Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estetik (Aesthetik), vetenskapen om det sköna - Estetikens historia, vetenskapen om den filosofiska estetikens utveckling inom menskligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
art. Estetikens historia). Denna vetenskap
fördelar sig i tvänne grenar: filosofisk E.,
vetenskapen om det skönas väsende, och empirisk E.,
vetenskapen om det sköna såsom företeelse. Den förras
uppgift är först och främst att göra reda för de
bestämningar hos de i erfarenheten gifna föremålen,
genom hvilka dessa sägas vara sköna, och hvilkas
förekomst i lägre eller högre grad vållar en lägre
eller högre grad af deras skönhet. Detta arbete är
det för denna vetenskap förberedande och inledande
arbetet, och dess resultat är dess företrädesvis
analytiska del. Så vidt nu detta resultat blifver
att det sköna direkt hänvisar på väsendet i egentlig
bemärkelse (sa att det är genom att omedelbart
bestämmas af väsendet, som föremålen äro sköna),
så är dermed möjligheten gifven af en filosofisk
estetik i egentlig bemärkelse. Denna vetenskap har då
först och främst att betrakta sjelfva det absoluta
väsendet, såsom det utan allt slags inskränkning
sköna, all skönhets urkälla. Vidare har den att ur
detta absolut sköna söka en förklaring af det sköna
i företeelsernas verld. Inom denna framträder det
sköna i en mångfald af former eller arter, beroende
på dels hvilka sidor af det skönas eget väsen, som
företrädesvis der röja sig, dels de olika sätten för
dess tillkomst i verkligheten. I det förra afseendet
har man att skilja emellan hvad man i egentlig
bemärkelse kallat det skönas arter (bland hvilka man
urskilt det sublima, det tragiska, det komiska och
det enkelt sköna). I senare afseendet kan en skön
företeelse vara tillkommen antingen oberoende af
allt menskligt åtgörande (det natursköna), eller
ock genom en medveten och afsigtlig verksamhet
hos menniskan (det konstsköna). Man skulle då kunna
vänta, att den empiriska estetiken, hvars uppgift är
att göra reda för de sköna företeelserna, utan att
fatta dessa såsom former af det absolut sköna, skulle
sönderfalla i tvänne, mot denna indelning svarande
arter. Som emellertid det natursköna föga eller intet
varit föremål för empirisk vetenskaplig behandling,
så blir den empiriska estetiken, sådan den hittills
framträdt, i allmänhet identisk med vetenskapen om det
konstsköna i vidsträckt bemärkelse. Detta konstsköna
kan betraktas antingen såsom något genom den
föregående utvecklingen gifvet, färdigt och afslutadt
(literatur- och konsthistoria, båda i inskränkt
bemärkelse) eller ock såsom något, hvilket menniskan
har att genom sin afsigtliga verksamhet vidare
förverkliga (konstteori, vetenskapen om de poetiska
stillagarna). I båda afseendena beror en ytterligare
indelning på konstens (i vidstr. bem.) indelning
i poesi och konst (i inskr. bem.) samt dessas
indelning i särskilda slag af poesi och konst.
L. H. Å.
Estetikens historia, vetenskapen om den filosofiska
estetikens utveckling inom menskligheten. (Jfr
Filosofiens historia). Filosofisk estetik förekommer
endast hos grekerna och i den nyare tiden. Den
grekiska estetiken, för hvilken tre representanter
(Plato, Aristoteles och Plotinus) äro af betydenhet,
led af det felet att den ej med tillbörlig noggranhet
fixerade det sköna i dess skilnad från det sanna
och det goda. Detta berodde dels på brist i den
grekiska filosofiens psykologiska analys, dels i viss
mån på karakterén af den helleniska sedligheten och
det helleniska vetenskapliga arbetet, hvilka båda
buro en i viss mån estetisk prägel. Grekerna lemnade
derför icke en gång en verklig realdefinition på
det sköna. Deremot har den grekiska estetiken en
obestridlig förtjenst deruti att den om det sköna
predicerat de bestämningar det har gemensamt med det
sanna och det goda. Dess ideella karakter häfdades
med skärpa och eftertryck af Plato och Plotinus,
hvaremot Aristoteles, utan att öfvergå till att
blifva ren empiriker, företrädesvis fäste sin
uppmärksamhet vid det sköna, sådant det framträder
i särskilda konstverk. Under den moderna tidens
för-kantiska period sysselsatte man sig hufvudsakligen
med att kommentera och vidare utföra Aristoteles’
läror. Likväl röjer sig under denna tid en bestämdare
reflektion på det skönas subjektiva eller psykologiska
sida (d. v. s. det intryck det gör på det menskliga
subjektet), hvarigenom man började bestämdare skilja
det från det sanna och det goda. Såsom en representant
för den estetiska forskningen under denna tid
förtjenar Baumgarten (1714–62) särskildt nämnas. Det
var han, som gaf estetiken dess namn. Han definierade
nämligen det sköna såsom den sinliga åskådningens
fullkomlighet och koordinerade vetenskapen derom,
hvilken han kallade estetik (aesthetica, aesthetik,
af Grek. aisthanestai, mottaga sinliga intryck),
närmast med logiken, vetenskapen om förståndets
eller tänkandets fullkomlighet. Kant (1724–1804)
är dock den, som allmänt erkännes vara "den förste,
som uttalat ett förnuftigt ord i estetik". Detta
beröm förtjenar han hufvudsakligen derför att han med
vida större skärpa än föregångarna skilde det sköna
från allt, som kan dermed förblandas. Den synpunkt,
från hvilken det sköna af Kant betraktades, var rent
psykologisk och subjektiv. Hans uppgift blef att
förklara hvarför föremålen förefalla oss sköna. Då
vi utsäga denna egenskap om dem, fästa vi afseende
hvarken vid deras sanning ej häller vid deras egenskap
att befordra våra ändamål – det sköna behagar, men på
ett fullt intresselöst sätt. Men det estetiska omdömet
gör derjämte anspråk på allmängiltighet. Vi fordra,
att det, som estetiskt behagar oss, skall behaga alla,
hvarigenom det skiljer sig från det angenäma och
retande. Förklaringen på detta ointresserade och dock
allmängiltiga välbehag finner Kant deri att de sköna
föremålen tillfredsställa ett vår andes behof att
finna ändamålsenlighet i tingen. De sköna föremålen
sätta derigenom våra själskrafter i en harmonisk
samverkan eller lek med hvarandra, en inverkan, som
de måste utöfva på alla menniskor, hvaremot vi blott
kunna säga, att föremålen äro sköna i och för oss
menniskor, i det de på oss göra ett behagligt intryck,
ej att de i sig sjelfva skulle vara det. Kants lära om
det sublima påminner mycket om hans lära om det sköna;
dock skänker det sublima, enligt honom, välbehag på
annat sätt än det sköna. I den panteistiska filosofi,
som efter Kant gjorde sig gällande i Tyskland, blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
