Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som på fädernet var af en gammal walesisk ätt,
men genom sin mor härstammade från en yngre gren
af lancasterska huset och betraktades såsom dess
hufvudman. Ett giftermål tilltänktes mellan honom
och Edvard IV:s dotter, Elisabet af York (som efter
sina bröders död hade närmaste rätten till kronan),
emedan de bägge liniernas anspråk derigenom skulle
förenas hos ett par. Richards planer på Elisabets
hand påskyndade Henriks verksamhet. Han landsteg
i Wales, samlade en här och mötte med underlägsna
krafter Richard vid Bosworth (d. 22 Aug. 1485), der
denne genom Stanleys och Northumberlands förräderi
förlorade slaget och fann sin död. Han var den
siste Plantagenet. Henrik utropades till konung på
sjelfva slagfältet, och parlamentet stadgade sedermera
kronans ärftlighet bland hans efterkommande. Dermed
slutade Rosornas krig. De skördade E:s gamla högadel,
men bragte för öfrigt mindre förödelse öfver landet,
än deras långvarighet gifver anledning förmoda. Genom
högadelns utrotande sjönk öfverhusets inflytande och
derigenom äfven nationens förmåga att motstå kronan,
ty utom adeln fanns ännu ingen makt i samhället – om
icke kyrkan, men hon föll för Henrik VIII – nog stark
att framgångsrikt kunna bekämpa konungamakten. Också
blef denna genom och efter Rosornas krig af en
helt annan natur än före dem. Engelsmännen begagna
uttrycket the new monarchy (den nya monarkien) för
att beteckna arten af det engelska konunga-dömet
från Edvard IV:s till Elisabets dagar och förstå dermed
en otyglad despotism. – Vid medeltidens slut hade
lifegenskapen genom talrika frigifningar upphört i
större delen af E.
Huset Tudor (1485–1603). Med Henrik VII (1485–1509),
"den förste britiske konungen af E.", uppsteg på
tronen en dynasti af högt begåfvade regenter, som,
genom en storartad nationell politik och förmåga
att böja eller, i nödfall, böja sig för parlamentet,
upprätthöllo en stark regering och lyfte E. till en
stormakt. Henriks regering stördes i början genom
uppror af föregifna York-ättlingar (Lambert Simnel,
Perkin Warbeck) och stridigheter med Frankrike
(engelsk landstigning i detta land och belägring
af Boulogne, 1492), men var under de sista tio åren
fredlig. Henrik skaffade sig genom sträng hushållning,
reduktion af kronogods, handelns och industriens
främjande o. d. en fylld skattkammare och gjorde
sig sålunda oberoende af parlamentet (under Henriks
tretton sista år sammankallades parlamentet endast en
gång). Genom organiseringen af den ryktbara domstolen
Stjernkammaren (Star-chamber) gaf han despotismen
medel att förfölja och döda under sken af lag. Hans
sons, Henrik VIII:s, regering (1509–47) är märklig
framför allt genom E:s lösslitande från påfvestolen
och begynnande anslutning till reformationen. I
början, då den ärelystne kardinal Thomas Wolsey (1513–
29) stod i spetsen för ärendena, var styrelsens
uppmärksamhet riktad företrädesvis utåt. Henrik
VIII:s utrikespolitik var tämligen hållningslös; om
i densamma fanns någon ledande tanke, var det den
att försvaga Frankrike, der han gjorde anspråk på de
gamla engelska besittningarna. I
förening med Ferdinand den katolske, hvars dotter
Katarina han äktade (1509), och såsom medlem af
Heliga ligan bekrigade han (1512–14) detta land och
dess bundsförvandt Skotland (seger öfver fransmännen
vid Guinegate, 1513, och öfver skottarna vid Flodden
s. å.), men utan resultat. Han vann icke häller
någonting på sin allians med Karl V (Katarinas
systerson) i dennes första krig mot Frankrike (Henriks
infall i Picardie 1522, 1523). Han gjorde deremot
stora eröfringar inom sitt eget rike, för sin egen
makt. Henrik stod i början på god fot med Rom och
fick (1521) t. o. m. af Leo X, för sin ifver att
bekämpa den reformatoriska rörelsen, titeln "Trons
försvarare" (Defensor fidei). Men då Klemens
VII vägrade att upplösa Henriks äktenskap med
Katarina, hvilken konungen ville öfvergifva för Anna
Boleyn, skedde en fullständig brytning med Rom.
Wolsey, som fört de misslyckade underhandlingarna
med påfven, störtades (1529), och presterskapet tvangs
(1531) att erkänna konungen såsom engelska kyrkans
öfverhufvud (supreme head on earth of the church).
Äktenskapet med Katarina förklarades (1533) ogiltigt
af Canterburys nye ärkebiskop, Thomas Cranmer,
hvilken jämte den förskräcklige Thomas Cromwell
efter Wolsey ärft platsen såsom Henriks förtrogne.
1534 bekräftade parlamentet högtidligen det kungliga
suprematet. Derefter skreds till en reduktion
af klostergodsen (som omfattade 1/5 af E:s jord).
På grund af parlamentsbeslut indrogos 1536 de
mindre klostren – hvilket i norra E. framkallade ett
stort uppror, Pilgrimage of grace – och sedermera
indrogos under hand äfven de större. E. hade fått
sin Vesterås recess och sina Vesterås ordinantia.
Begynnelsen hade skett till de kyrkoförändringar,
hvilka skulle fortgå under en mansålder, och hvilka
sammanlagdt bilda den engelska reformationen.
Henrik VIII var i ännu mindre grad än Gustaf Vasa en
reformator af religiösa skäl. Hans reformer
afsågo uteslutande ett politiskt mål. Suprematet
frånhändes Rom, men sjelfva bekännelsen, sådan hon
fastställdes genom 1536 och 1539 års trosartiklar,
afvek i synnerhet i de sistnämnda (de sex
s. k. blodsartiklarna) föga från den romersk-katolska
läran. Den, som förnekade transsubstantiationen,
straffades icke mindre än den, som vägrade aflägga
suprematseden. E:s religion hade blifvit en "påfvelära
utan påfven" (popery without the pope), förhatlig
för både Roms och de store kyrkoreformatorernas
anhängare. Protestantismen hade vunnit många vänner
i E., bl. a. Cranmer och Cromwell. Den senare
hämmade förföljelserna mot protestanterna och sökte
att till hjelp mot kejsaren och katolikerna binda
konungen vid reformationens sak genom att närma
honom till Nord-Tysklands protestantiska furstar. Han
trodde detta skola vinnas genom Henriks giftermål
med Anna af Cleve, men Henriks missbelåtenhet med
den nya bruden störtade Cromwell (1540), liksom
en föregående äktenskapsfråga störtat Wolsey.
Det katolska elementet fick nu öfvervigt inom
styrelsen. Nytt förbund ingicks med kejsaren (1543)
mot Frankrike och Skotland. Fransmännen hade
understödt sistnämnda land, med hvilket Henrik råkat
i krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
