Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epistolæ canonicæ - Epistolæ formatæ - Epistolæ laureatæ - Epistolæ obscurorum virorum - Epistolæ Pilati - Epistolarium. Se Evangeliebok. - Epistropheus - Epistyl. Se Arkitrav. - Episyllogism - Epitaf, Lat. Epitaphium, grafskrift. Se Epitafios. - Epitafios
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nya testamentet, t. ex. Clemens’ bref till
korintierna och Barnabas’ bref. Inom den
vesterländska kyrkan dröjde det länge, innan
Hebréer-brefvet allmänt erkändes såsom kanoniskt. –
Den nyaste bibelkritiken har bestridt många af de
apostoliska brefvens äkthet. Af de paulinska brefven
erkände F. C. Baur såsom äkta endast Romarebrefvet
(med undantag af de 2 sista kap.), de båda brefven
till korintierna samt Galater-brefvet. Senare forskare
af Tübingenskolan, t. ex. Hilgenfeld, hafva erkänt
äfven några af de andra brefven såsom härrörande
från Paulus, under det de förlägga återstoden af de
paulinska så väl som alla de katolska brefven till
2:dra årh.
Epistolae formatae, Lat, "formulerade bref"; de efter
ett bestämdt formulär aflattade rekommendationsbref,
hvilka i den äldsta kristna kyrkan, kringresande
bröder erhöllo från en församling till en annan. Dessa
bref utfärdades i församlingens namn af en episcopus
eller presbyter.
Epistolae laureatae, Lat., "lageromvirade bref";
de romerske fältherrarnas till Rom afsända
segerbulletiner.
Epistolae obscurorum virorum, Lat., "oberömde
mäns bref"; en serie fingerade bref från början
af 16:de årh., i hvilka den tidens skolasticism,
munkväsende och prestvälde med mördande ironi angripas
och gisslas. Närmaste anledningen till dessa bref
var striden mellan Reuchlin och dominikanmunkarna
i Köln angående det af de sistnämndes skyddsling,
den döpte juden Pfefferkorn, hos kejsar Maximilian
framställda förslaget om uppbrännandet af alla
judiska skrifter med undantag af den hebreiska
bibeln. Reuchlin, som af kejsaren uppfordrades att
yttra sig om detta förslag, bekämpade detsamma i
rättvisans, bildningens och forskningens namn på det
afgjordaste. Pfefferkorn utgaf då en smädeskrift
("Handspiegel") mot Reuchlin, hvilken svarade i
sin "Augenspiegel". Till Pfefferkorn anslöto sig
dominikanerna med kättaremästaren (inqvisitorn)
Hoogstraten i spetsen; Reuchlin åter understöddes af
humanisterna. Stridsfrågan underställdes den påfliga
domstolen. Till stöd för sin sak offentliggjorde
Reuchlin 1514 en samling af till honom ställda
bref från berömde lärde ("Epistolae clarorum
virorum"). Såsom motstycke till densamma utkommo
s. å. Eptstolae obscurorum virorum. Dessas hufvudämne
är striden mellan Reuchlin och hans motståndare,
men på samma gång vända de sig ironiskt mot hela den
tidens fria forskning och upplysningssträfvande. På
ett oöfverträffligt vis efterhärma de obskuranternas
både tankegång och uttryckssätt (deras barbariska
latin ej att förglömma). Så naturlig var ironien i
dessa bref, att dominikanerna i början trodde dem
vara skrifna till deras fördel. När de slutligen
upptäckte sanningen, blef deras förbittring ytterlig,
och de sökte utverka förbud mot boken, som trots alla
förföljelseförsök utkommit i en stor mängd upplagor. –
I början ansågs Reuchlin för författare till dessa
bref. Sedermera troddes så väl han som Erasmus och
Hutten vara deras upphofsmän. Den sistnämnde blef
slutligen ansedd såsom hufvudförfattaren. Enligt D. F.
Strauss, som i sitt arbete "Ulrich von Hutten"
undersökt denna fråga, tillhöra uppfinningen och
konceptionen humanisten Rubianus, ehuru äfven Hutten
har stor del i dem.
Epistolae Pilati, Lat., "Pilati bref"; två föregifna,
på latin affattade, bref från Pontius Pilatus till
kejsar Tiberius angående rättegången mot och domen
öfver Jesus. Brefven anföras af Justinus Martyr
och Tertullianus. De äro hållna i nästan kristlig
ton. Deras oäkthet är otvifvelaktig.
Epistolarium. Se Evangeliebok.
Epistropheus (af Grek. epi, på, och strefein, vrida)
l. Axis, anat., namn på andra halskotan, "vridaren",
så kallad, emedan första halskotan, atlas, vrides
på henne. Den utmärker sig genom betydlig massa,
stora och egendomligt ställda ledytor samt en upprät
tapp, som sticker in i atlas’ ring och ledar mot
denna. Dessa två kotor kallas vridkotor. Jfr Atlas,
anat. G. v. D.
Epistyl (Grek. epistylion). Se Arkitrav.
Episyllogism (af Grek. epi, efter, och syllogismos,
slutledning) är en länk i en slutkedja eller
sammansatt slutledning (polysyllogism). Om två
enkla slutledningar slutas tillsamman så, att det
omdöme, som är slutsats i den ena, blir premiss
(öfversats eller undersats) i den andra, uppstår en
slutkedja. Den första af dessa båda slutledningar
eller den, i hvilken det gemensamma omdömet är
slutsats, kallas prosyllogism; den andra i ordningen
eller den, i hvilken det gemensamma omdömet är
premiss, kallas episyllogism.
Ex.:
Allt förgängligt är sammansatt.
Det andliga är ej sammansatt. prosyllogismen.
slutsats i
n:o 1 = Det andliga är ej förgängligt.
öfversats episyllogismen.
i n:o 2. Själen är andlig.
Själen är ej förgänglig.
Slutsatsen i episyllogismen kan i sin tur tagas
till premiss i en tredje slutledning; denna åter
kan blifva prosyllogism i förhållande till en
fjerde o. s. v. Sålunda uppstår en månglemmad
slutkedja, som kan sägas bestå af en prosyllogism
och två eller flere episyllogismer, eller ock af en
episyllogism samt två eller flere prosyllogismer.
L. W.
Epitaf, Lat. Epitaphium, grafskrift. Se Epitafios.
Epitafios (af Grek. epi, vid, och tafos, graf, med
tillagdt eller underförstådt logos, tal), kallades
hos grekerna ursprungligen de åminnelsetal, hvilka af
staten förordnade talare höllo vid begrafningen af de
i strid för fosterlandet fallne krigarna. Aristides
synes genom sitt minnestal efter slaget vid Plateae
(479 f. Kr.) hafva infört det officiella bruket af
epitafier. Perikles höll ett berömdt, af Thukydides
återgifvet, tal öfver de athenare, hvilka hade
stupat under första året af peloponnesiska kriget
(431). Småningom utbildade sig epitafiet till
en särskild konstform, hvilken flitigt odlades i
talareskolorna. Flere bland forntidens störste talare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
