Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Essenwein, August Ottmar, tysk arkitekt och konsthistoriker - Essequibo - Esser, Heinrich, tysk tonsättare - Essex, grefskap i östra England - Essex, engelsk greflig ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han sedan dess egnat sina bästa krafter
samt utgifvit åtskilliga specialkataloger och
smärre skrifter öfver dess samlingar. Quellen zur
geschichte der feuerwaffen, Die holzschnitte des
14. und 15. jahrhunderts im Germanischen museum
samt det rikt illustrerade och i förening med
andra fackmän utgifna arbetet Die sammlungen des
Germanischen museums äro jämväl frukter af E:s
verksamhet som museidirektör. Bland hans öfriga
arbeten må nämnas Norddeutschlands backsteinbau im
mittelalter (1855–56; 36 pl., med text), Die
innere ausschmückung der kirche Gross-S:t-Martin in Köln
(1866) och Die mittelalterlichen kunstdenkmale der
stadt Krakau (1867). E. har med förkärlek egnat sig
åt studiet af den romanska byggnadsstilen, och som
utöfvande konstnär är han företrädesvis verksam på
restaurationens område. Ett af hans mest framstående
verk är den inre utsmyckningen af kyrkan S:ta Maria
im Kapitol i Köln. Han har äfven arbetat mycket i
konstindustriens tjenst.
Essequibo. 1. Flod i britiska Guyana i
Syd-Amerika. Den rinner upp bland Acaraï-bergen
och faller genom fyra mynningar ut i Atlantiska
oceanen. Längd omkr. 740 kilom. (100 mil), – 2. Ett af
de tre grefskapen i britiska Guyana. Det omfattar
den fruktbara nordvestra delen af landet mellan
Orinocos och Essequibos mynningar. Omkr. 25,000
innev., utom vilda indianer.
Esser, Heinrich, tysk tonsättare, f. 1818, blef 1847
kapellmästare i Wien, först vid Kärntnerthorteatern,
sedermera vid hofoperan. Död 1872. Bland hans
kompositioner hafva i synnerhet hans en- och
flerstäinmiga sånger blifvit mycket spridda och
omtyckta. A. L.
Essex, grefskap i östra England, omfattar landet vid
Nordsjön mellan Stour och Themsen. Arealen 4,270
qvkm. (77,5 qv.-mil). 466,436 innev. (1871). Det
är i allmänhet slättland, och kusten utgöres mest
af marskland. De förnämsta floderna äro, utom de
ofvannämnda gränsfloderna, Colne, Blackwater, som
upptager Chelmer, och Crouch, hvilka falla ut i
Nordsjön, samt Lea, Roding, Bourne och Ingreburn,
hvilka flyta till Themsen. Hufvudstad: Chelmsford.
– E. (Eastsex, Estrasaxonia) var fordom ett
angelsachsiskt konungarike, som jämte det nuvarande
grefskapet omfattade Hertford och Middlesex samt
hade London till hufvudstad. Det grundades omkr. 527
af Aescwin (Erkewin), förenades senare med Kent och
Mercia och eröfrades 823 af konung Egbert af Wessex.
Essex, engelsk greflig ätt. Den grefliga värdigheten
fästes 1572 vid slägten Devereux. som härstammade från
en af Vilhelm Eröfrarens fältherrar, Robert. 1646
utdog huset Devereux, hvarefter titeln E. öfvergick
(1661) till slägten Capele. – 1. Walter Devereux, earl
of E., f. 1540, bidrog väsentligen att undertrycka
grefvarnas af Northumberland och Westmoreland
uppror mot Elisabet, 1569, och blef, för sitt nit i
drottningens tjenst vid detta och andra tillfällen,
earl of E., 1572. Han erbjöd sig att på egen bekostnad
kufva och kolonisera en del af den i uppror stadda
irländska provinsen Ulster
och begaf sig 1573 öfver till Irland. Men
hans bemödanden blefvo fruktlösa bl. a. derför
att han motverkades af drottningens gunstling,
earlen af Leicester, och Elisabets egna vacklande
befallningar. Död i Dublin 1576. – 2. Robert Devereux,
earl of E., den förres son, f. 1567, infördes 1584
vid hofvet, der hans vackra utseende och begåfning
ådrogo sig drottningens uppmärksamhet. Efter att
1585 hafva deltagit i sin styffaders, earlens af
Leicester, expedition till Holland, hvarvid han
synnerligen utmärkte sig vid Zutphen, blef han
1587 utnämnd till öfverhofstallmästare och 1588
till kavallerigeneral. Vid Leicesters död, 1588,
efterträdde han honom såsom drottningens förklarade
gunstling. Uppvaktningen vid hofvet föreföll honom
emellertid ytterst plågsam, och ehuru han icke
var blind för fördelarna af drottningens ynnest,
sökte han så mycket som möjligt undvika henne genom
att deltaga i utrikes företag. 1589 deltog han,
utan drottningens samtycke, i Drakes och Norris’
expedition mot Portugal, men blef för sin olydnad
af drottningen bestraffad endast med några ömma
förebråelser. 1591–92 förde han, utan synnerlig
framgång, befälet öfver en hjelpkår, som bistod
Henrik IV af Frankrike mot spaniorerna och var
1596 jämte lord Howard ledare af en expedition,
som slog den spanska flottan, intog och plundrade
Cadiz samt förstörde 53 köpmansskepp. Drottningens
ynnest mot E. började vid denna tid kallna; E. visade
större oberoende, än hon tyckte om, och hon kunde
ej undgå att märka huru E:s tillgifvenhet för henne
började svalna. Emellertid blef han 1597 utnämnd till
generalfälttygmästare; men då han 1598 hemkom från
en misslyckad expedition mot Spanien, möttes han
af drottningens häftiga förebråelser. Förhållandet
mellan E. och drottningen blef efter denna tid mycket
spändt, och E:s brist på klokhet och sjelfbeherskning
begagnades af hans fiender till att störta honom hos
drottningen. 1599 utnämndes E. mot sin vilja till
guvernör öfver Irland för att kufva det upproriska
Ulster, men fälttåget gick olyckligt. På eget bevåg
lemnade han plötsligen Irland för att försvara
sitt uppförande inför Elisabet personligen, men
blef afsatt från alla sina tjenster och ställd under
bevakning. Då han ej såg någon möjlighet att förbättra
sin ställning, gjorde han ett försök att framkalla
ett uppror till sin förmån. Med anledning deraf
blef E. dömd till döden och, efter mycken tvekan
hos drottningen, afrättad d. 21 Febr. 1601. E. var
modig, ridderlig, stundom despotisk mot sina likar,
men god mot alla underordnade och oförmögen af
hemlig illvilja. Han var en af de lärdaste adelsmän
på sin tid. Hans tragiska öde har gjort honom till
ett ofta uppsökt föremål för poetisk framställning. –
3. Robert Devereux, earl of E., den föregåendes son,
f. 1591, tjenade 1620–23 i trettioåriga kriget och
var 1625 Viceamiral för en flotta, som gjorde ett
olyckligt försök att intaga Cadiz. 1639 kommenderade
han såsom generallöjtnant en armé, som Karl I sände
mot de skotske kovenanterna, men till följd af
konungens obeslutsamhet uträttades ingenting, och
E. afskedades. Missnöjd med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
