Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1716–79) och S. Foote (1720–77) skrefvo lustspel i
antifransk anda. Såsom komediförfattare utmärkte sig
jämväl O. Goldsmith samt R. Cumberland (1732–1811),
R. Sheridan (1751–1816) och G. Colman d. y. (1762–
1836), hvilka senare dock sträckte sin verksamhet
in i den följande perioden. Med undantag af Gays
"The beggar’s opera" och Sheridans "Duenna" hade icke
operan stor framgång under denna tid.
Inom lyriken och epiken voro de fleste författarna
under denna period liksom stöpta i en form. Samma anda
genomgår deras dikter, samma tankar uttalas hos dem,
samma uttryck förekomma beständigt. Äfven på dessa
områden utöfvade den franska smaken ett oemotståndligt
tvång. Dryden, som var mindre lyckad inom dramatiken
och skref sorgespel förnämligast derför att sådana
inbringade mest, utmärkte sig på ett bättre sätt
inom poesiens öfriga grenar. Hans efterföljare på
sistnämnda områden, hvarest en nykter iakttagelse och
en skeptisk lifsåskådning alltmer gjorde sig gällande,
voro epistelförfattaren J. Pomfret (1667–1703),
berättaren och lyrikern T. Parnell (1679–1718),
parodisten och didaktikern J. Philipps (1676–1708)
och satirikern S. Garth (d. 1718). Den högst ansedde
skalden under hela denna period var Alexander Pope
(1688–1744), som var i besittning af en glänsande
formel talang, men icke bröt någon ny bana. Han
utmärkte sig företrädesvis inom lärodikten ("Essay on
criticism" och "Essay on man") samt inom satiren ("The
dunciad"), men äfven inom den beskrifvande poesien
("The Windsor forest"). Hans bästa arbete är "The
rape of the lock", hvars innehållslöshet döljes af en
lekande qvickhet och en ypperlig diktion. Bland hans
samtida märkas, inom den berättande och beskrifvande
dikten: den för sina halft ömma och halft frivola
kärlekssånger bekante epikureiske filosofen M. Prior
(1664–1721), den älsklige J. Gay (1688–1732), jämväl
författare till fabler efter Lafontaines mönster
samt till den omtyckta "The beggar’s opera" och en
ypperlig parodi öfver Milton, D. Mallet (1700–1765),
romanförfattaren O. Goldsmith, den patriotiske och
frisinnade James Thomson (1700–48), W. Falconer
(1730–69) och J. Dyer (1700–58). Den didaktiska
poesien, som under föregående period representerades
af J. Davies, omhuldades under denna med stor
förkärlek. Densammas förnämste representanter,
utom Pope, voro: J. Philipps (1676–1708), J. Gay,
R. Blackmore (d. 1729), W. Somerville (1692–1743),
R. Blair (1699–1746), Mark Akenside (1721–70),
Edward Young (1681–1765), J. Grainger (1723–67),
J. Armstrong (1709–79), teaterförfattaren W. Mason,
E. Darwin (1731–1802) och J. Beattie (1735–1803). Som
fabeldiktare var, utom den nämnde Gay, jämväl E.
Moore (1711–54) utmärkt. Inom satiren voro, näst Pope,
C. Churchill (1731–64) och J. Wolcot (1738–1819)
de mest betydande. Bland de lyriske skalderna märkas
Prior, I. Watts (1674–1748, psalmer och hymner),
T. Tickell (1686–1740, elegier och ballader),
F. Gray (1716–
71) och W. Collins (1721–59, elegier och oder). Det
främsta rummet intogs af Gray, som var utmärkt i
den elegiska naturskildringen, på hvilket område han
mottog djupa intryck af Thomson. Denne, som vid sidan
af Pope var den störste skalden under denna period,
uppträdde emot den sistnämndes "goda-smaks-poesi"
och vände sig till naturen. Hans poem "The seasons"
innehåller bl. a. en ypperlig skildring af den
nordiska vintern. Thomson, som blifvit mest bekant
genom den patriotiska sången "Rule, Britannia!",
uppträdde jämväl mot tidens osedlighet. Hos Young
(i hans svårmodiga "Nightthoughts") gjorde sig den
åter vaknade religiositeten gällande i motsats till
modfilosofien. Johnson och Thomson hade inflytande
på lärodiktsförfattaren W. Cowper (1731–1800) och
balladsångaren R. Glover (1712–85), hvilka beteckna
morgonrodnaden af en ny period.
I motsats till poesien utvecklade sig, under
ifrågavarande tid, prosan till en hög grad af
fulländning. Romanskriftställeriet egde många
utmärkta representanter. Liksom i Spanien, Italien och
Frankrike voro äfven i England de första romanerna
riddareromaner. Derefter kommo herderomanerna,
sedermera de allegoriska romanerna. Genom Daniel Defoe
(1661–1731), som – efter en mängd vedervärdigheter –
vid femtiofem års ålder slog sig på diktkonsten,
hvarest han sedan blef mycket produktiv, kom
reseromanen att blifva ytterst modern. Defoes "Life
and surprising adventures of Robinson Crusoe"
(1719), var epokgörande och framkallade ett
oräkneligt antal efterhärmningar såväl i England
som i utlandet. Efter Defoe framträdde Samuel
Richardson (1689–1761) såsom grundläggare af
den engelska familjeromanen, med ett sentimentalt
manér, som vann efterföljd i hela det civiliserade
Europa. Han hade medvetet en moralisk tendens och
uppställde merendels en absolut god och en absolut
dålig karakter vid sidan af hvarandra. Hans yppersta
romaner, hvilka författades i brefform, äro "Pamela",
"Clarissa Harlowe" och" Sir Charles Grandison". I
motsats till Richardson uppträdde Henry Fielding
(1707–54) till försvar för naturens rätt. Sjelf en
stor menniskokännare, tecknade han lifvet såsom
det verkligen är. Hans bästa roman är "Tom Jones
or history of a foundling" (1749). Fieldings
realism öfverdrefs af T. Smollet (1721–71),
och hans harmlösa skämt stegrades hos denne till
en grofkornig humor, som ofta urartade till en
bitter satir ("Peregrine Pickle", "The expedition
of Humphrey Clinker" m. fl.). Hos Lawrence Sterne
(1713–68), en briljant literär komet, var humorn
idealistisk. Hans tvänne förnämsta verk, "Tristram
Shandy" och "Sentimental journey through France and
Italy", utgöra någonting af det underligaste, som
någonsin blifvit skrifvet, och sentimentaliteten
i sistnämnda bok var länge den stämning, som
beherskade hela det bildade Eurqpa. Den siste store
engelske romanförfattaren under denna period var den
mångsidige, elegante Oliver Goldsmith (1728–74), hvars
både vers och prosa anses som klassiska i den engelska
literaturen. Han stod närmast Richardson. Den af honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
