagare
åt biografen. Emellertid störes äfven den historiska
framställningens jämna gång genom didaktiska
utgjutelser och dogmatiska undersökningar, hvarjämte
den ofta vexlande och yppiga versbyggnaden motverkar
det intryck af enhet och ädel enkelhet, som ämnet
fordrat. Geijer har likvisst kallat "Ansgarius" "ett
tankerikt, konstrikt, fantasirikt och äfven hjertligt
arbete". – F:s öfriga skaldestycken utgöras dels af
Festsånger – bland hvilka särskildt må nämnas hymnen
"Låt dina portar upp" och Dalavisan med omqvädet:
"I skogar, i berg och i dalom" – dels af Minnesrunor,
en samling kristliga elegier, i hvilka det varit
förf:s afsigt att vara didaktisk, samt af
Tillfällighetsdikter, hvilka tillsammans fylla 3:dje bandet
af hans "Samlade skrifter" (1863–66). – Såsom teolog
förfäktade F. med polemisk skärpa, ofta nog med
hänsynslöshet, kyrkans rätt ej blott till oberoende
och sjelfstyrelse, utan äfven till andligt välde
öfver staten och den enskilde. De fientliga makter,
mot hvilka han främst vände sina skarpslipade vapen,
voro papismen och pietismen. Mot katolicismen, som
han kallade "en öfverkorsad hedendom", uppträdde han
med skärpa i arbtetet Rom förr och nu (1858–61). Han
uppträdde äfven mot Evangeliska alliansen, sedan
han lärt känna dess metodistiska anda och det enligt
hans mening otjenliga i hvarje sådan förening; mot
Evangeliska fosterlandsstiftelsen; mot missionen,
hvilken han ansåg för "plockverk", så länge hon ej
vände sig mot katolicismen; mot söndagsskolor och
bibelförklaringar, för hvilka företag han säkerligen
skulle nitälskat, om de egt ett statskyrkligt
ursprung. Äfven mot den rationalistiska riktningen
vände sig F., särskildt i den bekanta stridsskriften
C. J. L. Almqvist såsom författare i allmänhet och
såsom teolog i synnerhet skärskådad (1845–46). –
F. var utrustad med ett fint och mångsidigt odladt
konstsinne, hvilket särskildt framträder i de lifligt
skrifna Reseminnen, som upptaga 4:de bandet af hans
"Samlade skrifter", samt i hans relativt särdeles
rika och värdefulla konstsamlingar. Såsom enskild
person var han afhållen för sin godhet, fryntlighet
och qvickhet. De många allmänt bekanta ordlekarna
från hans mun hafva för visso äfven en stor andel i
hans namns ryktbarhet. – Jfr: C. R. Nyblom: "Christian
Erik Fahlcrantz"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
