Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epok - Epomeo - Epona - Eponymus - Epopé. Se Epos. - Epopeus - Epopt - Epos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den 1 Januari något år. Epoken är tydligen nödvändig
för beräknandet af planetens ort för hvilken tid
som hälst och tillhör derför planetens element.
2. E. J.
Epomeo l. Monte San-Nicola, utslocknad
vulkan på den italienska ön Ischia, 783 m. (2,637
f.). Vid dess fot ligger badorten Casamicciola.
Epona, Rom. mytol., en ursprungligen keltisk
gudomlighet, hästars och lastdjurs gudinna samt
formäns och stalldrängars beskyddarinna. Hennes bild
uppställdes i stallarna, och man offrade åt henne svin
och dryckesoffer. På flere gamla romerska lägerplatser
har man funnit plastiska framställningar af denna
gudinna. För grekerna var hon okänd.
Eponymus (Grek. eponymos, af epi, vid, och onyma,
l. onoma, namn) kallades hos grekerna dels den person
eller sak, hvilken fått en på en viss omständighet
eller egenskap hos personen eller saken i fråga
syftande benämning (t. ex. Kyklops, "rundöga", Euboia,
"lämpad för boskapsskötsel"), dels den, efter hvilken
någon annan blifvit uppkallad. I sistnämnda mening
var ordet eponymer (Grek. eponymoi) i Athen den
officiella benämningen för de tio heroer (halfgudar),
efter hvilka Kleisthenes uppkallade de tio nya af
honom inrättade fylerna eller folkafdelningarna. –
jfr Arkont. A. M. A.
Epopé. Se Epos.
Epopeus, Grek. sagoh., konung i Sikyon, son af
Poseidon (Neptunus) och Kanake, stupade i striden
mot sin svärfader, konung Nyktevs i Thebe, hvars
dotter Antiope han mot dennes vilja hade äktat.
A. M. A.
Epopt (af Grek. opsis, syn), "ögonvittne"; hos
grekerna benämning på en person, som var invigd i
de eleusinska mysteriernas djupaste hemligheter;
spenamn på den, som berömmer sig af att ega kunskap
om fördolda ting; svärmare, visionär.
Epos, Grek. (egentl. ord, berättelse) l. Episk
skaldekonst, den hufvudart af poesi, hvilken i
den sammanhängande berättelsens form framställer
förflutna tilldragelser, diktade eller verkliga,
till skilnad från dramat, hvilket låter händelserna
och personerna sjelfständigt framträda såsom skeende
och handlande. Från början var det hufvudsakligen
forntida hjeltars bragder och märkliga krigshändelser,
som gjordes till föremål för episk skildring, hvarför
epos oftast är liktydigt med hjeltedikt, epopé eller
heroiskt epos, så kalladt till skilnad från det
idylliska epos, hvilket beskrifver det enskilda,
företrädesvis det landtliga lifvets enkla och
fridfulla förhållanden, och från det didaktiska epos
eller lärodikten, hvilken, enär den icke nödvändigt
behöfver framträda i berättande form; stundom endast
oegentligt kan kallas ett epos. Till följd af den
berättande formen är den episka diktningen långt
mindre än dramat bunden af fordran på handlingens
enhet och begränsning. Det kan erhålla ett långt
större omfång och i sig upptaga episoder eller
utförliga skildringar af biomständigheter och
händelser, hvilka med hufvudhandlingen stå i ett
mera löst och tillfälligt sammanhang, hvarjämte en
viss bredd
och omständlighet i alla beskrifningar är ett för
den episka stilen utmärkande kännetecken. Icke
häller fordras ett strängt kausalsammanhang mellan
handlingens moment eller en ur hufvudpersonernas egen
sedliga karakter konseqvent fullföljd utveckling af
handlingens fortgång och upplösning; fastmera är ett
betydligt spelrum lemnadt åt yttre omständigheter, åt
ödets och gudamakternas ingripande. De sistnämndas
personliga uppträdande och deltagande i handlingen
sprider öfver denna ett idealt ljus och användes
derför äfven med förkärlek. Idealitet eller
upphöjdhet öfver det alldagliga och tillfälliga är
för öfrigt en af den episka diktartens förnämsta
egenskaper. Dess "hjeltar" utgöra ett högre
slägte än samtidens menniskor. De stå gudarna
närmare och gälla ofta såsom dessas omedelbare
eller medelbare afkomlingar. Dessa gestalter
måste derjämte vara plastiska, d. v. s. de böra
med full sinlig åskådlighet träda åhöraren eller
läsaren till mötes. Ett hufvudvilkor för ett äkta
epos är äfven att det framgått ur folkandens egen
poetiska verksamhet; och af denna orsak rörer
det sig hufvudsakligen kring sådana för nationens
hela lif och utveckling epokgörande tilldragelser,
i hvilka folket sjelf, företrädt af sina stormän
(hjeltar och halfgudar), på ett verksamt och ärorikt
sätt har deltagit. Denna karakter af egentlig
folkdiktning hindrar naturligtvis icke, att det från
folkets läppar samlade poetiska materialet kan af
konstförfarne skalder hopfogas, bearbetas och ordnas
till ett större, helgjutet konstverk. Dock bör,
om resultatet skall blifva i allo lyckligt, skalden
med afseende på sin allmänna lifsåskådning qvarstå
på den ståndpunkt af omedelbarhet, hvarifrån de af
honom behandlade dikterna utgått, eller, med andra
ord, vara en tolk för folkets poetiska stämning
och åskådningssätt. Äfven bör skaldens person så
fullständigt som möjligt träda tillbaka och uppgå
i hans verk, hvilket bör synas ega en sjelfständig
och lefvande verklighet. Detta är hvad man kallar
den episka stilens objektivitet.
Mer eller mindre betydande ansatser till episk
diktning träffas hos nästan alla gamla kulturfolk
(kineser, egypter m. fl.). Till högre utveckling synes
denna diktart hafva kommit endast hos den ariska
eller indo-europeiska folkstammen. Ett storartadt
nationalepos eger den fornindiska literaturen i de
båda omfångsrika dikterna Râmâyana och Mahâbhârata, i
hvilka dock den episka skönheten allt för mycket lider
intrång af den i det hela rådande formlösheten. Sin
högsta fulländning nådde den episka diktningen
hos grekerna. Såsom samverkande orsaker till detta
lyckliga resultat äro att anföra en bragdrik sagotid
och det redan tidigt väckta medvetandet af nationel
enhet, en liflig och skapande fantasi samt medfödt
sinne för ideal konstproduktion, ur hvilket tidigt
framgick en poetisk teknik, som nådde den högsta
grad af formfulländning, medan ännu det naiva och
omedelbara åskådningssättet var orubbadt; slutligen
ett formskönt och i hög grad bildbart språk, på
hvilket den episka skaldekonsten redan i urminnes
tid skapat sig en genom lugn värdighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
