Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ericsson, Johan Edvard - Ericus Erici, svensk-finsk biskop - Ericus Olai, "svenska häfdateckningens fader"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kröning återvände E. mot slutet af 1861 till
Stockholm, der han under de följande åren utförde
Musikaliska akademiens medalj öfver presidenten
frih. v. Rosén samt medaljen öfver Letterstedt
m. fl. särdeles framstående arbeten. 1863 erhöll han
konstakademiens stora resepension (2,000 kr.), hvilken
han fick behålla i fem år. Efter någon tids vistelse i
Tyskland begaf han sig vid 1864 års slut till Paris,
der han sedan länge arbetade hos Tasset. Der utförde
han belöningsmedaljen för industriutställningen
1866, konstakademiens medalj öfver Karl XV (1867)
samt medaljen till Lunds universitets jubelfest
1868. Han utförde äfven en statyett, Slaf som bryter
sina band, och en Tiggarpojke., Sedan E., vid den
årliga konstutställningen i Paris, 1867 erhållit
belöningsmedalj i guld och under ett år vistats i
München, hvarifrån han 1868 hemsände sin i brons
gjutna Idunsskål, känd genom efterbildningar i
zink och parian, reste han till Italien och dröjde
tre månader i Rom samt återvände derefter till
fäderneslandet i Mars 1869. I Maj s. å. valdes han
till ledamot af Akademien för de fria konsterna. Snart
derefter utbröt hos honom en länge närd sjuklighet,
och hans verksamhet, ehuru ännu alltid aktningsvärd,
förlamades derigenom något. Emellertid utförde han
1869 ritningen till ett par silfverljusstakar, som
tillhörde prinsessan Lovisas brudgåfva. I båda de
sistnämnda arbetena sökte E. använda drakslingemotivet
som grundval för en s. k. nordisk stil, i hvilket
förfarande han sedan fått flere efterföljare. Ännu
samma år utförde han Svenska akademiens medalj
öfver Kellgren, och 1870 fulländade han en grupp,
Moder, som leker med sitt barn, samt sitt sista
arbete, Sven Renströms bröstbild i medaljong, för
Göteborg. Sjukdomen tog derefter så öfverhand, att han
knappt vidare förmådde arbeta. Emellertid sysselsatte
han sig under sina sista dagar med kompositionen
af en basrelief, som skulle, föreställa Konstens
tillämpning på slöjden. Han afled i Stockholm d. 5
Juli 1871. – E:s förträffliga medaljer tillhöra det
bästa af hvad som frambragts i Sverige under detta
århundrade. Särskildt äro hans hufvud framstående
genom stor likhet, en mjuk och likväl klar modellering
samt ypperlig behandling af håret. De af honom sjelf
komponerade frånsidorna till konstakademiens medalj
och Lunds jubelmedalj utmärka sig genom ädel enkelhet
och god hållning i figurerna. Ur mer än en synpunkt
var hans frånfälle en känbar förlust för den svenska
konsten. -rn.
Ericus Erici, svensk-finsk biskop, född i Letala
socken, Åbo län, i Finland, omkr. 1546, utnämndes
1578 till rektor i Gefle och 1583 till biskop i
Åbo. 1615 fick han af Gustaf II Adolf bekräftelse på
sitt gamla adelskap. Död 1625. – E. ådagalade ingen
fasthet i religionsfrågorna. Han undertecknade den
nya liturgien ("Röda boken", 1577) och fick af Johan
III, som en tid tänkte på en förening med den grekiska
kyrkan, i uppdrag att på grekiska öfversätta nämnda
liturgi jämte en dogmatisk afhandling, hvarefter
han med dessa öfversättningar skulle begifva sig
till patriarken i Konstantinopel och erbjuda honom
rättigheten att
inviga de svenske biskoparna. Men deraf blef
ingenting. Vid Upsala möte (1593) måste E., i likhet
med öfriga prester, som undertecknat liturgien, göra
afbön. Han förklarade sig hafva godkänt liturgien
endast derför att den stod i öfverensstämmelse med
augsburgiska bekännelsen, och emedan han ansett frågan
om ceremonierna likgiltig. Jämte Bellinus yrkade han,
emot hertig Karl, att calvinisterna skulle uppräknas
bland de sekter, som fördömdes. Hertigen gaf efter
i de bekanta ordalagen: "Sätter in alla, som I veten
vara af det slaget, ja fanen i helvetet, ty han är ock
min fiende". För genomförandet af Upsala mötes beslut
i Finland verkade E. med stort nit, och i motsats mot
ärkebiskop Angermannus gick han till väga med stor
hofsamhet. I flere cirkulär till presterna betonade
han, att qvarlefvorna af papismen måste borttagas,
ej genom maktspråk, utan genom att upplysa
menigheten. Genom detta hofsamma tillvägagåendc
ådrog han sig både lutheraners och katolikers
missnöje. Oviljan mot honom ökades deraf att hans
sympatier i politiskt (ej i religiöst) hänseende voro
på Sigismunds sida. Efter dennes afsättning kunde han
derför ej undgå förföljelse. I midten af November 1599
insattes han i fängelse på Åbo slott, hvarifrån han
(Jan. 1600) fördes till Linköping. Hertig Karl
framställde mot honom tio anklagelsepunkter,
angående hvilka ransakning företogs af det på
riksdagen församlade presterskapet. E. frikändes
fullständigt och lösgafs, men hertigen befallde
Upsala domkapitel att välja ny biskop öfver
Finland. "E. vore icke värd något prestämbete,
än mindre biskopsämbete bekläda". Då förbön
fälldes för E. på herredagen i Åbo (1602), svarade
hertigen, att denne kunde få nödtorftigt uppehälle
i Sverige. Likväl stannade E. qvar som biskop i Åbo
stift. Han anses hafva varit en af de biskopar, på
hvilka Karl hänsyftade, då han skref, att biskoparna
för gåfvors skull ordinerade så många prester,
att den ene sedan traktade efter den andres gäll,
"som den onde efter själen". 1609 synes han hafva
återvunnit Karl IX:s gunst. – I utöfningen af sitt
biskopsämbete tyckes E. stundom hafva gått tämligen
egenmäktigt till väga, såsom då han lät arrestera
den suspenderade presten Barthold – en åtgärd, för
hvilken han dömdes till 400 dalers böter. Till finska
öfversatte han den svenska kyrkohandboken (1614)
samt författade på samma språk en större katekes,
Catechismus eli Christillisen opin pääkappalet,
lyhykäisen ja yxikertaisen ulgostoimituxen kansa
(Stockh. 1614), och ett sammandrag af denna
katekes, Wähä Catechismus etc. (Stockh. 1670),
samt en postilla, Postilla eli Ulgostoimitus
niiden evangeliumitten päälle (Stockh. 1621–25),
länge den enda på detta språk. Under hans inseende
utkom ock (före 1621) den första finska psalmboken
("Hemmingii psalmbok"). A. F. Å.
Ericus Olai, "svenska häfdateckningens fader" (födelseåret okändt), blef
student vid Rostocks universitet 1447 och graduerad
derstädes 1452. Man vet ej när eller hvar han erhöll
den titel af teologie doktor, som han något senare
bar. 1459 var han medlem af Upsala domkapitel och
fick sedermera Tierps pastorat såsom prebende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
