Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Euripos, hafssundet mellan ön Eubea och grekiska fastlandet - Eurit, petrogr. - Europa, Grek. mytol. - Europa är den minsta af de trenne verldsdelar, som bilda den "gamla verldens" stora landmassa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Euripos, hafssundet mellan ön Eubea och grekiska
fastlandet, särskildt den smalaste delen deraf, vid
Chalcis, der det är öfverbygdt af en brygga. Det
är märkvärdigt för de egendomliga strömningar,
som der ega rum, och för den flere gånger om dagen
inträffande omvexlingen af ebb och flod. Namnet,
i sin moderna form Egripo, har blifvit öfverflyttadt
på sjelfva ön Eubea samt har nästan helt och hållet
undanträngt dennas gamla namn.
Eurit (af Grek. evrytos, lätt flytande),
petrogr. Med detta namn har man i Sverige, sedan ett
årtionde eller mera, betecknat en ytterst finkornig,
stundom sandstenslik, kristalliniskt skiffrig bergart,
som består af en mycket finkornig blandning af qvarts,
fältspat och glimmer. Den är till färgen grå eller
röd – ljus eller mörk – och synes vara liksom ett
mellanting mellan finkornig gneis, hälleflinta
och glimmerskiffer, till hvilka bergarter den ofta
bildar öfvergångar. Dess särskilda beståndsdelar äro
ofta icke urskiljbara för det obeväpnade ögat. Utom
de vanliga mineralen innehåller euriten stundom
hornblende och granat. Stundom är bergarten
så qvartsig, att den står på öfvergången till
qvartsitskiffer eller qvartsit. Ibland äro större
korn af qvarts inströdda i den finkorniga massan,
hvarigenom bergarten får en på visst sätt porfyrisk
struktur. Euriten förekommer utbredd öfver ganska
stora områden inom de flesta af mellersta Sveriges
landskap och är af särskildt intresse derför att
den innesluter Sveriges förnämsta jernmalmslager,
äfvensom dess betydligare lager af kornig kalksten. –
Namnet eurit nyttjas af fransmännen i en annan
bemärkelse än i Sverige, nämligen för att beteckna
en tät eller nästan tät eruptiv bergart, som har
granitens beståndsdelar eller ungefär motsvarande
porfyrornas grundmassa, hvarför det måhända torde vara
mindre lämpligt, att namnet hos oss bibehålles. Flere
förslag till ändring hafva också blifvit gjorda;
senast har man föreslagit namnet granulit, hvilket
hittills betecknat en synnerligast i Sachsen
uppträdande bergart, som den svenska euriten i många
afseenden liknar. Emellertid har intet af de väckta
ändringsförslagen ännu blifvit allmänt antaget. E. E.
Europa, Grek. mytol., enligt Homerus en dotter af
Phoenix, men enligt den yngre sagan dennes syster,
dotter af den feniciske konungen Agenor. Hon
älskades af Zeus, som under gestalten af en tjur
bar henne på sin rygg öfver hafvet till Kreta,
der hon åt honom födde sönerna Minos, Rhadamanthus
och Sarpedon. Hon blef sedermera förmäld med konung
Asterion på Kreta. Europasagan är synbarligen af
feniciskt ursprung och torde innebära en symbolisk
hänsyftning på solen, hvilken dagligen medförer
månen på sin vandring från öster till vester. Ordet
Europa betyder, efter den sannolikaste tolkningen,
den dunkla, förmörkade och betecknar således månen
med afseende på de skiften, hvilka dennes ljus är
underkastadt. Asterion, E:s andra gemål, är ingen
annan än Zeus sjelf, tänkt såsom stjernhimmelens
beherskare (Zeus Asterios). E:s bortröfvande är ett
af de gamles bildande konst ofta behandladt ämne.
A. M. A.
Europa är den minsta af de trenne verldsdelar, som
bilda den "gamla verldens" stora landmassa. Föga
större än den minsta af alla fem verldsdelarna,
Australien, innehar E. dock, såsom härden för
menniskoslägtets hela nyare utveckling, främsta
rummet bland dem alla, och den tid kan ännu icke
skönjas, då det skall nödgas frånträda denna sin
herskareställning. – Namnet E. härledes vanligen från
det semitiska ordet ereb, hvilket betecknar stället
för solens nedgång, vesterlandet.
Storlek, läge och gränser. E. ligger till hela
sin utsträckning på den östra jordhalfvan, hvars
nordvestra del den bildar, utan att någonstädes
nå eqvatorn. Dess yta uppskattas till nära 1/14
af hela jordens fastland, eller omkr. 9,900,000
qvkm. (180,000 qv.-mil), af hvilka öarna upptaga
ungefär 605,000 qvkm. (11,000 qv.-mil). Största
absoluta längden räknas från kap S:t Vincent på
Portugals vestkust till norra änden af Uralbergen,
5,560 km. (750 mil), och största bredden från Nordkyn
vid Ishafvet till kap Matapan vid Medelhafvet, 3,870
km. (522 mil). Nordligaste udden på fastlandet är
Nordkyn (71° 7’ n. br.), den sydligaste kap Tarifa
(36°), i Spanien. – E. är att anse som en halfö,
hvilken i sydvestlig riktning skjuter ut från Asien
mellan Ishafvet i n., Atlantiska hafvet i v. samt
Medelhafvet och Svarta hafvet i s. och s. ö. I ö. har
det landgräns (som i det närmaste sammanfaller med
Uralbergen och Uralfloden på en sträcka af 2,700
km. (364 mil), mellan Norra Ishafvet och Kaspiska
hafvet. Emellertid är denna gräns af mera politisk
än naturlig art och öfverlemnar åt E. de ö. om nedre
Volga belägna stora stepplanden, hvilka, liksom den
landbrygga naturen slagit mellan Kaspiska och Svarta
hafven och som genomstrykes af gränsbergen Kaukasus,
i fråga om fysiska förhållanden, befolkning samt
djur- och växtlif bära en afgjordt asiatisk prägel.
Fördelning af land och vatten. Den höga såväl
materiella som andliga utveckling E. hunnit
kan tillskrifvas, utom befolkningens naturliga
öfverlägsenhet, dels dess centrala läge på jordklotets
fastlandshalfva vid ett stort, alltid segelbart haf,
med beqväma, icke allt för långa vattenvägar till
många af jordens rikaste land, dels den form naturen
gifvit detsamma, förnämligast i fråga om den starka
kustutvecklingen. Ingen af de öfriga verldsdelarna har
att uppvisa en i förhållande till ytinnehållet så lång
kuststräcka (1 kustmil mot 37 qv.-mil land), ingen
annan verldsdel famnas af hafvet, "kulturens bärare",
med så många armar. Till och med det djupt inskurna
Nord-Amerika är i detta hänseende ej ens hälften
så gynnadt som E. Såväl Ishafvet som i synnerhet
Atlantiska hafvet med sina förgreningar i n. och
s. bidraga dertill. Ju längre E. sträcker sig åt v.,
dess mera klyfver sig fastlandet i halföar. Åt
n. möter först Kola, som hvälfver sig öfver Hvita
hafvet. Derefter följer den skandinaviska halfön, den
största i E., hvars landfäste till större delen ligger
ofvanom polcirkeln, men som hufvudsakligen sköljes
af Atlantiska hafvet med dess djupt inträngande armar
Nord- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
