Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emberiza - Emberizinæ - Embete. Se Ämbete. - Embla - Emblem - Emblica officinalis - Emboli, med., bildning af embolus. Se Embolus. - Embolus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sång består endast af några korta strofer. De hafva
ett välsmakande kött. Den vanliga gulsparfven
(E. citrinella) är på hufvudet gul med mörkare fläckar
och streck, på halsen, bröstet och buken enbart
gul samt på ryggen och skuldrorna gråaktigt rödbrun
med svarta fläckar. Honan har en något dunklare
färgteckning. Han förekommer allmänt i skogs- och
buskmark öfver hela Sverige, der han stannar hela
året om, och kommer på vintern icke sällan fram
till gårdar och boningshus. Hans föda utgöres af
allahanda slags frön samt af insekter. Han flyger
snabbt och sjunger något litet, men ej synnerligen
väl. Köttet är fett och smakligt. Sitt bo tillreder
han, af gräs och dylikt, på marken eller i låga
buskar och lägger i detsamma 4 à 5 gråhvita, med
bruna och svarta streck samt fläckar tecknade ägg. –
Ortolan-sparfven (E. hortulana) förekommer öfver hela
landet, ungefär på samma ställen som gulsparfven,
ehuru icke så allmänt som denne. Till färgen är han
på hufvudet, halsen och bröstet askgrå med olivgrön
anstrykning, på buken brunröd samt på ryggen gråaktigt
rödbrun med svartaktiga streck. Sitt bo tillreder
han på marken och lägger deruti 4 à 6 blekgrå, med
svarta fläckar och punkter försedda ägg. I Sverige
är han en flyttfogel och anländer dit under förra
hälften af Maj. Sången liknar gulsparfvens, men är
mera afrundad, ren och djup. För det fina och läckra
köttet göder man honom på vissa trakter i Tyskland,
och på Cypern, der han fångas i stort antal, utgör
han en icke obetydlig handelsartikel. –
Kornsparfven (E. miliaria) är ofvan af askgrå färg,
stötande i rostbrunt, under hvit med svarta fläckar
och streck; han är allmän i Skåne och Halland,
sällsynt i Vestergötland, Bohuslän och på Öland
samt trifves bäst på jämna, företrädesvis sandiga
och fuktiga trakter, der han lefver af frön och
insekter. Han är betydligt större än den föregående,
något öfver 19 cm. (6,3 tum) lång. Sitt bo bygger
han i högt gräs, under buskar, i sädesgärden och på
ängar. Äggen, 4 à 6 till antalet, äro askgrå, rödbrunt
fläckiga och svartstrimmiga. Sången är kort och sträf.
J. G. T.
Emberizinae, Sparffoglar, zool., en till afdelningen
Laminiplantares (d. v. s. tättingar, hos hvilka
tarsens baksida är klädd med två långsgående
sköldar) och sångfoglarnas eller tättingarnas ordning
(Oscines l. Passeres) hörande familj, som igenkännes
på den korta, tjocka, koniska näbben med de högt
upp mot näbbryggen belägna näsborrarna, på den med
en benknöl eller långsgående köl försedda gomen,
de nio handpennorna o. s. v. Sparffoglarna lefva
under sommaren parvis, men vistas om hösten och
vintern flockvis tillsammans. Vissa arter komma
under vintertiden fram till gårdarna. Sina bon
bygga de med ringa konstfärdighet, i allmänhet
på marken. Deras sång är oftast entonig och
betydligt underlägsen finkarnas. Hit höra,
bl. a., slägtena Emberiza och Plectrophanes.
J. G. T.
Embete. Se Ämbete.
Embla (enligt den vanligaste förklaringen "alm",
T. ulme), Nord. mytol., den första qvinnan på
jorden. Se Ask.
Emblem, Fr. emblème (angbläm, af Grek. emblema,
insatt, inlagdt stycke), egentl. inlagdt arbete;
hos de gamle grekerna metallornament, som fastlöddes
på silfver-, guld- och kopparkärl. Emblemen, af
romarna äfven kallade crustae, voro någon gång af
bernsten. Småningom har ordet emblem kommit att
betyda sinnebild, symbol, attribut. – Uttrycket
royauténs imposanta emblemer, "konungavärdighetens
vördnadsbjudande makt-tecken", lär i den svenska
tidningspressen först hafva blifvit användt af Argu’s
utgifvare, J. Johansson.
Emblica officinalis Gärtn., Amla-
l. Myrobalan-trädet, med. farmak., hör till
nat. fam. Euphorbiaceae A. Juss., kl. Monoecia,
ordn. Triandria L., växer i Ostindien och har
tumslånga, rundade, ljusgröna frukter, hvilka
genom torkning skrumpna samman och få en gråaktig
färg. Dessa frukter, i handeln kallade Myrobalani
Emblicae, innehålla garfämne och användas derför
i sitt hemland mot diarré, rödsot och kolera samt
för tekniska ändamål. De färska frukterna smaka
först bittert, sedan sötaktigt och förtäras, råa
eller syltade, såsom magstärkande medel. Äfven
blommorna och bladen användas mot diarré. I
Europa var medlet bortlagdt redan på Linnés tid.
O. T. S.
Emboli, med., bildning af embolus. Se Embolus.
Embolus, Lat. (Grek. embolos, af emballein,
drifva in), kolf i pumpar, piston. – Med., inkilad
blodpropp, eller en i blodkärlen bildad propp
af fibrinkoagulum e. d. (tromb), som följt med
blodströmmen och kilat in sig eller fastnat på ett
trängre ställe i kärlen, vanligen vid förgreningen
af en arter. Angående proppens uppkomst se Tromb
(Thrombos). Den kan af blodströmmen lösryckas
från venerna, hjertat eller de större artererna,
men föres vidare, alltid i blodströmmens riktning,
stundom, då proppen är mycket liten, ända till
kapillärkärlen (kapillär-emboli). Proppen består
oftast af blodets koagulerade fibrin, men kan äfven
utgöras af en sjukligt förändrad bit af hjertats
klaffar eller af arterernas inre hinna, af i kärlen
inväxta nybildningar af kräfta, brosk e. d., ja
äfven af i kärlen inkomna parasitiska växter eller
djur (t. ex. bakterier, torsksvampar, embryoner af
binnike-mask, trikiner), slutligen af fett eller
pigmentkorn. De proppar, som uppkommit i venerna,
passera vanligen den högra hjerthalfvan och kila in
sig i lung-arteren; de, som bildats i lung-venerna,
venstra hjerthalfvan eller artererna, fastna vid en
arter-förgrening; de, som komma från portal-venens
grenar, stanna i lefvern. Verkan af en embolus är
i första rummet den att blodcirkulationen
afbrytes och stannar i den del af ett organ, som eljest
förses med blod af den eller de arterer, hvilka
blifvit tillstoppade. Sedermera fylles detta,
ofta kilformiga, ställe med blod från närmaste
vener (haemorrhagiskt infarkt) och öfvergår ofta i
brand. Så uppstår t. ex. kallbrand i fötter och ben
hos gamla personer genom emboli af fotens eller benets
arterer. Vid emboli i lungorna inträder ofta qväfning
eller kanske snarare död genom blodbrist i hjernan,
innan brand hinner utbilda sig. Emboli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
