Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enghien, Louis Antoine Henri de Bourbon-Condé - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pension. Rätten dömde honom, efter en viss tvekan,
till döden för högförräderi. Det var kl. 4 på morgonen
d. 21 Mars. En half timme derefter blef E. arkebuserad
och lagd i en graf, som väntade honom, redan innan
domen fallit. Efter restaurationen (1814) flyttades
hans stoft till slottskapellet i Vincennes. – Det
är ej till fullo utredt hvarför Bonaparte begick det
mot all folkrätt stridande dådet mot E., en handling,
om hvilken Fouché lär hafva sagt, att den var "värre
än ett brott, ty den var en dumhet". Vanligtvis
uppgifves, att Bonaparte trodde sig skola skrämma
sina fiender rojalisterna genom att måtta ett hugg
mot E., den siste telningen af Condéernas frejdade
stam. Bonaparte lär emellertid vara utan skuld dertill
att domen verkställdes så hastigt; han skall hafva
varit obeslutsam rörande E:s öde, ännu då dödsbudet
nådde honom. – Han kastar i sina "Mémoires" skulden på
Talleyrand, och så gör äfven den officer, som ledde
exekutionen, Savary, i sin bok "Sur la catastrophe
de M. le duc d’E." (1823). Men Talleyrand och
krigsrättens ordförande, general Hullin, hafva gjort
Savary ansvarig för den öfverilade afrättningen. –
Mordet på E. blef, såsom bekant, af betydelse för Sveriges
politik. Gustaf IV Adolf vistades hos sina
fränder i Baden, då förgripelsen mot E. skedde, och
mottog ett lifligt intryck af densamma. Hans gamla
ovilja mot Bonaparte växte då till oförsonligt hat,
och han kastade Sverige, 1805, i ett ödesdigert krig
mot Frankrike. – M:me de Rémusat har i "Revue des deux
Mondes" (1879) meddelat mycket af intresse rörande
förfarandet mot E. J. Th. W.
England är den största delen af det förenade
konungariket Storbritannien och Irland. Ordet tages
än i vidsträcktare, än i inskränktare betydelse,
näml. dels 1) såsom hela det britiska riket l. the
British empire, d. v. s. Storbritannien och Irland
jämte alla europeiska och utomeuropeiska besittningar
och kolonier, dels 2) såsom britiska riket i Europa,
d. v. s. Storbritannien och Irland, dels och vanligast
3) såsom södra delen af ön Storbritannien, hvilken
noggrannare betecknas med namnet "E. och Wales",
och dels slutligen 4) såsom det egentliga E.,
d. v. s. södra delen af ön Storbritannien, med
undantag af Wales.
Läge, storlek och folkmängd. Det egentliga E:s
sydligaste punkt ligger 49° 48’ och nordligaste
55° 45’ n. br., dess östligaste 1° 45’ ö. l. och
vestligaste 5° 44’ v. l. (från Greenwich). Det gränsar
i n. till Skotland, i v. till Wales och till de delar
af Atlantiska hafvet, som benämnas Irländska sjön och
S:t Georgs-kanalen; i s. sköljes det äfven af
Atlantiska hafvet, näml. den del deraf, som kallas
Engelska kanalen, och i ö. af Nordsjön. Ytinnehållet
är 131,884 qvkm. 1871 var innevånareantalet
21,495,131. – E. och Wales, eller hvad man vanligen
menar med England, hafva ett ytinnehåll af 151,020
qvkm.; 1871 var folkmängden 22,712,266 och beräknades
1880 till 25,480,161 personer.
För E:s naturbeskaffenhet, författning och
förvaltning, befolkningsförhållanden, materiella
kultur m. m. äfvensom för E:s historia efter 1707,
d. v. s. efter real-unionen mellan E. och Skotland,
redogöres under art. Storbritannien. Här meddelas en
öfversigt af E:s historia för den tid, under hvilken
detta land bildade en afslutad politisk enhet för sig, d. v. s. af
E:s historia till 1707.
Namnet E., d. v. s. englernas l. anglernas land,
har, på grund af vissa historiska tilldragelser,
fästs vid en del af det gamla Britannien, och E:s
historia börjar följaktligen, strängt taget, först
med dessa historiska tilldragelser, d. v. s. med
den angliska bosättningen i Britannien under 400-
och 500-talen. För sammanhangets skull meddelas
likväl här en öfversigt af landets historia äfven
före nämnda tidpunkt.
E. i äldsta tider. E:s äldsta kända innevånare voro
britterna, ett folk af keltisk stam och den gren af
keltiska stammen, som kallas den kymriska. Några
forskare antaga, att landet var bebodt före kelternas
tid,och att ur-innevånarna tillhörde en
annan folkgren än den indo-europeiska, som kelterna
tillhöra. Desse forskare betrakta åtskilliga af de
fasta fornlemningarna i E. såsom minnesmärken af denna
för-keltiska, befolkning och söka af fysiologiska
skäl göra troligt, att denna befolkning utgör ett
märkbart element i E:s nuvarande folkstock. Under
måhända ett helt årtusende före Kristi födelse var
E. bekant för fenicier och kartager, som hemtade
sitt tenn från E., näml. från de efter denna metall
uppkallade Kassiteriderna l. Tennöarna, med hvilket
namn de gamle antagligen betecknade Cornwall och
Scilly-öarna. Herodotus (omkr. 450 f. Kr.) är den förste skriftställare, som omnämner dessa Tennöar. Aristoteles (d. 322 f. Kr.)
är den äldste kände författare, som använder ordet britisk. "I
oceanen", säger han, "ligga två mycket stora öar,
de s. k. britiska, nämligen Albion och Ierne". Med
Albion menade han E. (och Skotland). Äfven romarna
kallade E. i äldsta tider Albion. De gjorde sin första
bekantskap med landet, när Caesar i sammanhang med sin
strid mot Galliens kelter – "i nästan alla galliska
krig hade våra fiender fått hjelp från Britannien",
säger Caesar – företog sina två expeditioner (55 och
54 f. Kr.) till ön och der gjorde eröfringar. Caesar
är den förste, som använder namnet Britannia om endast
den större af de gamles "britiska öar" eller Albion,
och som har meddelat en närmare beskrifning öfver ön
och dess folk ("Comment. de Bello Gallico" 4:de b.,
20:de–36:te kap., 5:te b., 5:te–25:te kap.). C:s
benämning blef bestående, men hans eröfringar gingo
snart förlorade.
E. romersk provins (43–410). Ett århundrade efter
Caesar grepo romarna sig åter och på allvar an med
eröfringen af Britannien, som 43 e. Kr. blef romersk
provins. I synnerhet den ädle Agricola, som 77–84 var
provinsens ståthållare, utbredde der romarnas välde
och kultur. Han lyckades bl. a. förmå briterna att
antaga romersk drägt och romerskt lefnadssätt. "Det
der kallade de (briterna) i sin okunnighet
civilisation", säger Tacitus ironiskt, "ehuru det
endast var en del af deras träldom." Militäriskt
och politiskt gjorde sig romerskt inflytande gällande
lika fullständigt i E. som i någon annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
