Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektriska figurer - Elektriska fiskar, fysiol. Se Djurelektricitet - Elektriska kraftmaskiner - Elektriska pistolen - Elektriska rockan, zool. Se Darr-rockan. Jfr Djurelektricitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kulan på en laddflaska och upplyftes derefter medelst
isolerande handtag. Kakan, hvars undre yta bör vara
förenad med jorden, beströs derpå med en blandning
af svafvelblomma och mönja. Var laddningen positiv,
så öfverdragas de ställen, som berörts af sigillets
plana delar, med fint rödt pulver, men de mot
fördjupningarna i sigillet svarande ställena utfyllas
med gula, krusiga figurer, och det hela omgifves
med en bred, gul strålring. Om flaskan var laddad med
negativ elektricitet, blifva figurerna något olika.
Elektriska figurer uppstå, enligt hvad G. Karsten
visat, jämväl på följande sätt. Ett mynt eller
en medalj lägges på ett spegelglas, som hvilar på
en med jorden förenad metallskifva. Gnistor fa slå
öfver på myntet och från detta på metallskifvan. Om
man derpå borttager myntet och andas på glaset, så
afsätter sig fuktigheten, så att en fullständig bild
af myntet erhålles (se Mosers figurer). Äfven
åtskilliga andra sätt finnas för framkallande af
elektriska figurer. L. A. F.
Elektriska fiskar, fysiol. Se Djurelektricitet.
Elektriska kraftmaskiner, fys., grunda sig på
lagarna för den galvaniska induktionen samt afse att
förvandla mekaniskt arbete till elektricitet och,
omvändt, att åstadkomma mekaniskt arbete medelst
induktionsströmmar. Den äldsta apparaten af detta
slag torde vara den, som konstruerades af Pixii. En
hästskomagnet sattes i rotation omkring en axel, som
var parallel med magnetens ben. Framför magneten fans
ett ankare, i form af en kort hästsko, omlindadt
med isolerad koppartråd, så att den roterande
magnetens poler ömsevis närmade sig intill och
aflägsnade sig ifrån ankaret och de på detsamma
upplindade trådhvarfven, i hvilka följaktligen
strömmar inducerades. Enligt lagarna för induktionen
eger mellan den roterande magneten och de kring
ankaret upplindade trådspiralerna en kraftverkan
rum, så riktad, att den alltid reagerar mot ankarets
rörelse. För att vidmakthålla denna fordras alltså
ett mekaniskt arbete, som genom apparaten omvandlas
till strömmar. Dessa genomgå i vexlande riktningar den
tillhörande yttre ledningen, men kunna genom särskilda
anordningar äfven fås att i samma riktning genomgå
ledningen. (Se Strömvändare och Kommutator.) Efter
den af Pixii införda typen konstruerades dock
endast små maskiner, emedan stora magneter icke
utan svårighet kunna försättas i jämn rotation. Vid
de senare apparaterna – af Saxton, Ritchie och
Clarke m. fl. – gjordes derför magneterna fasta, och
induktionsrullar med jernkärnor roterade förbi de
fasta polerna. Den elektromotoriska kraften beror på
antalet polvexlingar i induktionsrullarna – således
hos en och samma apparat på rotationshastigheten. Med
bibehållande af en viss hastighet kan en större
elektromotorisk kraft vinnas genom att öka antalet
af magneterna samt ankaren och till dem hörande
induktionsrullar.
Så länge man var hänvisad till användningen af
permanenta stålmagneter eller till elektromagneter,
som höllos i verksamhet medelst stapelström, kunde
dock inga synnerligen starka verkningar uppnås. För
öfrigt äro staplar
alltför svårskötta och kostsamma för att med fördel kunna
användas till alstrande af elektricitet för praktiska
behof. En högst väsentlig förbättring i de elektriska
kraftmaskinerna skedde alltså derigenom att man
började använda den inducerade strömmen sjelf, eller
en del af denna ström, för att hålla elektromagneten
i verksamhet. Magnetpolerna uppväckas i stänger
af mjukt jern, kring hvilka maskinens egen ström
kretsar. Till en början behöfver man endast, genom
att närma en permanent magnet eller på annat sätt,
uppväcka så mycket magnetism i de mjuka, omagnetiska
jernkärnorna, att strömmen kommer i gång, hvarefter,
om rotationshastigheten ökas, strömmen sjelf
underhåller magnetismen och förstärker sig till en
viss gräns. Motståndet mot rörelsen växer emellertid
i samma mån, och detta motstånd måste öfvervinnas,
så att proportionalitet alltid må ega rum mellan
det till maskinens rörelse använda mekaniska arbetet
och den inducerade strömmens styrka. De apparater,
i hvilka den egna induktionsströmmen användes för
att hålla elektromagneterna i verksamhet, lida
dock af den olägenheten att hvarje förändring i
rotationshastigheten eller ledningsmotståndet
föranleder jämförelsevis stora förändringar i
strömstyrkan, emedan såväl elektromagneternas
kraft, och till följd deraf induktionsströmmarnas
styrka, som ock dessa strömmars antal minskas. För
att erhålla en konstant strömstyrka är det derför
nyttigt att genom en särskild, mindre maskin hålla
elektromagneterna i verksamhet. Maskinerna kunna
gifva antingen vexelströmmar eller strömmar af
samma riktning. Strömmens egenskaper kunna för
öfrigt, genom olika anordning af ledningarna inom
apparaten, förändras på samma sätt som strömmen
från ett galvaniskt batteri genom elementens
olika kombination. Redan är antalet af de olika
konstruktionssystemen för elektromagnetiska
kraftmaskiner ganska stort, och deras allt
jämt stigande användning framkallar oupphörliga
förändringar och förbättringar. Såsom de vigtigaste
nu i bruk varande system af detta slag torde böra
nämnas Siemens-Halskes, Grammes, de Méritens,
von Brushs, Lontins och Wallace-Farmers. Dessa
maskiners användning blir mer och mer allmän och
mångsidig, såsom till elektrisk belysning, till
galvanoplastik, till medicinskt bruk, till öfverföring
af kraft o. s. v. Särskildt i sistnämnda afseende
synes ett vidsträckt fält öppna sig för de elektriska
kraftmaskinernas användning. Jfr Elektroterapi
och Kraftöfverföring (öfverföring af kraft).
L. A. F.
Elektriska pistolen l. Voltas pistol, fys., tjenar
till att visa en af den elektriska gnistans kemiska
verkningar. Apparaten består af en liten flaska
af metallbleck, genom hvars vägg en från kärlet
isolerad metallstång är fäst. Om denna flaska
fylles med knallgas och mynningen tillslutes med
en kork samt derefter den nämnda metallstången
elektriseras, till dess en gnista hoppar öfver
mellan dess inre ände och den motsatta väggen,
så exploderar knallgasen och utkastar korken.
K. L.
Elektriska rockan, zool. Se Darr-rockan. Jfr
Djurelektricitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
