Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angelsachsiske konungarnas dop signalen till deras folks
omvändelse. Inom ett århundrades förlopp var
kristendomen allmänt antagen i E. Ett varmt
religiöst lif vaknade der, och hängifne missionärer utgingo
sedermera derifrån, bl. a. till de skandinaviska
landen. Det blef E:s svar på den skandinaviska
invasion, som ifrån Egberts tid med tilltagande
styrka hemsökte angelsachsernas rike och tycktes
skola bereda civilisation och kristendom i E. ny
undergång. Vikingarna, företrädesvis danskar,
upprättade riken i Northumberland, Ostangeln
m. fl. trakter och eröfrade sjelfva Wessex
(878). Egberts sonson, Alfred den store (871–901),
lyckades från Somersetshires kärrtrakter, dit han
måst sticka sig undan, väcka sina landsmän till en
förtviflad kamp för friheten, och danskarna vräktes
undan för folkresningens våg. Genom fördraget i
Wedmor (878) inskränktes danskarnes välde till en
början till nordöstra E., det sedermera s. k.
Danelagen. Alfred ryckte upp sitt rike ur dess djupa
förfall genom vis lagstiftning, sträng rikshushållning
och omsorg för sitt folks andliga lyftning. Genom
kristendomens spridning bland danskarna öppnade han
utsigt till en fredligare beröring mellan de båda
folken. Alfred återställde slutligen Egberts forna
rike: Kent och Sussex införlifvades fullständigt,
Mercien bragtes i en beroende ställning, och
Wales samt danskarna i norr nödgades, åtminstone
till namnet, erkänna Wessex’ öfverhöghet. Wessex’
makt var i ständigt stigande under hans närmaste
efterträdare. Hans son, Edvard den äldre l. den
oöfvervinnelige (901–25), gjorde sig till omedelbar
herre öfver allt engelskt land s. om Humber och
valdes, den förste bland E:s konungar, till "fader
och herre" af kelterna i Strathclyde (Cumberland)
och af skottarna (924). Alfreds sonsöner, Ethelstan
(925–40), som segrade öfver nordmän och skottar
i det mångbesjungna slaget vid Brunanborg,
Edmund (940–46) och Edred (946–55) fortsatte
utvidgningsverket. Med Northumberlands betvingande
(under Edred) stod landet s. om Forth och Clyde
färdigbildadt såsom en politisk enhet, och denna
samlade landmassa kallades först från denna tid af
folket sjelft allmänneligen England. Den politiska
enheten var efter Edreds död på väg att springa
sönder genom stridigheter inom konungafamiljen, men
sammanknöts å nyo och stärktes i synnerhet af den
vise ärkebiskop Dunstan, som under Edmunds son,
Edgar (959–75), var själen i styrelsen. Förra hälften af
900-talet var det angelsachsiska rikets glansperiod;
också prunkade dess herskare med sådana titlar som
basilevs, imperator, caesar. Men under Edgars son,
Ethelred II (979–1016), gick det hastigt utför med den
angelsachsiska staten. Denna hade i sjelfva verket
aldrig fått någon större inre fasthet, ty de forna
smårikena hade icke öfvergifvit sin rivalitet, och
fiendskapen mellan engelsmän och i landet bosatte
danskar hade icke slocknat. E. saknade derför
tillräcklig motståndskraft, när skandinaverna ånyo
(sedan 980), under bl. a. Olof Tryggvesson och Sven
Tveskägg, företogo anfall. Ethelred sökte hämma deras
framfart icke med vapen, utan med guld. Men
den skatt han gång efter annan betalade vikingarna,
danagäld, lockade nya skaror. Han grep då till ett
olycksaligt medel att befria sig från sina besvärliga
gäster: han uppmanade i hemlighet sina landsmän att på
en viss dag (det var dagen efter Mårtensmässan 1002)
öfverfalla och mörda Sven Tveskäggs vikingar, som,
litande på en nyss ingången fred, i spridda flockar
sorglöst kamperade i södra E. Detta fruktansvärda
danamord kallade Sven till hämd (1003). Med grymt
härjade land och en ofantlig danagäld fick Ethelred
till en början böta för sin trolöshet, men 1013 måste
han fly till Normandie, hvarefter hela hans rike föll i
Svens händer. Denne dog redan i Febr. 1014, Ethelred
kom tillbaka, och danskarna drogo sin kos. Men
1015 landade de åter i E. under befäl af Svens son,
Knut. Denne tilltvang sig efter Ethelreds död, 1016,
af dennes son Edmund Jernsida (April–Nov. 1016)
rikets norra hälft (Danelagen), och sedan äfven
Edmund aflidit, hyllades han såsom "hela Englands
konung". Knut den store (1017–35) blef konung
jämväl öfver Danmark (1018) och Norge (1028) samt
erkändes för öfverherre af Skotland, Wenden och flere
land. England hade han vunnit med svärd, men Englands
folk vann han sedan genom aktning för angelsachsernas
nationalitet, lagar och inrättningar, genom vördnad
för kyrkan och genom det lugn hans kraftiga styrelse
skänkte landet. "Han hade i sitt folks minne en plats
vid Alfreds sida." Vid Knuts död tillföll E. hans
son Harald Harfot (1035–40), men Danmark dennes
halfbroder, Hardeknut. De båda rikena återförenades,
för sista gången, under Hardeknuts regering (1040–
42). Efter den danska konungaättens utslocknande
valdes till konung Ethelred II:s son Edvard Bekännaren
(1042–66). Denne, som fått sin uppfostran i Normandie
(hans moder, Emma, var dotter af normandiske hertigen
Richard I), var till språk och seder mera normand
än engelsman, och normander kommo med honom till
makt och betydenhet i E. "Hans val", säger Freeman,
"var på sätt och vis begynnelsen till den normandiska
eröfringen af E." Den mäktige jarl Godwin och dennes
son Harald grepo till vapen och satte en dam för
främlingarnas inflytande (1052). Harald Godwinsson
blef rikets verklige styresman och utsågs efter den
barnlöse Edvard af riksförsamlingen, witenagemot,
till konung, 1066. En dubbel fara nalkades den nye
konungen. I Yorkshire landade en norsk här under
Harald Hårdråde, hvilken kom att eröfra E.,
dertill eggad af den engelske konungens biltoge
broder, jarl Toste l. Tostig. Norrmännen blefvo
emellertid slagne, vid Stamfordbridge (Stanfordbro),
d. 24 Sept. 1066. Tre dagar senare landsteg en ny
eröfrare, hertig Vilhelm II af Normandie, med 60,000
utvalde krigare på kusten af Sussex. Han hade af sin
mödernefrände Edvard Bekännaren fått löfte (1051) på
E:s krona – betydelselöst, ty E. var ett valrike. Han
hade sedermera, så påstod han, blifvit hyllad
som Edvards efterträdare af Harald Godwinsson och
mottagit löfte om dennes hjelp till kronans vinnande –
osannolikt. Harald hade vidare lofvat äkta Vilhelms
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
