Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intellektuel kraft. Mindre originel än den sistnämnde
var Robert Southey (1774–1843), som var i besittning
af ovanligt vidsträckta kunskaper och en glänsande
fantasi samt egde ett stort välde öfver språket. Han
utförde bl. a. delvis en, redan i barndomen uppgjord
plan att i berättande dikter framställa mytologiernas
förnämsta sägner. Både Coleridge och Southey tillhörde
sjöskolan, och jämte Wordsworth och dem var J.
Wilson (d. 1854) en af denna skolas förnämste
koryféer. Alla dessa påverkades mycket af M. G. Lewis
(1775–1818), hvilken stiftade en romantisk skola
inom både lyriken och romandiktningen. Lewis utöfvadc
jämväl stort inflytande på Walter Scott (1771–1832),
fosterlandskärlekens sångare, hvilken utgaf åtskilliga
berättande dikter af stort värde och derigenom för
en tid blef Stor-Britanniens populäraste skald,
men som öfvergaf den versifierade formen, då Byron
börjat sin lysande skaldebana. Scotts berömdaste
episka dikter äro "Lay of the last minstrel",
"Marmion, a tale of Floddenfield" och "The lady of
the lake". En öfvergång från Scott till Byron bildas
af Thomas Moore (1779–1852). Denne började sin
bana som frivol anakreontiker, utgaf derefter sina
berömda patriotiska sånger, kallade "Irish melodies",
fattade sedermera kraftigt satirens vapen och
vände det mot tory-regeringens politiska despotism,
diktade på samma tid sin orientaliska berättelse
"Lalla Rookh", hvilken merendels betraktas som
hans yppersta verk, samt öfverlemnade sig slutligen
företrädesvis åt historiskt författarskap. Moore
gick i sin utveckling ej utöfver romantiken. Hos
George Noël Gordon Byron (1788–1824) var deremot
romantiken "endast en lydig piga, som uppbar släpet
efter den genom hela hans diktning gående moderna
tendensen". Byron, som utöfvade ett oberäkneligt
inflytande på stämningen i hela Europa, var sjelf
det kraftigaste uttrycket för den frihetsälskande
opposition, hvilken efter franska revolutionens
undertryckande uppstod hos de europeiska folken. Han
var lyriker i alla sina verk, äfven de episka och de
dramatiska, och kärnpunkten i hans diktning utgjorde
hans eget jag. Den s. k. poetiska berättelsen drefs
emellertid af honom till sin fulländning, i "The
Corsair", "The Giaour" m. fl. dikter. Det djupt
satiriska eposet "Don Juan", Byrons mästerverk,
utgör en af de mest anmärkningsvärda poetiska
produkterna af den revolutionära och skeptiska period,
som närmast föregick dess offentliggörande. Bland
de dramatiska arbetena äro "Manfred" och "Cain" de
märkligaste. Andligt befryndad med Byron var hans vän
Percy Bysshe Shelley (1792–1822), en menniskoälskande
drömmare, som ville reformera hela verlden, men
fann sin egen kraft för svag dertill. Hans diktning
("Queen Mab", "Prometheus unbound" o. s. v.), som
har en öfvervägande filosofisk prägel, förstods ej
af hans landsmän, hvilka skymfade honom till och med
efter hans död. Shelleys mission var att fortplanta
den tyska filosofien till England. Bland öfriga
framstående skalder från början af 19:de årh. var
den fantasirike, känslofulle J. Keats (1796–1821),
som dog i sin första ungdom; den
frisinnade publicisten J. H. Leigh Hunt (1784
–1859), hvilken bildade sig efter italienska
förebilder; den egendomlige Ch. Lamb (1775–
1834), som följde äldre franska författare som
mönster och hvars få dikter röja en originel
qvickhet och en älskvärd karakter (Lamb är dock mest
ryktbar som essayist); slutligen balladdiktaren
A. Cunningham (1784–1842), tillika romanförfattare,
och den mera som prosa-skribent bekante W. S.
Landor (1775–1864), hvilken sökte återväcka den
forngrekiska poesiens anda till lif. Kanske
mera betydande än dessa voro dock Samuel Rogers
(1763–1855) och Thomas Campbell (1777–1844),
hvilka till en början skrefvo i den äldre
skolans didaktiska manér, men snart började
följa den romantiska riktningen. Dessutom
togo sig åtskilliga mindre betydande poeter Burns,
Scott, Moore eller Byron till förebilder. R.
Tannahill, W. Motherwell, R. Nicoll, J. Montgomery,
J. Graham, R. Bloomfield, J. Leyden, H. Kirke White,
Ebenezer Elliot ("Cornlaw-rhymes"), W. L. Bowles,
W. Sotheby, W. Cary, W. Tennant, B. Barton, A. Watts,
Th. Pringle, W. Kennedy, R. M. Milnes, R. Pollock,
B. W. Procter (pseud. Barry Cornwall) och Ch.
Wolfe m. fl. Bland de nu lefvande skalderna
innehafves det första rummet af Alfred Tennyson
(f. 1809), hvilken sedan 1850 varit poeta laureatus.
Hans dikter hafva fått en otroligt stor spridning.
Mest prisas han för sina allegorisk-moraliserande
skaldestycken "The two voices" och "The vision of
sin" m. fl., ehuru hans poetiska berättelser –
"Enoch Arden", "Aylmers field", "Godiva" m. fl.
– ej torde vara de förra underlägsna. Tennyson är
framför allt utmärkt som beskrifvande skald.
Till hans skola räknas A. Smidt, J. Brent,
Aubrey de Vere, Th. Ashe, Ch. Mackay och jämväl
A. Ch. Swinburne (f. 1837), hvilken sistnämnde dock
både genom sin sjelfständighet och genom sitt snille
höjer sig betydligt öfver de öfrige – hans "Atalanta
in Calydon", "Songs before sunrise" och "Songs of two
nations" hafva varit af stort inflytande. Till
Swinburne sluter sig W. Morris (f. 1834), hvars
berättaretalang är mycket stor. Bland skalderna
från innevarande århundrade böra dessutom
särskildt framhållas den genialiske Thomas
Hood (1798–1845), hvars dikter, såväl de
humoristiska som de patetisk-tragiska, gifva ämne
till allvarliga tankar, skotten J. Hogg (1772–1835),
som egde en ovanligt rik inbillningskraft och en
sällsam förmåga att beskrifva, samt romanförfattaren
Bulwer. Äfven ur qvinnornas led hafva under de
sista årtiondena stora skaldeförmågor framträdt:
den finkänsliga Felicia Hemans (1794–1835),
hvars dikter utmärka sig för sin musikaliska
form, Laetitia Elisabeth Landon (1804–38), som
författade särdeles goda poetiska berättelser,
Caroline Norton (f. 1808), en qvinlig Byron,
Elizabeth Barrett Browning (d. 1861), hvars mäktiga
genius framträdde tydligast i kärleksdikterna
"Sonnets from the Portugise", samt M. Howitt,
E. S. Wortley, E. Cook och Flora Hastings m. fl.
Den dramatiska literaturen har under den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
