Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epidemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vehiklet derför. Sjelfva smittämnet är någonting för
blotta ögat osynligt, hvilket, lika väl som det häftar
vid slemmet, kan, när detta intorkat på de föremål,
på hvilka det kommit, lossna derifrån och upptagas
af luften, som då blir transportmedlet. Exempel
på epidemier, som utbredas genom contagium, äro
koppor, messling, skarlakansfeber o. s. v. Men
det gifves ännu ett tredje utbredningssätt för
epidemierna, nämligen förmedelst både miasma och
virus, både genom infektion och contagium. Sådana
på dubbelt sätt sig utbredande epidemier eller
s. k. miasmatisk-kontagiösa epidemier äro
t. ex. tyfus, puerperalfeber, difteri, äfvensom de
stora epidemierna af exotiskt ursprung: pesten,
gula febern och koleran. Här komma således
de sjukdomsbringande ämnena både från marken
(miasma) och från menniskorna (virus). Dock
är denna miasma troligen ej af alldeles samma
slag som malaria-miasman, emedan den ej verkar
malaria-feber, utan tyckes blott biträda virus i
dennas verksamhet. Huru som hälst, så är emellertid
luften det allmännaste transportmedlet för båda. –
Men så skadebringande än luften i så fall kan vara
för oss, är hon oss dock i sjelfva verket en vän,
som söker skydda oss. Gaser förskingras ju i luften
till följd af diffusion och blifva derigenom snart
nog oskadliga. Den giftiga kolsyregas, som på vissa
ställen, t. ex. i den bekanta "hundgrottan" nära
Neapel, utdunstar i betydlig mängd ur jorden, är der
redan en fot öfver jordytan så förskingrad, att den
ej märkes, och derför är det också endast små djur,
som qväfvas i nämnda grotta. Men att miasman och virus
ej i luften i lika grad förskingras, det visar bäst,
att dessa icke äro gaser, ehuru man ofta äfven om dem
begagnar ordet "utdunsta". Luften söker emellertid
bekämpa äfven dem åt oss. Hon fördelar deras ämnen
och uttorkar dem samt försvagar sålunda dessa våra
osynliga fiender såväl till antal som kraft. Det är
således stort skäl att anlita denne vän i striden
emot dem, och ventilation heter sättet att påkalla
hennes biträde. Vi kunna ock sjelfva underlätta
luftens åtgörande. Ty då det endast är i torkadt
tillstånd dessa ämnen låta sig bäras af luften,
så kunna vi, genom att hålla de föremål, hvarpå de
slagit sig ned, ständigt våta, hindra dem att lossna
derifrån och att komma in i luftströmmen. Så böra
t. ex. den sjukes upphostningar o. d. upptagas
i vatten, och näsdukar m. m., som han begagnat, få
ligga i vatten, tills de hinna tvättas. – Men det är
ännu en omständighet, som gifver menniskan utsigt till
skydd mot dessa sjukdomsbringande ämnen. Så verksamma
de än kunna vara, så förmå de dock icke åstadkomma det
tillstånd hos menniskan, som kallas sjukdom, så vida
hon icke är emottaglig för deras inverkan. Menniskans
emottaglighet har således en stor del i epidemiernas
utbredning. Denna emottaglighet beror i icke ringa
mån på hennes sinnesstämning och lefnadssätt. Man
har sett, att fruktan framkallar emottaglighet,
och det är derför att detta sinnestillstånd verkar
förändrande på organens funktioner. Då fruktan redan
i och för sig kan, såsom bekant är, verka diarré,
så är det ej underligt, att hon
under t. ex. kolera-tid disponerar menniskan för
denna sjukdom. Äfven ett lefnadssätt, som nedsätter
krafterna, såsom nattvak och utsväfningar, gör
menniskan till en behaglig anhaltstation för dessa
hennes fiender. Å andra sidan åter har man sett, att
emottagligheten för dem häfves genom vanan. Personer,
som äro nykomna till en ort, der epidemi råder, blifva
snarare angripna än de, som äro der hemmastadda och
vana vid luften; och dessa nykomne angripas dessutom
på ett plötsligare och svårare sätt, så att det
mången gång, i sådana fall, varit tal om afsigtlig
förgiftning. Hit kan ock föras det kända förhållandet
med kopporna att dessas makt visar sig mest
ödeläggande der de icke ofta förekomma, eller när de
uppträda efter mycket långa mellantider; ty de drabba
ju då menniskor, som icke blifvit genom vanan härdade
mot deras virus. En sådan härdning sker naturligtvis
fullständigare, i samma mån organismen blir genombyrd
med virulens. Man vet också, att genomgåendet af
en virulent sjukdom upphäfver åtminstone för en
tid emottagligheten för samma sjukdom. Det är på
grund af denna, af gammalt vunna erfarenhet man
till härdning mot koppor inympar vaccin, som är ett
mildare koppvirus än menniskokoppornas. Förnyas
härdningen tid efter annan, d. v. s. underkastar
man sig revaccination, så har menniskan derigenom
ett medel att göra sig snart sagdt oåtkomlig för
denna den mäktigaste af alla epidemier. – Beträffande
slutligen frågan hvad miasma och virus egentligen äro,
så hafva forskningarna derom pågått i århundraden,
och de pågå ännu. Det är dock nu, mera än förr,
hopp om frågans lösning, till följd af de exakta
undersökningsmetoder man lyckats finna. Att dessa
ämnen skulle vara gaser, är, såsom här ofvan blifvit
antydt, icke antagligt. Man har deremot mer och
mer kommit till den öfvertygelsen att de måste vara
lefvande organismer, som således kunna föröka sig,
mikroskopiska svampar, af sin staf-lika form kallade
bakterier, och som äro så ofantligt små, att det lär
behöfvas ej färre än 300,000 millioner för att utgöra
ett centigram eller 1/8 droppe vatten i vigt. Det
fastaste stödet för denna öfvertygelse är den under
de tre sista åren vunna fullständiga kännedomen
om mjeltbrands-svampens utvecklingshistoria, till
följd hvaraf denna ohyggliga djursjukdoms uppkomst
och utbredning till menniskan nu äro klara. Liksom
man nu vet, att det hvarken är vattnets eller jordens
eller födans beskaffenhet, som är skuld till denna
sjukdom, utan helt enkelt nämnda slags svamp, som
jordmaskarna föra upp till jordytan från nedgräfda,
af denna sjukdom döda djur, och som sedermera på ett
eller annat sätt intränger i de betande djuren ock
slutligen i de dem handterande menniskorna, – liksom
man nu vet detta, så kan man våga hoppas, att också
den dag skall komma, då äfven andra farsoters orsaker
blifva lika väl kända, och menniskan följaktligen
skall finna medel att skydda sig emot dem. Redan nu
har tron på dessa sjukdomsorsakers parasitiska natur
framkallat den s. k. antiseptiska sårbehandlingen, och
huru många menniskolif hafva icke derigenom bevarats!
Bg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
