Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ezzelino da Romano, italiensk tyrann - Eötvös, Josef, baron, ungersk statsman och författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mer än 50,000 menniskor skola på hans befallning
hafva dött för bödelns hand eller i fängelse. Han
förstod att värja sig mot alla upprorsförsök och
trotsade t. o. m. påfvens bannlysning (1252). Då han
1256 angrep Mantua, gjordes ett ordentligt korståg
mot honom. Ärkebiskop Fontana i Ravenna tog befälet
öfver hären, till hvilken slöto sig flyktingar
från Padua, Vicenza och Treviso. Korsfararehären
lyckades intaga Padua, men blef fullständigt slagen
vid Torricella (d. 1 Sept. 1258), hvarefter E:s makt
blef fruktansvärdare an någonsin. Då han äfven sökte
eröfra Milano, med hvars intagande hela norra Italien
skulle hafva fallit i hans händer, bildade sig mot
honom ett nytt förbund. Vid Cassano kom det till en
afgörande drabbning, i hvilken E. blef svårt sårad
och tillfångatagen. Han visade ifrån sig läkemedel och
föda, ref bort förbanden och afled elfva dagar efter
slaget, d. 27 Sept. 1259. – E:s broder, Alberich,
föll i Aug. 1260 i de förbundnes händer. Hans barn
dödades under gräsliga marter inför hans ögon,
och han sjelf bands vid svansen af en vild häst,
som släpade honom till döds.
Eötvös [öttvösch], Josef, baron, ungersk
statsman och författare, föddes d. 3 Sept. 1813
i Buda samt studerade filosofi och juridik vid
universitetet i Pest. 1833 blef han advokat, men
lemnade snart denna bana för att uteslutande egna
sig åt literaturen. Till hans ungdomsarbeten höra
lustspelen Kritikusok och Hazasulok samt tragedien
Boszu, hvilka gjorde mycken lycka. Sedan han genom
resor i vestra och norra Europa sökt fullkomna sin
bildning, kastade han sig in i det politiska lifvet
och slöt sig med hänförelse till det ungmagyariska
reformpartiet. Hans sträfvanden för en genomgripande
ombildning af Ungerns samhällsförhållanden funno
först ett uttryck i hans literära verksamhet
dels såsom romanförfattare, dels såsom politisk
och rättsvetenskaplig skriftställare. Bland hans
kulturhistoriska och sociala romaner förtjena
särskildt nämnas Karthausi (Kartusianmunken;
1838–41), som räknas till den ungerska literaturens
yppersta verk, A falu jegyzöje (Bynotarien; 1845);
Magyarország 1514 ben (Ungern 1514; 1847–48), en
skildring af det stora bondupproret nämnda år. Denna
bok banade i sin mån väg för bondeemancipationen
i Ungern 1848. Den första bland hans skrifter,
som utgjorde ett direkt inlägg i samhällsfrågorna
för dagen, var emellertid Vélemény a foghazjavitás
ûgyében (Betänkande öfver fängelsereformen;
1838). Efter återkomsten från sin resa till Sverige
i början af 1840-talet öfversatte han äfven
på magyariska konung Oskar I:s bok "Om straff
och straffanstalter". 1840 intog han sin plats
i magnattaffeln (ungerska riksdagens öfverhus),
der han med kraft kämpade för liberala reformer på
alla områden. Äfven jude-emancipationen hade i honom
en vann och outtröttlig försvarare. I den genom
klarhet och dialektisk skärpa utmärkta broschyren
Kelet népe sa Pesti hirlap (1841) försvarade han
Kossuth, det radikala partiets ledare, mot den
gammalliberale grefve Szechenyi. 1844 inträdde en
söndring inom det radikala partiet. Det delade sig
i centralister, som ville hafva en centraliserad
administration efter vesteuropeiskt mönster, och
municipalister, som ville bevara i hela dess vidd
Ungerns gamla kommunala sjelfstyrelse. I spetsen,
för sistnämnda riktning stod Kossuth. E. slöt sig
deremot till centralisterna. I en artikelserie, införd
i tidningen "Pesti hirlap" (1846 utgifven i bokform
under titeln Reform), förfäktade han sin ståndpunkt
i detta hänseende mot municipalisterna. När i Mars
1848 det ungerska reformpartiet kom till makten,
inträdde E. i kabinettet Batthyányi såsom kultus-
och undervisningsminister. På denna plats rönte han
af de klerikala ett segt motstånd i fråga om sina
planer till undervisningsväsendets reformerande. Han
höll på Ungerns förening med Österrike, och af
denna anledning utträdde han ur kabinettet, då på
sommaren sistnämnda år en brytning mellan de båda
landen visade sig oundviklig. Samtidigt lemnade
E. Ungern och bosatte sig i München, der han,
sysselsatt med studier, vistades till 1851. En frukt
af dessa studier äro bl. a. Die gleichberechtigung
der nationalitäten (1851) och A 19 szásad uralkodó
eszméinek befolyása az álladalomra (De i det 19:de
årh. herskande idéernas inflytande på staten; 1851). I
dessa skrifter förordar han en försonlig politik såsom
enda medlet att utplåna de nationalitetsstrider, som
herska inom österrikiska monarkien. Då det slutligen
lyckades Frans Deak att bringa till stånd en utjämning
mellan Ungern och den kejserliga regeringen, inträdde
E. åter i det offentliga lifvet. 1867 blef han ånyo
kultus- och undervisningsminister samt återvaldes
1869 med stor röstöfvervigt till medlem af
deputeradekammaren. E. dog d. 3 Febr. 1871. Hans namn
lefver i aktadt minne hos det ungerska folket. E:s
bildstod (af Adam Husjar) aftäcktes i Budapest d. 25
Maj 1879.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
