Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europa är den minsta af de trenne verldsdelar, som bilda den "gamla verldens" stora landmassa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Växtriket i E. erbjuder genom verldsdelens
utsträckning i n. och s. ganska stora
skiljaktigheter. De klimatiska ojämnheter, som
framkallas af skiftande höjdförhållanden, åstadkomma
dessutom en mängd förändringar, inom den flora, som
tillhör ett visst växtbälte. Alperna t. ex. erbjuda
genom sin ansenliga höjd plats åt växter, som äro
hemma i vida nordligare trakter. Ännu större äro
de förändringar, som försiggått genom menniskans
åtgöranden. I forna tider var nästan hela verldsdelen
betäckt af täta skogar, hvilka nu till stor del
försvunnit i de mera odlade och befolkade landen. –
I Skandinavien och norra Ryssland upptaga dock
ännu i dag barrskogarna väldiga sträckor, och
norra E. bildar derigenom ett af de vigtigaste
skogsdistrikt i verlden. Karpaterna komma dernäst
med en kraftigt utvecklad skogsvegetation. Till
de skogfattiga landen kunna i första rummet räknas
Spanien och Portugal samt dernäst Frankrike, hvars
skogar hårdt medtogos under revolutionstiden,
och England, der likväl bristen till en del
ersättes genom den rika tillgången på stenkol. –
De vanliga sädesslagen, potates, tobak och en mängd
fruktträd äro öfverflyttade från andra nejder till
vår verldsdel. Af de förstnämnda gå korn och hafre
längst i n. och tillhöra de slättmarker, som ligga
strödda mellan de stora skogarna. Längre i s., öfver
mellersta Ryssland till och med England, finnes ett
bälte, der löfskogen (ek och bok) är förherskande;
råg och hvete äro de förnämsta sädesslagen, lin
och hampa uppträda ymnigt, fruktträden gifva rika
skördar, och den för sockerberedningen vigtiga
hvitbetan odlas i stor utsträckning. Derefter kommer
vinrankans bälte med sin rikaste växtlighet i v.,
der Frankrike lemnar lika mycket vin som hela det
öfriga E. Äfven i Österrikiska monarkien, framför
allt i Ungern, är vinproduktionen betydlig. Ända så
långt i ö. som på Krim mognar drufvan. Af sädesslagen
i södra E. intager majs främsta rummet. Dess gräns
mot n. sammanfaller ungefär med vinrankans. Södra
E:s trädvegetation utmärkes af alltid gröna
träd. Cypresser och pinier, oliv- och orangeträd
bilda hela lundar, myrten- och granatäppelträd smycka
de härliga Medelhafsstränderna. Karakteristisk för
pyreneiska halfön är korkeken, äfvensom dvärg-
och dadelpalmen (påminnande om det närbelägna
Afrika). Till och med sockerröret har fått fast
fot i Spanien. Ris odlas med framgång i Italien,
och bomullsplantan på Balkanhalfön. Bland nyttiga
eröfringar från andra lands växtverld må nämnas
Douglas-tallen från Klipp-bergen i Nord-Amerika och
australiska gummiträdet (Eucalyptus globulus), med
hvilket omfattande försök hafva blifvit anställda i
södra E. – Djurriket har till stor del förlorat sin
ursprungliga karakter genom den långt framskridna
kulturen. Utmärkande för norden äro dock ännu renen
(både i vildt tillstånd och som tamdjur), isbjörnen,
sälen, hvalen och de många simfoglarna. Elgen har sitt
tillhåll i några af mellersta Sveriges skogstrakter,
bison påträffas ännu i Bialovicz-skogen i Litaven och
i norra Kaukasus, stenbocken och gemsen i Alpernas
otillgängligaste bergstrakter, muflon, som antages
vara stamdjuret till vårt tama får, på Sardinien
samt en ap-art bland Gibraltars klippor. Af roffoglar
bebo örnar, falkar och många arter af ugglor bergs-
och skogstrakterna i norra E.; i södern ersättas de af
gamarna. I allmänhet kunna E:s foglar icke i färgprakt
täfla med dem, som förekomma i den heta zonen, men
de öfverträffa dem genom sin sång och sin nytta för
menniskan. Reptilierna äro icke talrika, och få af
dem utmärka sig genom storlek eller giftighet. Mot
s. växer deras antal. Sköldpaddan är mest hemma i
Medelhafstrakterna.
Fisket, såväl i hafvet som i floderna, är af mycket
stor betydelse. Medelhafvet lemnar tonfisk och
sardeller; sill- och torskfångsten i Nordsjön och
vid Lofoten bilda vigtiga näringar för nordvestra
E., der äfven på åtskilliga ställen ett gifvande
laxfiske drifves. I Volga och Kaspiska hafvet fångas
stör i riklig mängd. Korallfisket idkas förnämligast
i Medelhafvet; af hafssvampar lemna Arkipelagens
vatten de finaste sorterna. – Silkesodlingen, som
från Orienten öfverflyttats till europeisk mark,
har sitt hufvudsäte i Italien, Spanien och södra
Frankrike, De härjningar tropikernas land stundom
lida af insektverlden äro i det hela taget okända för
vår verldsdel. Någon gång göra dock gräshoppssvärmar
stor skada på växtligheten i södra Ryssland. –
Husdjuren förtjena framför allt uppmärksamhet. På
deras utbildning och förädling har menniskan nedlagt
mycket arbete och lyckats framställa en mängd raser,
utmärkta genom olika företräden. Af fåret har Spanien
den finulliga merinosrasen. Getterna äro mest hemma
i bergstrakterna i södra E., svinet i de slaviska
landen. Af hästen har nästan hvarje land någon
för detsamma utmärkande ras. På den ryska steppen
ströfva hästarna omkring i halfvildt tillstånd. I
södra E. nyttjas åsnan mest som dragdjur, mulåsnan
till ridt. I Spanien, Italien och sydligaste Ryssland
förekommer äfven kamelen som lastdjur. Af nötboskapen
äro de holländska, tyska och engelska raserna mest
bekanta.
Befolkningsförhållanden. E:s folkmängd uppgår till
omkr. 320 mill., således till nära 1/4 af hela jordens
befolkning. Folkmängdstätheten, utgör 32 innev.
på qvkm., hvilket är mera än i någon af de öfriga
verldsdelarna. I allmänhet ar mellersta och vestra
Europa tätast befolkadt. Främst stå i detta hänseende
de starkt industriidkande landen Belgien (186 innev.
på qvkm.), Sachsen (184 innev. på qvkm.) och England
(150 innev. på qvkm.). Södra E. är, om man undantager
Italien, mindre folkrikt. Östra E. står långt
tillbaka, och ännu mera norden, hvarest den glesaste
befolkningen är att finna inom det nordliga Ryssland
(guvern. Archangelsk har 0,4 innev. på qvkm.) och
dernäst inom norra Skandinavien (0,5 innev. på qvkm. i
Finmarkens amt). De sydligaste delarna af Skandinavien
(Skåne och Danmark) äro i allmänhet betydligt tätare
bebodda än pyreneiska halfön och Balkanhalfön. –
Befolkningen hör öfvervägande till den iranska
rasen och den indoeuropeiska språkgruppen. Den är
tämligen jämnt fördelad på de tre stora stammarna,
den germanska, den romanska och den slaviska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
